Studenten
Nu är det gjort. Nu har jag tagit studenten och nu är allt över. Jag fattar inte det här.
Jag fick jättemycket presenter, och det var sjuukt mycket folk här. Hela dagen var helt hysterisk. Men det var verkligen roligt! Jag vill ta studenten igen!
Jag har fått jättefina långväga brev (tre stycken!!) och insett att jag älskar blommor. Konstigt.
Imorgon åker jag till Spanien. Jag har ett snyggt pass och en prickig badräkt. Jag önskar att jag kunde stanna där. Jag vill verkligen bo i en annan kultur, men jag har gett upp hoppet på att hitta något till i år. Alla tycks se mig som för ung och obildad, och så är det kanske. Jag ska jobba och flytta hemmifrån. Sen vill jag verkligen till Asien.
Jag har inte åkt skateboard på tre veckor och det kliar i benen av längtan. Men jag kommer inte kunna åka i park på nära en månad. Men nu ska jag tänka på Spanska marknader, Tapas och alkoholfria drinkar. Wow, det här är min första utomlandsturné. Vi hörs mina vänner!
Matte B
Jag blev godkänd i matte med god marginal och fyra VG-poäng. Jagskrek rakt ut.
Bradag.
Jag och Isabell tänkte gå en mil idag, men det är jättemycket snö. Det gör ingenting.
Jag ska hem och baka och sy färdigt min nya struthätta. Bockstensmannens. Jag är glad! (:
Bradag.
Jag och Isabell tänkte gå en mil idag, men det är jättemycket snö. Det gör ingenting.
Jag ska hem och baka och sy färdigt min nya struthätta. Bockstensmannens. Jag är glad! (:
Åre...
Idag hade jag projektarbetsredovisning. Det var roligt! Jag är stolt och glad över mitt slutresultat. Klänningen är ganska fantastisk. Jag snodde ihop ett bälte på ungefär två minuter igår också.
Nu är hela projektarbetet över, och det innebär att jag kommer att ha fritid, och skriva lite oftare. Jag kan faktiskt sitta och längta efter att komma hem och blogga, även om jag inte hinner.
Min farmor lärde mig idag att om man sover dåligt blir man lättare åksjuk. Jag ska gå upp 04:15 inatt, och har inte lagt mig än, trots att klockan är tjugo i ett. En låååång bussresa väntar imorgon, och dethär bådar inte gott. Men nu bloggar jag bara för att jag kan.
Jag har aldrig varit så lite sugen på att åka snowboard som nu. Det är väldigt konstigt. Jag är lite orolig. Min hälsa är inte som den borde heller. Men jag har 119 dagar kvar till studenten, och nu börjar jag se ett ljus i tunneln.
Vi ses efter Åre!
Nu är hela projektarbetet över, och det innebär att jag kommer att ha fritid, och skriva lite oftare. Jag kan faktiskt sitta och längta efter att komma hem och blogga, även om jag inte hinner.
Min farmor lärde mig idag att om man sover dåligt blir man lättare åksjuk. Jag ska gå upp 04:15 inatt, och har inte lagt mig än, trots att klockan är tjugo i ett. En låååång bussresa väntar imorgon, och dethär bådar inte gott. Men nu bloggar jag bara för att jag kan.
Jag har aldrig varit så lite sugen på att åka snowboard som nu. Det är väldigt konstigt. Jag är lite orolig. Min hälsa är inte som den borde heller. Men jag har 119 dagar kvar till studenten, och nu börjar jag se ett ljus i tunneln.
Vi ses efter Åre!
Firefighter
Idag träffade jag en brandman.
Jag var tvungen att anstränga mig för att inte tokflina hela vägen hem. Jag blev så galet pepp! Fast det här egentligen inte är realistiskt någonstans. Men ändå.
Fin värld vi har! (:
konst och poesi
Jag skall låta bli ord idag, och låta bilderna tala för sig själva. Ibland säger och visar man saker bara för att de helt enkelt ä fina. Eller för att de beskriver en känsla så bra, även om man inte har den för tillfället.
Och jag är så sjukt hungrig.
Och jag är så sjukt hungrig.
Musiken?
Idag spydde jag på samhällen. Fick, mer eller mindre, springa ut på toaletten. Jag tror ingen såg det, men ändå. Jag vet inte om man någonsin känner sig så utlämnad som när man spyr. Särskillt om man är ensam och ingen vet om det. Jag har något slags stresssymptom som har yttrat sig i kroppen. Det är det all migrän och allt beror på. Jag fick torka upp mina egna spyor, på grund av en feldiagnos och en oanpassad studiegång. Är det okej? BUP i Alingsås borde skämmas.
Estetkonsert ikväll och jag vill vara bra på musik.
Jag vill jag vill jag vill
Estetkonsert ikväll och jag vill vara bra på musik.
