Kyla
Det var en melankolisk morgon idag. Trots att jag till en början cyklade på en töntig sportcykel och lyssnade på hiphop. Det var sådär bitande kallt, och löven är ju sådär precis som dom ska vara när dom är som bäst. Kylan gjorde sitt, jag frös om händerna och burrade in hakan i sjalen jag hade kring halsen. För första gången någonsin tycker jag om hösten.
Att det sedan bara gick utför är ju en annan sak. Varför går jag teater? Vad gör jag här egentglien? Jag sitter i estethevisten och känner mig totalt missplacerad. Trots att min teaterlärare tog mig avsides i förrgår och berättade att hon tyckte att jag var duktig, och att jag har utvecklats, så känner jag att allt är så fel. Men vad gör man? Jag har inte varit så nära till tårar på många månader som jag var på musiklektionen imorse. Vi går ju teater, så vi kan inte sjunga. Det är nog bäst att vi bara får sjunga heltoner, så får musikerna sköta allt "svårt". Vi är tysta på de svåra partierna, så blir alla nöjda och glada. Det vore ju tråkigt om vi förstörde någonting.
Tack. Jag är beroende av musik, och ändå håller jag inte på med det som jag borde. Seriöst, varför bytte jag från Göteborgs strängaste musiklinje?
Fast jag vet ju att jag har svaret:
-För att det var Göteborgs strängaste musiklinje.
I Söndags skrev jag igen. Det är i alla fall något. På senare tiden har det inte änns blivit poesi. Men jag skrev fantasy, och kände att nu, nu är jag snart tillräckligt pepp för att lajva igen.
Längtan bor i mina steg...
