9 November
Idag är det 70 år sedan kristallnatten ägde rum. När jag såg Alingsåsarna komma tågandes med facklor, under banderollen "tillsammans mot nazism", nerför stora torget kunde jag ändå inte undgå att känna ett brinnande hopp.
Jag fick den grymt stora äran att spela tre låtar. Trots att jag ändrade texten på den ena någon timme innan, och att den sista låten hade 10 verser, tappade jag inte texten en enda gång. Det var fint. Jag älskar den här sortens publik, de gör inget annat än supportar och håller med om alltihopa. Det är sån skillnad att vara den enda som uppträder. Jag älskar att inte bli jämförd. Det var fint med massor av marchaller och facklor, och Alingsåsarna har sällan varit så vackra. (ett ord som jag i övrigt avskyr och aldrig använder, men jag erkänner mig besegrad av dess strohet i sammanhanget. Okejdå)
Den 19 november skall Honoria Glossop (alltså jag och Teresa) ha värstingspelningen på fabriken i Alingsås. I alla fall tycker jag att det är värstingspelningen eftersom vi är förband åt Ora Cogan som är en skitduktig kanadensisk sing & songwrighter. Dessutom kommer hon från Vancover... Till henne har vi förresten http://www.myspace.com/oracogan och till oss har vi http://www.myspace.com/honoriaglossopmusic . Vi har lagt upp lite nytt sedan senast jag skrev om oss, men det var ett tag sen. Det ska komma upp lite videos på youtube så småning om också.
Tjenare vad reklam det blev nu. Men okej, klockan 18:00 är det i alla fall, och jag förväntar mig att just DU är där. (till fabriken hittar man om man frågar efter kulturskolan eller ringer mig en stund innan)
9 november och jag känner ingen hopplöshet, för första gången det här datumet. Amanda kommer hit när som helst och jag tror att världen är smockfull av bra människor. Vissa behöver bara lite pushning.
Ifall du pendlar mellan kemiskt hög och helt naturligt låg
och aldrig känt dig gråare än nu.
Om du blundar framför spegeln, så var snäll och kom ihåg
att vi är inte vackrare än du.
Jag fick den grymt stora äran att spela tre låtar. Trots att jag ändrade texten på den ena någon timme innan, och att den sista låten hade 10 verser, tappade jag inte texten en enda gång. Det var fint. Jag älskar den här sortens publik, de gör inget annat än supportar och håller med om alltihopa. Det är sån skillnad att vara den enda som uppträder. Jag älskar att inte bli jämförd. Det var fint med massor av marchaller och facklor, och Alingsåsarna har sällan varit så vackra. (ett ord som jag i övrigt avskyr och aldrig använder, men jag erkänner mig besegrad av dess strohet i sammanhanget. Okejdå)
Den 19 november skall Honoria Glossop (alltså jag och Teresa) ha värstingspelningen på fabriken i Alingsås. I alla fall tycker jag att det är värstingspelningen eftersom vi är förband åt Ora Cogan som är en skitduktig kanadensisk sing & songwrighter. Dessutom kommer hon från Vancover... Till henne har vi förresten http://www.myspace.com/oracogan och till oss har vi http://www.myspace.com/honoriaglossopmusic . Vi har lagt upp lite nytt sedan senast jag skrev om oss, men det var ett tag sen. Det ska komma upp lite videos på youtube så småning om också.
Tjenare vad reklam det blev nu. Men okej, klockan 18:00 är det i alla fall, och jag förväntar mig att just DU är där. (till fabriken hittar man om man frågar efter kulturskolan eller ringer mig en stund innan)
9 november och jag känner ingen hopplöshet, för första gången det här datumet. Amanda kommer hit när som helst och jag tror att världen är smockfull av bra människor. Vissa behöver bara lite pushning.
Ifall du pendlar mellan kemiskt hög och helt naturligt låg
och aldrig känt dig gråare än nu.
Om du blundar framför spegeln, så var snäll och kom ihåg
att vi är inte vackrare än du.
Firefighter
Idag träffade jag en brandman.