Jag vill jag vill jag vill
Sjukan
Foto: Jesper Nilsson
Jag börjar lägga ihop ett och ett nu, och jag har nått till en slutsats: Jag måste helt enkelt ha fått en infektion i kroppen. Det är helt logiskt. Jag luktar konstigt, jag är trött fast jag sover helt sjukt mycket, jag orkar ingenting, jag får ångest utan anledning (behöver visserligen inte ha med det att göra), jag får oväntade svettningar och kväljningar, och vill spy om mornarna. Man kan nästan tro att jag är gravid, men icke. En infektion, det säger jag eder. Detta skola bli uppkollat imorgon. Jag kan medge att jag blev lite nervös nu såhär mitt i natten.
På tal om det. Jag skall ha föredrag imorgon på samhällen, och jag har:
1. Inte hittat motionen, som vi lade till RÅM 2006, som jag tänkte prata mest om.
2. Inte gått och lagt mig än!! (Jag har verkligen dålig karraktär! (som min far skulle ha uttryckt det))
3. Inga bilder, fast jag sa att jag kanske (visserligen kanske) skulle ta med det.
4. urkopplad skrivare, och fel dator,så jag måste maila allt till mamma, så hon kan skriva ut det på jobbet åt mig imorgon, vilket resulterar i att jag måste gå upp en timme och en kvart tidigare. Heja.
En annan sak är att årets idol inte är en sellout eller artistfabrik. Helt sjukt, men faktiskt så är alla individer, och inte "hej, jag vill bli såndär". Fint det. Jesper har kalasfin sångröst. Puss på det!
Nu tänkte jag sova lite, så jag kanske, kanske, om jag inte har värsta kräkningarna imorgon (vilket inte är det mista otroligt) kan hålla ett relativt givande föredrag på samhällskunskapen klockan nio och femton. I tid. Jo tjenare. Tjugo minuters innehållsrikt prat på det, så har jag bara resten kvar sen.
Stockholm på onsdag. Jatack. Jag vill ha fritid så att jag kan börja läsa Brisingr. Jag har väntat i ett år, och nu när den väl kommit har jag bara hunnit läsa förordet. bajshög.
Läs gärna Elins klimatblogg förresten! http://www.blaubeere.blogg.se/savetheworld
Idag var jag hemma hos brandmästaren, för att prata med honom (hade vägarna förbi. Ja, på riktigt), men då jobbade han.
(Det där var verkligen inget snyggt slut, men jag väljer att skita i det, eftersom det var så fint i sig, att brandmästaren jobbade när jag skulle dit, att jag tycker att slutet blev fint nog utan en knorr eller utläggning om vadsomhelst för att du skall finna ro i själen. Drick lakritste istället! Med mjölk. Det gjorde jag idag, det hjälpte inte alls. Puss!)
Världens uppkomst
I vanlig ordning skrev jag, lite fult, av min nationella Svenskaskrivning i måndags, även om dethär var en inför-nationella-skrivning. Den är lite av skolarbeteskänsla. Men ni får läsa om ni vill. Den går nog inte i stil med så mycket annat på bloggen. Uppgiften var att skriva om världens uppkomst, detaljer orkar jag inte förklara, men vi skulle hämta inspiration från ett texthäfte. Skitsamma, hoppas ingen naturvetare tar illa upp. Håll till godo.
Först fanns ingenting.
Ingenting hade alltid funnits. I detta eviga ingenting uppkom plötsligt ingenting. Ingentin bestämde sig för att krocka med lite annat ingenting. Ur detta ingenting kom nu allt. Stjärnorna, snön, havet, djungeln, korallreven, bergen, och, framförallt, ett pyttelitet djur, för litet för att tänka självt. Ändå tänkte det att det nog var praktiskt att växa lite, och börja simma. Så det blev en mkrill. Makrillen tyckte inte att det var så värst roligt att vara makrill, så den tänkte att "ben kanske man skulle ha". Så den blev en ödla. Tyvärr var ödlan lagd åt det deppiga hållet, så den ville helst vara en elefant. När elefanen hade klampat runt en stund på jorden träffade den en elefantkille, som också hade varit makrill en gång. De blev kära. Efter ett tag födde elefanten en koalabjörn.
En dag, när koalabjörnen hade varit hos farfar makrill, träffade den en känguru. De fortplantade sig, och skaffade 9 små babianbarn. Några av dem intresserade sig för nationalekonomi, och så vips! Så hade människan kommit till.
Den naturvetenskapliga skapelsesagan är lika känd som tomten, men lika allmänt accepterad som jantelagen. Enligt nationalenciklopedin var det faktiskt såhär det gick till. Big Band var en stor smäll av ingenting som skapade allt. Före Big Bang fanns så lite, att "ingenting" inte är ett ord litet nog. Därför skall man inte prata om det, för det var så lite, att ställer man frågan så frågar man fel.*
Jag tror att människan gärna vill vara bäst. Vi tävlar om allting, vi krigar för att få mer makt, vi har egna små revir som ingen får inkräkta på. Därför har vi svårt för tanken att det finns Gudar som står över oss från början. Jag är ändå ganska säker på att om det finns en Gud som har skapat oss för att han eller hon älskar oss, så kan det inte finnas en möjlighet att vi bara kan lämna honom eller henne utan biverkningar. Vad jag försöker säga är att det finns en Gudslängan som var och en måste fylla. Vissa fyller den med vetenskap, andra med voodoo eller Jesus.
