Anorak

Dethär var verkligen en intressant helg...
I fredags åkte jag till pinstkyrkans ungdomssamling, som förr i tiden (nåja, så kändes det i alla fall.. ("Nåja"? Haha, vilket ordval!)) Där blev jag irriterad. Jag vill kunna resonera mig fram till min tro, eller i alla fall prata om den, men när jag försökte frågasätta det var det som att jag hade fel eller att jag var vrång och bara gick emot för sakens skull. Det skall jag säga er, att mycket frågasätter jag för sakens skull, men inte tron. Frågasätter jag den så är det för att jag faktiskt vill veta.
Jag blev grymt frustrerad, men eftersom jag är en väluppfostrad flicka (...) visade jag det inte.
istället sjöng jag frustrerade hesa från-botten-av-hålfötterna-Jesus i kyrksalen. Akustik och kärlek. (någon gång skall jag göra ett album som heter så)

Det slutade med att jag hamnade vid billiardbordet och lekte med de små tonåringarna. jajustdetja. Tonåringarna. Tonåring har blivit lika med trettonåring nu för tiden. Jag känner ingen i kyrkan längre. Det är stora gäng med konfirmander och sen är det jag, och några över 25 (som förövrigt är väldigt gängiga, man kan inte prata med dem, de har sitt lilla fina gäng. Vuxna människor?!) och en och annan lösryckt övrig. Det är så synd! Jag har ingen att prata tro med längre. Det skulle väl vara Amanda då. Men ändå!
Sen blev jag hemkörd av Annie aldeles för sent, vilket resulterade i för lite sömn, då jag skulle åka till flämslätt vid sju dagen efter...