Jag var tvungen att anstränga mig för att inte tokflina hela vägen hem. Jag blev så galet pepp! Fast det här egentligen inte är realistiskt någonstans. Men ändå.
Fin värld vi har! (:
Vintern
Det här är Sveriges längsta inlägg utan egentligen innebörd. Jag erkänner, det är skittråkigt, så låt bli. Jag bajsar ord för att jag behöver, jag bajsar ord för att jag inte riktigt kan kanalisera hela rövhålet, jag bajsar ord för att jag är så förbannat ensam, jag bajsar ord för att jag skrev en låt idag som jag redan har glömt, och att jag insett att alla mina låttexter är lika emo och inte alls som jag vill att de skall vara, jag bajsar ord för att jag hörde Timbuktu gråta i radio idag, jag bajsar ord för allt jag aldrig tar tag i, jag bajsar ord för att musiken är det enda i mitt liv som just nu går bra, jag bajsar ord för att jag har blivit vek, jag bajsar ord för att jag lovade mig själv att aldrig någonsin låtsas vara mindre än jag är, jag bajsar ord för att jag fett hårt brutit mot det löftet, jag bajsar ord för att jag vill så hårt så mycket och så explosivt, jag bajsar ord för att jag alltid har ensamma ambitioner. Jag bajsar ord för att jag kan om jag vill, jag vill så jag kan.
Det börjar bli kallt i mitt flickrum uppe i den ombyggda vinden. Vintern är på väg och det har den deklarerat klart och tydligt genom varje rörelse av framfart. Vad jag har frusit! Min arma, blott 18 åriga, frostsjäl har vitnande köldskador.
Jag leker poet, och jag gör det med bravur.
Jag vaknar inte i tid, går halvnaken ner för det som kunde varit en vindstrappa men som blev omrenoverat 2001 av en totalt ohändig karl, nämligen far min, men trots allt var han ju alltid karl, och karlar kan saker som att flytta på trappor och meka med bilar. Jag var elva år, och såg redan då hur mycket han avskydde det. Mamma däremot påstår sig vara ganska så händig, men hon tycker att det är viktigt att vika tvätt och sådant. Trots det är mina föräldrar i övrigt ganska jämställda varelser. Vill jag tro i alla fall. Hur som helst går jag ner för vindstrappsubstitutet, som faktiskt trots allt är en bra trappa, och dricker mitt dagliga kaffe (johominsann! ).Till detta borde jag rimligtvis hinka i mig massa frukost, som jag så duktigt är uppfostrad till att göra. Men jag tänker att det hinner jag inte, så jag breder tre mackor och börjar äta på den första medans jag gör i ordning för att ta med de andra på cykeln. Men tji får jag när jag efter 40 minuter inser att jag sitter på köksbordet, med fötterna på stolen och tuggar på den sista biten av bröd. (Jag har inga som helst planer på att ge er en förklaring till hur det gick till) (idag i alla fall) Jag trampar iväg på min cykel i min virkade basker och tumvantar. När jag går ifrån skåpet tappar jag alla böcker på marken, plockar upp dem, går vidare och försöker så gott det går smyga in i lektionssalen samtidigt som jag skall undvika: person Xs blickar eller kommentarer, att tappa alla böcker igen, samt att störa undervisningen. Gissa hur grym jag är vid det här laget! Ju längre dagen går, desto tjockare lägger sig röken i mitt bröst. Vanligtvis får jag antingen ont i huvudet, eller magen, eller båda delarna på kuppen. När jag kommit hem försöker jag få fram ett helt normalt "hej", och utan att någon ska bli misstänksam försöker jag smita upp på mitt rum igen. Oreda. Jag kan knappt ta mig fram. Vanligtvis tar det ca 5 minuter innan min bubbla av wanna-be-privacy spricker och min mor kommer upp eller ropar på mig. Jag viskar en desperat bön efter hjälp, men Gurreligurra är lite upptagen just nu, du får försöka igen senare (det gör jag också, med framgång). Sedan får jag dåligt samvete för att jag inte kan få min mor att förstå varför jag mår som en fjortonårig wanna-be-well-something med VG i pappret, och går upp för att hitta Lovina (som för er tröga människor är min enda gitarr). När jag spelat hela kvällen och insett att min bror och mina båda föräldrar troligtvis hört alltihop, tar jag fram datorn och sitter där till mitt i natten, helt oförmögen att stänga av. Samma procedur upprepas sedan nästa dag, eftersom jag inte kan vakna i tid efter den natten. Konstnärssjäl? Jag vet inte. Men jag tror att jag har lyckats. Hurra! Tårta på det kanske?