Enligt berättelsen om Huracan och Fjäderorm, från Guatemala, träffades två Gudar och bestämde sig för att skapa allt. Det fina i den här berättelsen, återberättad av Margaret Mayo, är att Gudarna misslyckas när de skall skapa människan. Det är först i tredje försöket de lyckas, och då blir de tvugna att göra oss lite mindre perfekta, genom att inte göra oss lite allvetare. Här behöver inget vara logiskt, eftersom det är en berättelse om Gudar. Gudar behöver inte vara logiska, det är halva poängen med dem. Ändå förklarar den här berättelsen mer om oss, än den s. k. vetenskapliga gör. Den berättar för oss att vi inte kan veta allt, eftersom vi då gör anspråk på att vara Gudar. För att inte vara allvetande måste jag påstå att jag är rätt nöjd med den förklaringen. För att vara till av en slump däremot, tycker jag att jag är på tok för smart.
Att Gud alltid har funnits är kanske inte så konstigt. Den enda saken naturvetenskapen och alla andra religioner har gemensamt, vad jag vet, är att vi vet att vi inte förstår allt. Om vi nu inte förstår allt, varför är det då så osannorlikt att Gud alltid har funnits?
Jag har också en längtan, ett tomrum som vill bli fyllt av den Gud som skapat mig. Den Guden måste verkligen vara Gud. Det finns inte en möjlighet att jag, som lite puckat människa, kan förstå hur allt hänger ihop. Men jag gör tappra försök. Jag skäller ut honom dagligen, jag tjurar och ber, om vartannat, att han skall förklara, trots att jag någonstans i bakhuvudet har förstått att jag inte kan förstå. Jag tror på den Guden som gick på vatten. En Gud som skapade världen, och såg att "det var gott". Gud som inte följer de ramar kyrkan satt upp för honom. Min Gud är störe än så. Han är den som inte ville att världen skulle bli ond, utan med fasa såg hur vår fria vilja, i kombination med djävulen började använda vapen. Jag kan inte tro på en god Gud utan att tro på en ond djävul. Lika lite som jag kan stå högt uppe på ett berg, med snowboarden under fötterna, och blicka ut över istappar, berg och kilometer av orörd snö, utan att tro på en kärleksfull Gud.
Jag kan helt enkelt inte begripa att människa tror sig kunna förstå hur alltihop en gång gick till. Om det var 14 miljarder, eller femtusen år sedan är för mig helt oväsentligt.
Jag tror inte på en pekpinneGud, som både kristna kyrkan och många andra religioner vill framställa honom som. Men jag tror på en Gud, där jag inte behöver göra något annat än att tro på hans himmel för att komma dit. Det är min Gud ensam om. Eller som en munk i Fransiscusordern i England sa:
"I believe in God, as I believe in the sun is rising. Not only beacause I see it, but beacause I see everything through it"
"jag tror på Gud, precis som jag tror att solen går upp. Inte bara för att jag ser den, utan för att jag ser allt igenom den."
Martina Green 2008
*Källa:
Fri tolkning av "Big Bang"
Hämtat från www.ne.se 2008
musik och barn och livsparenteser
"Du kryper upp hos mig som viskar "det är okej". Och kysser ditt smutsiga hår
Sen så somnar du tvärt med en högljud fjärt. Det är obekvämt, men vansinnigt bra.
När du tränger ut mig i ett hörn och börjar snarka som en björn.
Nej du har ingenting de säger att en kvinna skall ha.
Just för att du skiter i vad de säger att en kvinna skall ha."
Jag har blivit musikförälskad. Igen. I Loke. Igen. Han är helt genial. Igår var jag och min vän Rickard på hans konsert på Räfvarnas afton. Vi hann också med nästan hela Håkan Hellströmkonserten. Sanningen kring detta trodde jag aldrig någonsin att jag skulle yttra, men här kommer den: Loke rockade sockarna av Håkan Hellström. Loke var fyra gånger bättre! Håkan har blivit tråkig. När hände det? Jag är hur som helst helt betagen av karln. köpte två skivor igår. Bra det.
Idag skrev jag någotslags Lokwannabelåt. 10 verser lång. Ingen refräng. jag får inte till melodin. Jag som trodde det var texten som skulle vara svår. Irriterande.
En av min barndoms klasskompisar fick barn för två månader sedan. Jag fick veta det ikväll. Hon är andra personen i min ålder innom ett år nu. Jag ser på med fasa. Jag är livrädd för att skaffa barn. Jag vill verkligen ha barn, men det känns som att när man får det så är det som att det är bestämt hur livet skall arta sig, man har ett barn att ta hand om i åtminstone 18 år, och man måste ägna sig åt det, och kan inte hitta på saker ut i världen, eller vidareutbilda sig, eller åka till skumma platser, eller bort på impuls. Allt måste plötsligt planeras. Jag tänker inte utbilda sig medans jag har barn. Det gjorde min mor. Det var katastrof. I alla fall med en far som inte bryr sig så mycket om sina barn, utan mer om sitt tv tittande eller tidningsläsande. Det är jobbigt att vara äldst då, för man blir mamma. Jag vill inte vara mamma när jag är 16, särskillt inte till min trotsiga 14-åriga bror. För så var det då.
