Honoria Glossop och Idre
Imorgon åker jag till Idre! jag skall vara ledare. Missionskyrkan tyckte tydligen att jag var lämplig i sista sekunden. Så på tisdag står jag på Kelly för första gången i backe. Vi är lyckligare än länge. Kärlek på det! Min splitternya ipod nano jag fick i julklapp kommer perfekt till pass. SNOWBOARD!!!
En Gud för normalstörda människor
Jag skrev en artikel i tidningen INTRO för några veckor sedan. Nu tänkte jag lägga ut den så att alla kan läsa den här. Den fick ett eget uppslag med en enorm bild som Ida har tagit. Men den orkar jag inte leta reda på.
Det här med att församlingen är en för trång kakburk har blivit ett jobbigt fakta för många som kallar sig vuxna. De slår gärna på fingrarna, istället för att dela med sig. Anledningen till att alla inte får äta kaka är att de har bestämt det, och så var det med det. Saft på det?
Här kommer den:
"Va?! Är DU kristen?! Jag fattar inte hur man kan tro på Gud! Asså, har du nånsin hört på nyheterna? Hur kan du förklara att folk föds med cancer? Eller krig för den delen?!"
Erik tittar på mig med en minst sagt uppkäftig uppsyn. Det var längesedan jag tappade räkningen på hur många gånger jag fått stå till svars för min religion. Som om det var mitt fel att Gud skapade den fria viljan, eller mitt fel att Lucifer bestämde sig för att inte vara ängel längre, utan sitta och vara motpol till Gurreligud. Och den här gången vågade jag faktiskt svara det också. Att jag tror att det finns något mer än Gud, en motpol, annars kan ju inte Gud vara god. Att jag är räddare för en ond Gud eller onda människor än jag är för en svag djävul säger jag inte, mest av rädsla för hur Erik skall reagera.
Jag tror på en djävul. Så är det. Och så får man inte säga om man är med i Svenska kyrkan. Ajabaja! Svenska kyrkan är ett samfund som skall vara så öppet som möjligt för så många som möjligt som vill dela tron. Jo tjenare. På pappret är alla välkomna, det köper jag med hull och hår. Men hur är det egentligen? Får alla plats i kyrkan?
Okej, här kommer ett erkännande: Jag kan inte passa tider. Det är helt omöjligt! Och jag kan inte koncentrera mig när jag hör minsta lilla ljud som inte skall vara där (tänk dig det i puberteten!), jag kan inte koncentrera mig i mer än några sekunder, jag blir rastlös efter en minut av sittande, jag kan inte vara stilla utan måste ha något att pilla med, jag måste ha allt i rutiner för att undvika panik, jag kan inte läsa sociala koder, och jag kan framför allt inte lyssna på någon under en längre stund. Inte konstigt att jag inte står ut i kyrkan!
Jag är 18 år och har fortfarande aldrig känt dendär trevliga känslan när jag gått på ett söndag förmiddags möte. Tvärtom! Jag finner helt enkelt inte nöjet i att inte veta vilken bänkrad jag kan sätta mig på för att följa det sociala mönstret, att be när prästen säger åt mig att be, och få syndernas förlåtelse en gång i veckan så att jag kan gå hem och göra om samma sak igen. Jag tror att Gud andas mellan raderna i allt vi gör.
Jag har inga som helst planer på att värva, förlåt, evangelisera in nya medlemmar i kyrkan. Helt enkelt av den anledningen att jag inte tror att det fungerar så! Jag tror att det bästa sättet att få folk att komma till kyrkan är att själva visa på öppenhet. Jag har aldrig känt mig välkommen i kyrkan. Varför? För att jag inte fixar den sortens sammankomster. Lika lite som jag fixar skolan i dess nuvarande form. Och lika lite som min intelligens ligger i mina MVGn ligger min Gudstro i antalet besökta Gudstjänster.
Visst är det så att kyrkan börjar bli mer och mer anpassad för rullstolsburna, småbarnsföräldrar och döva, men när skall kyrkan även öppna portarna för helt normalstörda människor? Sånna som jag till exempel. Jag har ingen diagnos på papper, och jag har vänner som är tre gånger värre än mig, men jag har inte varit på en enda Gudstjänst som ens visar acceptans. Det har hänt ett tiotal gånger att jag valt att stanna hemma för att jag inte vill ha folks elaka blickar på grund av min sena ankomst. Sådan är inte min Gud.
Jag tror på en Gud som ler varje morgon när jag vaknar, bara för att jag har så rolig frisyr. Jag tror på en Gud som ställer sig på händer bara för att se hur världen ser ut upp och ner. Jag tror på en Gud som tycker lika illa om mina svordomar i kyrkan, som utanför. Min Gud ser allting. Inte för att vara någon slags ytterligare FRA-konstellation, utan för att kunna vara där och fånga upp mig när jag plötsligt snubblar. Min Gud är en tröstande Gud, som inte bara säger tomma ord, utan faktiskt varit med om det själv. Min Gud skiter fullständigt i att visa respekt för Bibeln, eller använda rätt språk i kyrkan, så länge jag kan ta det till mig.