Vintern är verkligen här.
Jag orkar kanske, orkar kanske inte. Alla verkar uppdatera sina bloggar hela tiden och jag vill väl inte vara sämre, men jag behöver medförståning. Det är mitt bästa ord förresten.
Massor av saker går inte rätt till. Inte rätt till alls. En av personerna jag jobbar frivilligt under (hur nu det låter) använder diverse härskartekniker mot mig. Jag borde göra något åt det, borde säga ifrån, borde säga att "HEY! Det här och det här gör du fel, du får mig att må kass, så skärp dig eller så ringer jag din chef imorgon!"
Precis som att jag borde gå till herr rektor och prata om vår religionlärare.
Jag har blivit bitter, och det engarerar ingen. Jag som en gång lade ner hela min fritid åt att se till att få lagändringar i djurskyddslagen och var invald i viktiga styrelser. Inte pajasstyrelser, utan de som faktiskt gjorde skillnad. Vad har jag blivit? En produkt av det vi alla skulle bli, fast utan idealen.
Jag är lättpåverkad fast jag sätter mig emot allt.
Jag vill vara på camelot, och jag vill bara vara på camelot. Jag avskyr att komma hem. Jag avskyr att någon bryr sig om vart jag tagit vägen efter skolan, eller att jag har någon att säga hej till när jag kommer innanför dörren. Jag klarar inte av att bo här, jag klarar inte den här lilla fjuttestan (som inte ens har en rollspelsförening!), jag klarar inte ensamheten i nördintresset, jag klarar inte att min säng är så bred och jag är så liten.
Jag är inte tjock, och jag kan bli brandman. Jag skall bara lära mig att tänka bort min pappa ur hela kalajset, så kanske jag faktiskt börjar överväga det på riktigt. Eller inte. Eller hela härligheten.
När öppnar förreten Ulricehamn?
Vi har körförbud på bilen, och jag har inte kört på flera veckor. Men det har aldrig hindrat mig.
Jag vill också till New York, och jag skiter i Obama, bara för att jag egentligen bryr mig, bara för att vara anti,
bara för att vara jag?
Det börjar bli kallt i mitt flickrum uppe i den ombyggda vinden. Vintern är på väg och det har den deklarerat klart och tydligt genom varje rörelse av framfart. Vad jag har frusit! Min arma, blott 18 åriga, frostsjäl har vitnande köldskador.
Jag leker poet, och jag gör det med bravur.