(...)
Förlåt världen, jag är bara trött på dig. Världen alltså. Sjukt trött.
Jag är rädd för världen, rädd för att bli vuxen och skaffa familj. Det känns som att livet är över när man fyllt 27. Vilket säkert inte stämmer, men jag vill inte känna min biologiska klocka ticka.
Jag vågar knappt lägga ut det här inlägget, men nu gör jag det ändå. Jag är puckad, dum i huvudet och elak, men har jag någonsin varit en vänlig själ? Nej, jag har aldrig förstått någon annan (Med ett undantag), inte hur någon fungerar vad man får göra och inte får göra, säga eller inte får säga. Jag har inre aggressioner som jag döljer för mig själv, som jag försöker förleda i min obotliga kreativitet. Jag klistrar fler och fler collage allt eftersom min ångest blir djupare, allt eftersom mina inre huvudskak, mina inre tvivel på världens natur växer. Förlåt om jag sårat dig, men troligtvis har jag bara gjort dig förbannad. Du är funtad sån. Inte jag.
Tre dagar tills Henrike kommer. Äntligen!
(Edit: Jag bangade. Jag tog bort det provvocerade i inlägget. Vi kan ta det över en kopp te någon dag om du vill. Jag har ett köksbord nu, på mitt rum. Det känns bra. Jag ska verkligen härifrån efter studenten, jag har till och med ett köksbord. Ett rött köksbord. Jag har alltid velat ha ett solnedgångsfärgat indiskt kök. Jag kan dricka te i min ensamhet, jag kan dricka te med dig. Kom hit, hör av dig, gör vad du vill och inte vad du borde. Det finns få borden i min närhet, jag är fostrad till sociala koder, kan dem inte naturligt, så jag tycker om när du gör som du inte borde. De enda sociala gränser jag har (på det vänskapliga planet) är fysiska. Så kom hit mitt i natten, kom hit när du vill. Vi skolkar och röker cigarrer om du vågar, jag har gjort det förr. Vi kan ta ett impulståg till frölunda eller luleå bara för att se hur det är där, kom igen världen! Vi gör något nytt! Kom igen så älskar vi varandra och andra och allt! Kan vi inte tycka att bilarna och löven och uteliggarna och trubadurerna och industrierna och byggjobbarna och fotbollarna och husen och gäset och fåglarna och papperskorgarna och självaste jorden är lite charmigt? Kan vi inte ha picknick på golvet i centralstationen i Göteborg eller bjuda upp uteliggarna på dans? Kan vi inte göra något snart, kan vi inte köra ikapp? Eller med varandra? Kan vi inte lära oss spela skumma instrument i hemlighet, och göra plötsliga "oj-hon-kan-ju"ljud med säckpipor eller bastubor eller plötsliga infall att lära oss beatboxa? Kan vi inte bli dansbandskändisar eller gå in i big brotherhuset bara för att provvocera? Kan vi inte bara älska varandra istället för denna hopplöst grå betongvardag? Fly med mig! )
Sen så somnar du tvärt med en högljud fjärt. Det är obekvämt, men vansinnigt bra.
När du tränger ut mig i ett hörn och börjar snarka som en björn.
Nej du har ingenting de säger att en kvinna skall ha.
Just för att du skiter i vad de säger att en kvinna skall ha."
Jag har blivit musikförälskad. Igen. I Loke. Igen. Han är helt genial. Igår var jag och min vän Rickard på hans konsert på Räfvarnas afton. Vi hann också med nästan hela Håkan Hellströmkonserten. Sanningen kring detta trodde jag aldrig någonsin att jag skulle yttra, men här kommer den: Loke rockade sockarna av Håkan Hellström. Loke var fyra gånger bättre! Håkan har blivit tråkig. När hände det? Jag är hur som helst helt betagen av karln. köpte två skivor igår. Bra det.
Idag skrev jag någotslags Lokwannabelåt. 10 verser lång. Ingen refräng. jag får inte till melodin. Jag som trodde det var texten som skulle vara svår. Irriterande.
En av min barndoms klasskompisar fick barn för två månader sedan. Jag fick veta det ikväll. Hon är andra personen i min ålder innom ett år nu. Jag ser på med fasa. Jag är livrädd för att skaffa barn. Jag vill verkligen ha barn, men det känns som att när man får det så är det som att det är bestämt hur livet skall arta sig, man har ett barn att ta hand om i åtminstone 18 år, och man måste ägna sig åt det, och kan inte hitta på saker ut i världen, eller vidareutbilda sig, eller åka till skumma platser, eller bort på impuls. Allt måste plötsligt planeras. Jag tänker inte utbilda sig medans jag har barn. Det gjorde min mor. Det var katastrof. I alla fall med en far som inte bryr sig så mycket om sina barn, utan mer om sitt tv tittande eller tidningsläsande. Det är jobbigt att vara äldst då, för man blir mamma. Jag vill inte vara mamma när jag är 16, särskillt inte till min trotsiga 14-åriga bror. För så var det då.
