Okej, ge mig timmarna
Jag har tröttnat på alla rödljus inom mig,
och jag väntar på någon, som kan trycka på knappen
jag väntar på någon
så jag kan lysa grön över gatorna igen
Jag håller på att förvandlas till en melankolisk variant av min mor. Sjukt underligt. Okej, gott folk, här kommer ett erkännande:
Jag, Martina Green som alltid har längtat efter att bli vuxen, har gått in i en artonårskris.
Jag vill inte bli vuxen. Jag vill inte!
Jag vill inte ta studenten, för då måste jag veta vad jag ska göra med mitt liv. Om ett år och några månader kommer jag att avsluta tretton års plugg. Till förmån för vadå? Framtiden?
Framtiden ja. När man ska vara vara ansvarsfull, och ta hand om sig själv, och ha körkort, och riktigt jobb, och inte få spela musik med alla sina galna kompisar, för man har inga galna kompisar, för alla galna kompisar har skaffat ett seriöst jobb och fru och volvo och barn och, och, och..!
Nu är det tio dagar kvar...
Häromdagen undrade min morbror om jag önskade mig något som var användbart till mitt framtida hem i födelsedagspresent.
Haha underbart..
Jag delar din 18 års kris Green!!
Förstår precis, för jag känner likadant ibland. Men jag har kommit fram till att problemet inte i huvudsak är att jag är rädd för att bli vuxen, för själv blir jag inte mer vuxen än jag vill bli. Utan det är den sista biten du skriver som jag är orolig för, att mina kompisar ska bli vuxna och försvinna och lämna mig kvar. Jag är helt enkelt rädd att allt det roliga ska ta slut nån gång...
Men förhoppningsvis har man kompisar som förblir lika galna och roliga som nu. Jag tror nog så är fallet. Jag har inte märkt så stor skillnad ännu iaf, så kanske oroar jag mig i onödan. :)
Du kommer att bli bäst som vuxen, så oroa dig inte!