Jag har tvivlat. Jag har trotsigt gjort de mest uppkäftiga tonårsrevolterna. Jag har skällt ut honom, gång på gång utan egentlig orsak. Men ändå, är han pappan som lyfter upp mig igen, sätter plåster på mina knän, torkar mina tårar, och ser på när jag stapplande tillslut lär mig cykla.
Jul och framtid
Jag har precis sökt lägenhet i Uppsala. Det börjar bli mer och mer verklighet nu. Idag är det 187 dagar kvar till studenten. Det är ganska fantastiskt. Jag funderar på att önska mig användbara saker inför flytten i julklapp. Jag som inte äns fått lägenhet. i värsta fall får jag köpa en husvagn och flytta in i den. Det skulle jag faktiskt kunna göra. Undrar hur det blir på vintern bara..
Det blir förresten inget med Astrid Lindgrens värld. I så fall hade jag varit tvungen att börja jobba den 11 maj, och jag tar studenten den 5 juni. Istället har jag tänkt söka jobb på medeltidens värld i Götene. Men om jag får lägenhet i Uppsala så flyttar jag så fort som möjligt. Just idag känns allt så stort. Första målet får bli att flytta hemmifrån, ifrån Alingsås helst. jag tänker att så himla svårt kan det väl inte vara..? Jag får ta och söka lägenhet och jobb i Göteborg också. Det kan ju vara en idé.
Allt känns lite ensamt just ikväll. Jag har haft migrän hela dagen. Spytt och vart yr och hela hallabalejsan. Medicinen spyr jag bara upp. Inte för att jag egentligen försökte men jag vet hur det funkar. Sov 19 timmar det här dygnet. Sen åt jag. Det blir nog lite jobbigt att sova inatt efter det här.
Igår var jag i Göteborg med Joakim, Niklas och Julia, och provsjöng för Timo Räisänens kör i körslaget (vilken grej!). Som vanligt fick jag inte ens en chans att visa vad jag går för. Hur vet de hur jag är i en kör om de hör mig sjunga solo? Åkte ut hos för-juryn (som inte var en jury, utan en person som verkade väldigt skeptisk hela tiden, och hade väldigt stora ögon. Läskigt). Jag blev fett förbannad. Mycket mer förbannad än jag brukar bli vid sånna här tillfällen.
Hur som helst så satt jag på kvällen och kände mig rätt kass, och tänkte att jag kanske inte alls kan sjunga och allt det där. Men det blev det ändring på. Idag ringde nämligen en kantor som jag känner litegrann, och frågade om jag ville vara med i en vokalensemble på julafton. Så kom till Christinae klockan 17:00 på julafton gott folk! Ska bli kul!
I övrigt anar jag att teaterprogrammet skall läggas ner på vår skola nästa år. Mer om det efter onsdag någon gång.
En annan sak är att jag älskar advent. Det är för en gångs skull mysigt att bo i Alingsås, och jag ser fram emot att gå genom kungsgatan eller fika om eftermiddagarna. Jag skall åka in till Göteborg någon gång i veckan och mysa.
I år vill jag baka ett pepparkakslandskap. En bondgård med hustomte och ladugård och allt som hör till, och dekorera och pyssla och stöpa ljus. Framför allt stöpa ljus. Jag vill gå på massa adventskonserter, och sjunga massor av julmusik. Jag vill bjuda hem folk på fika flera gånger i veckan, vid mitt röda köksbord, och äta hemmabakade lussekatter, med hemstöpta ljus, egensmidd ljusstake (som för övrigt behöver linoljebrännas, bilder kommer efter det) och kanske julmusik. Sakral musik är underskattad. Och lukter vill jag ha mer av. Pepparkakslukter och koriander. I år skall jag tillverka julklappar, eller ge bort sånt som hjälper utsatta människor. Typ getter. Heja geten jag fick i 18 års present i vintras! (alltså en sån som egentligen en utsatt familj i sydafrika fick, men som jag fick en pappersget (Som var jättefin) och ett "tack för hjälpen" av) Det vore fint att få endast sånna i julklapp.
Hör av dig om du vill komma hit på fika, alla är välkomna! Jag blir glad!
Mysdecember.
Snart fyller jag 19, och det känns ganska meningslöst.
Kanske orkar jag organisera ett filmisparty då. Alla kan vara utklädda till James Bond eller Gandalf eller nåt. Vi får se hur det blir. Kanske gör jag nåt helt annat. Jag gillar temafester!
Nu skall jag sätta mig i en lägenhetskö till, och gå ner och ta hand om citronkrämen som jag skall baka med imorgonbitti. Verklighet.
Kärlek åt er!