(...)
Förlåt världen, jag är bara trött på dig. Världen alltså. Sjukt trött.
Jag är rädd för världen, rädd för att bli vuxen och skaffa familj. Det känns som att livet är över när man fyllt 27. Vilket säkert inte stämmer, men jag vill inte känna min biologiska klocka ticka.
Jag vågar knappt lägga ut det här inlägget, men nu gör jag det ändå. Jag är puckad, dum i huvudet och elak, men har jag någonsin varit en vänlig själ? Nej, jag har aldrig förstått någon annan (Med ett undantag), inte hur någon fungerar vad man får göra och inte får göra, säga eller inte får säga. Jag har inre aggressioner som jag döljer för mig själv, som jag försöker förleda i min obotliga kreativitet. Jag klistrar fler och fler collage allt eftersom min ångest blir djupare, allt eftersom mina inre huvudskak, mina inre tvivel på världens natur växer. Förlåt om jag sårat dig, men troligtvis har jag bara gjort dig förbannad. Du är funtad sån. Inte jag.
Tre dagar tills Henrike kommer. Äntligen!
(Edit: Jag bangade. Jag tog bort det provvocerade i inlägget. Vi kan ta det över en kopp te någon dag om du vill. Jag har ett köksbord nu, på mitt rum. Det känns bra. Jag ska verkligen härifrån efter studenten, jag har till och med ett köksbord. Ett rött köksbord. Jag har alltid velat ha ett solnedgångsfärgat indiskt kök. Jag kan dricka te i min ensamhet, jag kan dricka te med dig. Kom hit, hör av dig, gör vad du vill och inte vad du borde. Det finns få borden i min närhet, jag är fostrad till sociala koder, kan dem inte naturligt, så jag tycker om när du gör som du inte borde. De enda sociala gränser jag har (på det vänskapliga planet) är fysiska. Så kom hit mitt i natten, kom hit när du vill. Vi skolkar och röker cigarrer om du vågar, jag har gjort det förr. Vi kan ta ett impulståg till frölunda eller luleå bara för att se hur det är där, kom igen världen! Vi gör något nytt! Kom igen så älskar vi varandra och andra och allt! Kan vi inte tycka att bilarna och löven och uteliggarna och trubadurerna och industrierna och byggjobbarna och fotbollarna och husen och gäset och fåglarna och papperskorgarna och självaste jorden är lite charmigt? Kan vi inte ha picknick på golvet i centralstationen i Göteborg eller bjuda upp uteliggarna på dans? Kan vi inte göra något snart, kan vi inte köra ikapp? Eller med varandra? Kan vi inte lära oss spela skumma instrument i hemlighet, och göra plötsliga "oj-hon-kan-ju"ljud med säckpipor eller bastubor eller plötsliga infall att lära oss beatboxa? Kan vi inte bli dansbandskändisar eller gå in i big brotherhuset bara för att provvocera? Kan vi inte bara älska varandra istället för denna hopplöst grå betongvardag? Fly med mig! )
abstinensbesvär abstinensbesvär abstinensbesvär abstinensbesvär abstinensbesvär abstinensbesvär
Lalala Kelly Clark...
Här kan man då se hur sjukt sponsrad hon är... (för er blinda och obildade människor: Kelly Clark är sponsrad av Burton. Min prinsessa är Burton.) Men varför laddar jag då upp massa bilder på Kelly Clark? JO! För min prinsessa har fått ett namn. Japp. Gissa vad hon heter... :P
GE MIG KÖRKORT, EN BIL OCH SNÖ så tar jag dig vart du vill.
Jo, det finns visst att se fram emot, älskade du...
Medeltidens värld
Smideskursen har börjat, och jag är så pepp som en peppad människa kan bli. Kanske. Det är väldigt trevligt. Jag har haft två lektioner hittills, och har redan börjat leta efter smedja man kan låna sedan när jag inte har tillgång till denhär. (Tips?) Jag har börja göra en nyckel att hänga i bältet, och tittat lite på en kvinnokniv på nätet som jag kanske skall göra av.
Igår var jag, mor och bror på medeltiden värld i Götene. Det var mycket trevligt. Joakim Netterström (?), som spelar Arn, var där. Han presenterade filmen som vi sedan såg på storbild (det var sannerligen en bildskärm som levde upp till sitt namn för övrigt!) under bar stjärnhimmel i medeltidskläder. "Jag är egentligen bara en vanlig kille från en småstad" sa han, och sedan satte filmen igång. trehundra förväntansfulla människor, mest medelålders kvinnor faktiskt, hade 40 minuter tidigare med stora ögon sett TRIX göra en obeskrivbar eldshow till tonerna av säckpipa, trumma, nyckelharpa och diverse andra skumma instrument jag inte änns kan namnet på. "som vanligt då" sa jag till min medeltidsklädda mor när tytnaden till slut bröts, och vi lyckliga trevade fram genom mörkret på arenan. Fast tystnad var väl inte ordet som bäst beskriver den lilla eldföreställningen som egentligen skulle ha fungerat som introduktion till filmen, men som, precis som jag anat, istället blev huvudattraktionen. För hade någon tittat ner på tornerspelsarenan den kvällen och lyssnat till publiken, hade tystnad varit det sista ordet. De rungande applåder som fick min bror att hålla för öronen, var väl trots allt det minsta man kunde begära. I mitt, något nördiga, lyckorus undrade jag vart dendär stående ovvationen tagit vägen.