Jag vaknar inte i tid, går halvnaken ner för det som kunde varit en vindstrappa men som blev omrenoverat 2001 av en totalt ohändig karl, nämligen far min, men trots allt var han ju alltid karl, och karlar kan saker som att flytta på trappor och meka med bilar. Jag var elva år, och såg redan då hur mycket han avskydde det. Mamma däremot påstår sig vara ganska så händig, men hon tycker att det är viktigt att vika tvätt och sådant. Trots det är mina föräldrar i övrigt ganska jämställda varelser. Vill jag tro i alla fall. Hur som helst går jag ner för vindstrappsubstitutet, som faktiskt trots allt är en bra trappa, och dricker mitt dagliga kaffe (johominsann! ).Till detta borde jag rimligtvis hinka i mig massa frukost, som jag så duktigt är uppfostrad till att göra. Men jag tänker att det hinner jag inte, så jag breder tre mackor och börjar äta på den första medans jag gör i ordning för att ta med de andra på cykeln. Men tji får jag när jag efter 40 minuter inser att jag sitter på köksbordet, med fötterna på stolen och tuggar på den sista biten av bröd. (Jag har inga som helst planer på att ge er en förklaring till hur det gick till) (idag i alla fall) Jag trampar iväg på min cykel i min virkade basker och tumvantar. När jag går ifrån skåpet tappar jag alla böcker på marken, plockar upp dem, går vidare och försöker så gott det går smyga in i lektionssalen samtidigt som jag skall undvika: person Xs blickar eller kommentarer, att tappa alla böcker igen, samt att störa undervisningen. Gissa hur grym jag är vid det här laget! Ju längre dagen går, desto tjockare lägger sig röken i mitt bröst. Vanligtvis får jag antingen ont i huvudet, eller magen, eller båda delarna på kuppen. När jag kommit hem försöker jag få fram ett helt normalt "hej", och utan att någon ska bli misstänksam försöker jag smita upp på mitt rum igen. Oreda. Jag kan knappt ta mig fram. Vanligtvis tar det ca 5 minuter innan min bubbla av wanna-be-privacy spricker och min mor kommer upp eller ropar på mig. Jag viskar en desperat bön efter hjälp, men Gurreligurra är lite upptagen just nu, du får försöka igen senare (det gör jag också, med framgång). Sedan får jag dåligt samvete för att jag inte kan få min mor att förstå varför jag mår som en fjortonårig wanna-be-well-something med VG i pappret, och går upp för att hitta Lovina (som för er tröga människor är min enda gitarr). När jag spelat hela kvällen och insett att min bror och mina båda föräldrar troligtvis hört alltihop, tar jag fram datorn och sitter där till mitt i natten, helt oförmögen att stänga av. Samma procedur upprepas sedan nästa dag, eftersom jag inte kan vakna i tid efter den natten. Konstnärssjäl? Jag vet inte. Men jag tror att jag har lyckats. Hurra! Tårta på det kanske?
Vintern är verkligen här.
Jag orkar kanske, orkar kanske inte. Alla verkar uppdatera sina bloggar hela tiden och jag vill väl inte vara sämre, men jag behöver medförståning. Det är mitt bästa ord förresten.
Massor av saker går inte rätt till. Inte rätt till alls. En av personerna jag jobbar frivilligt under (hur nu det låter) använder diverse härskartekniker mot mig. Jag borde göra något åt det, borde säga ifrån, borde säga att "HEY! Det här och det här gör du fel, du får mig att må kass, så skärp dig eller så ringer jag din chef imorgon!"
Precis som att jag borde gå till herr rektor och prata om vår religionlärare.
Jag har blivit bitter, och det engarerar ingen. Jag som en gång lade ner hela min fritid åt att se till att få lagändringar i djurskyddslagen och var invald i viktiga styrelser. Inte pajasstyrelser, utan de som faktiskt gjorde skillnad. Vad har jag blivit? En produkt av det vi alla skulle bli, fast utan idealen.
Jag är lättpåverkad fast jag sätter mig emot allt.
Jag vill vara på camelot, och jag vill bara vara på camelot. Jag avskyr att komma hem. Jag avskyr att någon bryr sig om vart jag tagit vägen efter skolan, eller att jag har någon att säga hej till när jag kommer innanför dörren. Jag klarar inte av att bo här, jag klarar inte den här lilla fjuttestan (som inte ens har en rollspelsförening!), jag klarar inte ensamheten i nördintresset, jag klarar inte att min säng är så bred och jag är så liten.
Jag är inte tjock, och jag kan bli brandman. Jag skall bara lära mig att tänka bort min pappa ur hela kalajset, så kanske jag faktiskt börjar överväga det på riktigt. Eller inte. Eller hela härligheten.
När öppnar förreten Ulricehamn?
Vi har körförbud på bilen, och jag har inte kört på flera veckor. Men det har aldrig hindrat mig.
Jag vill också till New York, och jag skiter i Obama, bara för att jag egentligen bryr mig, bara för att vara anti,
bara för att vara jag?
