Ett bittert inlägg...
Nu är det höst. Jag bor kvar i Alingsås, och det finns dagar jag vaknar och önskar att jag hade dragit härifrån dagen efter studenten. Jag jobbar timmar på tre ställen, men mest på dagis. För övrigt bytte det tydligen namn från dagis till förskolan för typ 10 år sen, men det är ju helt omöjligt att lära sig...
Den här morgonen började med att jag sträckte ut armen åt vänster och satte på vattenkokaren jag vid den här årstiden behöver ha bredvid min säng. Tillsammans med den seriösaste citroncupcaken jag någonsin gjort (tre färger på frosingen! Mönster!) drack jag en ordentlig kopp vaniljte i sängen till tonera av Lars Winnerbäck och Melissa Horn. Vissa dagar är det som upplagt för att allt ska bli så bra..
Jag ska jobba 3-4 timmar på dagis idag och börjar vid tolv, så jag har långmorgon. Jag tycker om långmornar.
Elin ska flytta till Göteborg nästa månad. Jag frågade henne (fast egentligen mig själv) vad jag gör i den här stan. Hon svarade att hon vet faktiskt inte. Vad gör jag här egentligen?
Vad hände med mitt hopp och mina drömmar?
Jag bor här för att spara pengar så jag eventuellt kan börja en lärljungaskola i mars. Just för tillfället vet jag inte om det är värt det heller. Ska jag bo här frivilligt till mars?!
Jag är i alla fall glad att jag inte går i skolan. Till skillnad från typ hela min klass längtar jag inte tillbaka det minsta. Jag saknar en del människor ur klassen, men jag avskydde skolan och jag känner fortfarande en befrielse ifrån den.
Jag har fått tillbaka min migrän, och har haft det två gånger till. Jag blev ärligt besviken när jag insåg det.
Jag har insett att jag bli bitter på livet väldigt lätt. Är jag inte bitter på hur allt är så är jag bitter på mig själv. Ur det kommer det väl egentligen inget positivt alls.
Jag får liksom ingen ordning på mitt liv.
Det som gör Alingsåslivet värt något över huvud taget är mina fina skatevänner. Jag har verkligen satt igång nu, och de är verkligen en liten familj. Vi har blivit ett eget litet häng med kristna skatare. Jag lärde mig rock to fakie i tisdags. Äntligen. Det blir verkligen roligare ju fler trick man lär sig!
Ibland vet jag inte alls vad jag ska göra med mitt liv. Jag vill väl fortfarande bli brandman, men allt känns så långt borta...
Bland det värsta av allt just nu är att jag inte kommer åka till camelot på allahelgonalägret. Jag ska till frankrike och Taizé i nio dagar, och det är väl jättekul, men hur ska jag orka hösten?
Jobb
Det här känns konstigt.
Fett bra jobb dock.
Barfota
Det är söndagseftermiddag i maj.
Utanför har rabatterna precis slagit ut i blom, och som i chock slog alla träd ut i hysterisk blommning i början av veckan.
Jag sitter mitt i mitt kaotiska ostädade rum och ser hur ljuset, helt perfekt, lägger sig över min romantiskt obäddade, lite för stora, säng.
Mina favoritlakan liksom kommer till sin rätt med sitt fina mönster i dystert mörkbrunt.
Lysrören till mina fiskar gick sönder för tre dagar sedan, och nu ligger lamporna på golvet. Fiskarna har haft natt i tre och ett halvt dygn nu. Jag känner mig som världens sämsta människa när jag tänker på det.
Nerifrån brister min mamma spontant ut i sång, och min 16-åriga bror har tjej på rummet.
Allt är precis vardagsperfekt.
Allt är precis sådär bra som en mulen dag i maj kan vara.
Men jag lutar huvudet i hakan och funderar på om det egentligen spelar någon roll om knopparna brister eller löven faller.
För om du var min skulle inte hela mitt liv lukta som sur mjölk.
Om du var min skulle min 1,20 säng ha en poäng.
Om du var min skulle jag ringa dig nu. Mest för att höra din röst.
Kanske skulle det vara lika jobbigt att möta de där allra sista dagarna i skolan, eller så småningom inse att dagarna blir mörkare.
Kanske skulle vintern vara lika kall, och kanske skulle jag ha tittat lika tungt ut genom fönstret.
Men i allt jag gör skulle jag kunna hålla dig i handen.
Jag skulle i alla fall rodna när du första gången pussade mig på kinden.
Jag skulle längta efter dig och jag skulle hålla om dig hårt och länge innan du somnar.
Januari skulle förmodligen vara lika mörk, men du skulle pilla mig i håret och säga att "idag är det 2 minuter ljusare än förra veckan", och le lite sådär som du gör, sådär så att jag inte kan låta bli att le tillbaka.
Om du var min skulle sommaren vara lite mer sommar.
Jag skulle vara arg på dig ibland, och du skulle sucka högt och tycka att jag var konstig.
Men kanske
skulle tystnaden vara lite lugnare
Kanske skulle jag inte tycka att grönskan var lika plötslig eller mitt rum lika ensamt.
och kanske skulle jag äntligen förstå
Du trilskades, envisades, och slogs med mig.
Nu känns din röst främmande, och liksom sticker av oväntad renhet i öronen.
Imorgon kanske jag får veta vad jag ska göra med mitt liv.
Du blir kanske inte en del av det.
Men det vore bra om du åtminstone kunde komma hit om 33 dagar och äta jordgubbstårta i min trädgård, kanske ruffsa mig i håret och titta mig i ögonen.