På vägen till jobbet samma morgon hade jag desperat bett om någon slags fridag, lite glädje kanske. Att för en gångs skull gå hem från jobbet utan att ha ont i huvudet... Jag tror att vissa dagar får man allt man ber om. Till och med vädret var perfekt. Tanterna var fina som vanligt, jag räknade bara fel en gång, Niklas kom och köpte Modesty Blaise åt mig, Amandamanda viskade fina saker emellan rödbetorna och potatisen, kön var lagom lång (och det är bannemig första gången någonsin!). Jag hade till och med koll på skillnaden mellan alla åtta sorters potatis, utan att läsa på lapparna..
Mitt tyst viskade "tack" i slutet på dagen kunde kanske varit något mer utbroderat. Men jag tror verkligen inte att det handlar om ord. Jag tror att det handlar om att Gud struntar i borden, och allt igenom är god.
Igår var jag, mor och bror på medeltiden värld i Götene. Det var mycket trevligt. Joakim Netterström (?), som spelar Arn, var där. Han presenterade filmen som vi sedan såg på storbild (det var sannerligen en bildskärm som levde upp till sitt namn för övrigt!) under bar stjärnhimmel i medeltidskläder. "Jag är egentligen bara en vanlig kille från en småstad" sa han, och sedan satte filmen igång. trehundra förväntansfulla människor, mest medelålders kvinnor faktiskt, hade 40 minuter tidigare med stora ögon sett TRIX göra en obeskrivbar eldshow till tonerna av säckpipa, trumma, nyckelharpa och diverse andra skumma instrument jag inte änns kan namnet på. "som vanligt då" sa jag till min medeltidsklädda mor när tytnaden till slut bröts, och vi lyckliga trevade fram genom mörkret på arenan. Fast tystnad var väl inte ordet som bäst beskriver den lilla eldföreställningen som egentligen skulle ha fungerat som introduktion till filmen, men som, precis som jag anat, istället blev huvudattraktionen. För hade någon tittat ner på tornerspelsarenan den kvällen och lyssnat till publiken, hade tystnad varit det sista ordet. De rungande applåder som fick min bror att hålla för öronen, var väl trots allt det minsta man kunde begära. I mitt, något nördiga, lyckorus undrade jag vart dendär stående ovvationen tagit vägen.
På vägen till jobbet samma morgon hade jag desperat bett om någon slags fridag, lite glädje kanske. Att för en gångs skull gå hem från jobbet utan att ha ont i huvudet... Jag tror att vissa dagar får man allt man ber om. Till och med vädret var perfekt. Tanterna var fina som vanligt, jag räknade bara fel en gång, Niklas kom och köpte Modesty Blaise åt mig, Amandamanda viskade fina saker emellan rödbetorna och potatisen, kön var lagom lång (och det är bannemig första gången någonsin!). Jag hade till och med koll på skillnaden mellan alla åtta sorters potatis, utan att läsa på lapparna..
Mitt tyst viskade "tack" i slutet på dagen kunde kanske varit något mer utbroderat. Men jag tror verkligen inte att det handlar om ord. Jag tror att det handlar om att Gud struntar i borden, och allt igenom är god.
Elin, ADHD och annat...
Då var det oundvkliga här. Min Elin flyttar imorgon.
Kanske kommer jag aldrig mer sova över i detdär lilla rummet. Troligtvis kommer jag inte sitta på dendär altanen och titta på dendär fantastiska trädgården på flera månader, (kanske år när den är såhär grönskande). Men definitivt var det sista gången jag, på min rangliga cykel, trampade hem till henne med kärlekskänslor i magen efter skolan. Jag blir alltid glad redan innan jag är där. Jag tror inte att hon någonsin tagit ner dendär glädjen, hon har nog alltid levt upp till.... Sig själv...? Ja, jag tror det.
Och på radion sjunger nostalgimusik...
"You´re so bad
the best thing I ever had
The world´s grown mad
you´re so bad"
(tolka mig rätt)
Vi satt på altanen och pratade om ADHD och annat i samförstånd. (närmare bestämt Elins Marcus)
Jag har funnit att det, vissa väldigt sällsynta stunder, nästan ögonblick, kan vara en fördel att ha skumma bokstavskombinationer. ADHDkyrkan startade på Frizon. (ytterst oseriöst, men ändå, dra det lite längre så tror jag du fattar vad jag menar) I övrigt var frizon rätt så mycket katastrof.