Ovisshet
Jag sov hos Jarita och Emil den första natten. Jarita är riktigt tjock nu. Magen var helt hård, och det var så verkligt på något sätt. Det har känts som photoshop hela tiden tills jag fått se det själv nu. Jag vet inte vad jag tänkte säga om det, men det var fantastiskt att träffa dem.
Det som stressar mig mest just nu är något så banalt som att jag inte hittat tyg till balklänningen än. förra veckan bestämde jag mig för att köra på sömmerska, och hittade en som verkar väldigt lovande, men jag måste ha tyg nu. Jag vet väl inget om nutida tyger...
jag lever i en ovisshet om allt in i framtiden, och förut har det inte rört mig i ryggen. Plötsligt käns allt väldigt svårt och jag vet ingenting om vad jag vill. Jag tror inte att jag får jobbet i Asien. Jag tror verkligen inte det.
Ske din vilja.
Jag skall sluta vara skenhelig.
Nu har jag skolkat tillräckligt från samhällen.
Jag har hittat ett jobb att söka om jag inte åker utomlands.
Nästa vecka får jag svar från Equmenia.
Kramas mycket och lyssna på Bjurö klubb av Laleh.
Det gör jag.
Hej världen!
På fredag åker jag till Elin i Åtvidaberg. Det tog ju sin lilla tid innan jag fick tummen ur...
Om jag flyttar till Asien kommer jag inte träffa mitt finaste camelot på nästan ett och ett halvt år. Det känns främmande.
(Jag skulle kunna skriva något meningsfullt eller djupt här, men jag hoppar.)
Jul och framtid
Jag har precis sökt lägenhet i Uppsala. Det börjar bli mer och mer verklighet nu. Idag är det 187 dagar kvar till studenten. Det är ganska fantastiskt. Jag funderar på att önska mig användbara saker inför flytten i julklapp. Jag som inte äns fått lägenhet. i värsta fall får jag köpa en husvagn och flytta in i den. Det skulle jag faktiskt kunna göra. Undrar hur det blir på vintern bara..
Det blir förresten inget med Astrid Lindgrens värld. I så fall hade jag varit tvungen att börja jobba den 11 maj, och jag tar studenten den 5 juni. Istället har jag tänkt söka jobb på medeltidens värld i Götene. Men om jag får lägenhet i Uppsala så flyttar jag så fort som möjligt. Just idag känns allt så stort. Första målet får bli att flytta hemmifrån, ifrån Alingsås helst. jag tänker att så himla svårt kan det väl inte vara..? Jag får ta och söka lägenhet och jobb i Göteborg också. Det kan ju vara en idé.
Allt känns lite ensamt just ikväll. Jag har haft migrän hela dagen. Spytt och vart yr och hela hallabalejsan. Medicinen spyr jag bara upp. Inte för att jag egentligen försökte men jag vet hur det funkar. Sov 19 timmar det här dygnet. Sen åt jag. Det blir nog lite jobbigt att sova inatt efter det här.
Igår var jag i Göteborg med Joakim, Niklas och Julia, och provsjöng för Timo Räisänens kör i körslaget (vilken grej!). Som vanligt fick jag inte ens en chans att visa vad jag går för. Hur vet de hur jag är i en kör om de hör mig sjunga solo? Åkte ut hos för-juryn (som inte var en jury, utan en person som verkade väldigt skeptisk hela tiden, och hade väldigt stora ögon. Läskigt). Jag blev fett förbannad. Mycket mer förbannad än jag brukar bli vid sånna här tillfällen.
Hur som helst så satt jag på kvällen och kände mig rätt kass, och tänkte att jag kanske inte alls kan sjunga och allt det där. Men det blev det ändring på. Idag ringde nämligen en kantor som jag känner litegrann, och frågade om jag ville vara med i en vokalensemble på julafton. Så kom till Christinae klockan 17:00 på julafton gott folk! Ska bli kul!
I övrigt anar jag att teaterprogrammet skall läggas ner på vår skola nästa år. Mer om det efter onsdag någon gång.
En annan sak är att jag älskar advent. Det är för en gångs skull mysigt att bo i Alingsås, och jag ser fram emot att gå genom kungsgatan eller fika om eftermiddagarna. Jag skall åka in till Göteborg någon gång i veckan och mysa.
I år vill jag baka ett pepparkakslandskap. En bondgård med hustomte och ladugård och allt som hör till, och dekorera och pyssla och stöpa ljus. Framför allt stöpa ljus. Jag vill gå på massa adventskonserter, och sjunga massor av julmusik. Jag vill bjuda hem folk på fika flera gånger i veckan, vid mitt röda köksbord, och äta hemmabakade lussekatter, med hemstöpta ljus, egensmidd ljusstake (som för övrigt behöver linoljebrännas, bilder kommer efter det) och kanske julmusik. Sakral musik är underskattad. Och lukter vill jag ha mer av. Pepparkakslukter och koriander. I år skall jag tillverka julklappar, eller ge bort sånt som hjälper utsatta människor. Typ getter. Heja geten jag fick i 18 års present i vintras! (alltså en sån som egentligen en utsatt familj i sydafrika fick, men som jag fick en pappersget (Som var jättefin) och ett "tack för hjälpen" av) Det vore fint att få endast sånna i julklapp.
Hör av dig om du vill komma hit på fika, alla är välkomna! Jag blir glad!
Mysdecember.
Snart fyller jag 19, och det känns ganska meningslöst.
Kanske orkar jag organisera ett filmisparty då. Alla kan vara utklädda till James Bond eller Gandalf eller nåt. Vi får se hur det blir. Kanske gör jag nåt helt annat. Jag gillar temafester!
Nu skall jag sätta mig i en lägenhetskö till, och gå ner och ta hand om citronkrämen som jag skall baka med imorgonbitti. Verklighet.
Kärlek åt er!