Förresten var Svensklektionen idag ett levande vad-var-det-jag-sa. Som om jag behöver bli påmind om hur mycket jag avskyr skolan...
Hjälp vad jag verkar depprimerad!
Koffeinfri utan socker, tack.
Klockan är nio på kvällen och det håller på att bli mörkt.
Jag hatar denna känsla av hopplöshet.
För det känns
när det kryper närmre inpå,
det känns när det kluckar i skrovet
Oavsett om skolan blir helvete eller uthärdligt så är det dags.
Det är bara en natt emellan oss nu.
Här finns ingen då-kör-vi-känsla, eller änns det-kommer-att-ordna-sig.
Jag förstår sabbatsår
Jag förstår avhopp
Till slut förstår jag faktiskt jobba-på-ica-resten-av-livet-mänskorna
Jag förstår att folk inte orkar vidareutbilda sig!
För nu känns det som att det är helt kört.
Jag hade fem inlämningar att göra under sommaren
jag har inte gjort en enda
Jag kan inte änns klaga på systemet, för det är mitt eget fel!
Jag kan verkligen inte skriva längre! Det går inte!
Inte på uppmaning, inte änns på uppmuntran, trots all undsättning!
Folk omkring mig försöker och försöker men jag är helt mussla.
"Förlåt mig Lennart Olsson, men jag har två miljoner idéer om vad jag skall skriva om men jag får inte ner dem på papper. Jag lyckas inte sätta igång."
Nej, jag tror inte det.
Tänk om jag blir underkänd i Svenska? Vad hände?!
En sak jag upptäckt denhär sommaren är att det är socialt oacceptabelt att ha en dålig sommar. Om någon frågar hur sommaren har varit får man inte lov att svara "jotack, dålig" eller "tyvärr inte så bra"
Väl beprövad sanning. Alla som frågat mig (förutom en rektor vi känner) har trott att jag är ironisk i vad jag anser om sommaren. Man får helt enkelt ine ha en dålig sommar i Sverige.
Till råga på allt är jag snorförkyld och har hamnat i massa dilemman. Och alla flyttar härifrån.
tag hand om mig, för jag har mitt livs grinigaste månader! Seriöst, jag brukar aldrig hålla på och klaga såhär mycket, ursäkta, förlåt men jag vet inte vad jag håller på med!
Jag behöver ny musik, en kram och en kopp te. Koffeinfri.
Jag skall bli kvitt alla beroenden...! Ett av dem är du, och jag vet inte vad jag skall ta mig till. Jag är grinig, förkyld och upptagen. Dessutom har jag konstig frisyr. Krullig, liksom Felicity, fast kortare.
Jag tror att jag är rädd. Kanske för världen, kanske för framtiden, kanske för ensamheten.
Kanske i den ordningen.
Och jag tror att jag är naiv och barnsig och omogen.
Men det är något skumt innom mig.
Något som bultar och far, som om det ville bygga sig en bultväg ut, genom bröstet.
Men det är lite för klent för att lyckas.
Om 289 dagar står jag där, på farstukvisten, med mössan bakofram.
Men jag kan försäkra er, att då
är jag lika lycklig som sydafrikanerna
Jag hatar denna känsla av hopplöshet.
För det känns
när det kryper närmre inpå,
det känns när det kluckar i skrovet
Oavsett om skolan blir helvete eller uthärdligt så är det dags.
Det är bara en natt emellan oss nu.
Här finns ingen då-kör-vi-känsla, eller änns det-kommer-att-ordna-sig.
Jag förstår sabbatsår
Jag förstår avhopp
Till slut förstår jag faktiskt jobba-på-ica-resten-av-livet-mänskorna
Jag förstår att folk inte orkar vidareutbilda sig!
För nu känns det som att det är helt kört.
Jag hade fem inlämningar att göra under sommaren
jag har inte gjort en enda
Jag kan inte änns klaga på systemet, för det är mitt eget fel!
Jag kan verkligen inte skriva längre! Det går inte!
Inte på uppmaning, inte änns på uppmuntran, trots all undsättning!
Folk omkring mig försöker och försöker men jag är helt mussla.
"Förlåt mig Lennart Olsson, men jag har två miljoner idéer om vad jag skall skriva om men jag får inte ner dem på papper. Jag lyckas inte sätta igång."
Nej, jag tror inte det.
Tänk om jag blir underkänd i Svenska? Vad hände?!
En sak jag upptäckt denhär sommaren är att det är socialt oacceptabelt att ha en dålig sommar. Om någon frågar hur sommaren har varit får man inte lov att svara "jotack, dålig" eller "tyvärr inte så bra"
Väl beprövad sanning. Alla som frågat mig (förutom en rektor vi känner) har trott att jag är ironisk i vad jag anser om sommaren. Man får helt enkelt ine ha en dålig sommar i Sverige.
Till råga på allt är jag snorförkyld och har hamnat i massa dilemman. Och alla flyttar härifrån.
tag hand om mig, för jag har mitt livs grinigaste månader! Seriöst, jag brukar aldrig hålla på och klaga såhär mycket, ursäkta, förlåt men jag vet inte vad jag håller på med!
Jag behöver ny musik, en kram och en kopp te. Koffeinfri.
Jag skall bli kvitt alla beroenden...! Ett av dem är du, och jag vet inte vad jag skall ta mig till. Jag är grinig, förkyld och upptagen. Dessutom har jag konstig frisyr. Krullig, liksom Felicity, fast kortare.
Jag tror att jag är rädd. Kanske för världen, kanske för framtiden, kanske för ensamheten.
Kanske i den ordningen.
Och jag tror att jag är naiv och barnsig och omogen.
Men det är något skumt innom mig.
Något som bultar och far, som om det ville bygga sig en bultväg ut, genom bröstet.
Men det är lite för klent för att lyckas.
Om 289 dagar står jag där, på farstukvisten, med mössan bakofram.
Men jag kan försäkra er, att då
är jag lika lycklig som sydafrikanerna
.
"Love is´nt blind. It´s fucking retarded!"
Nudistnätter
Det är inte aktuellt.
Jag vill inte att du förstår.
Du ligger naken i din säng, och av bara chocken
tackar jag Gud.
Jag vill aldrig se dig så.
Aldrig mer än så.
Mardrömmar om anledningar att närma oss varandra
Sedan lyser solen upp vårt stekhett iskalla tak
och jag tänker:
att nu är det dags att vi somnar.
Du tittar på mig,
med mina ögon slutna.
Jag vill inte att jag menar
vad jag gör
Med utsticksnaket ben.
Fast jag förstår
min förvirring
Lite av varje
Jag har helt gått igång på Loke! Han är helt über på text! Jag lyssnar bara på honom och Patrask just nu. Här, kolla in "Aldrig mera rädd" : http://youtube.com/watch?v=6vChhC7yS2w
I förrgår fick jag äntligen tag på ett ylletyg jag är nöjd med. Det var dyrt som stryk, så jag vågar inte änns klippa i det utan att mamma tittar först, men det är fint. Rostrött. Jag är glad. Det tog bara tre dagar att hitta ett... :P Så nu skall det bli överklänning så det står härliga till!
Nu åker jag ut och seglar i några dagar. Jobbar på onsdag, så jag får se till att vara hemma då. Kyss!
I förrgår fick jag äntligen tag på ett ylletyg jag är nöjd med. Det var dyrt som stryk, så jag vågar inte änns klippa i det utan att mamma tittar först, men det är fint. Rostrött. Jag är glad. Det tog bara tre dagar att hitta ett... :P Så nu skall det bli överklänning så det står härliga till!
Nu åker jag ut och seglar i några dagar. Jobbar på onsdag, så jag får se till att vara hemma då. Kyss!
Jag var förresten aldrig barn nog att tycka om Nalle Puh.
Kära allmänheten.
Det har kommit till min kännedom att du och jag inte förstår varandra. Detta är något jag beklagar djupt, och jag önskar innerligt att vi kunde nå till någonslags vänteplats där vi kunde mötas, åtminstone halvvägs in på varandra.
Jag börjar ana en omstart, men jag är också rädd.
Jag har också förstått att omstarten är bortkastad på mig. Att jag inte kommer att komma någonvart innan jag har flyttat hemmifrån och verkligen på riktigt gjort en omstart.
jag skall säga upp mitt MSNkonto.
men det kommer jag inte att göra.
men jag skall.
Det är bara det är jag blir så rädd
När folk snäser av mig..
Jag förstår inte vad jag gör för fel, jag förstår inte varför inte jag är som andra, varför jag inte kan förstå vad man får göra
och inte får göra
När man är utbränd så brukar man klaga på allt hela tiden.
Jag har magkatarr, och jag börjar förstå.
Det är som att jag skyller allt på varandra, och inget på allt och...
Jag fixar inte när folk ställer sig över mig, och tycker att de har rätt att säga när det är nog, eller när jag skall vara tyst eller vad jag inte får säga.
jag vill förstå det själv!
Och om jag inte får prata för att du inte vill, kära allmänhet, så vill jag inte vara med längre
En meningslös och löjlig skitsak, men DET RÄCKER NU!
Att springa ifrån en konversation där någon form av minsta lilla missförstånd uppstått är att ställa sig över och trampa på en annan människa.
Det enda jag vill ha är att du respekterar mig tillbaka, för, älskade, fina lilla vän, du förstår inte hur mycket jag har respekterat dig
jämt!
År ut och år in har jag tragglat, kämpat, slagits för att få minsta lilla medhörning, minsta lilla kom-till-vår-yta, minsta du-får-plats-på-vår-plattform-du-med.
Du är som den jag aldrig blev - En av er
Jag orkar inte med människor tror jag.
jag sov med Ankis inatt. Föräldrars dubbelsäng. Vaknade i tom lägenhet och kände samma tomhet som dagarna före. Men morgonen blev fin av gröt och mandamandas små lappar överallt. (Jag älskar den människan.)
Hon är i alla fall som hon är. Precis perfekt mänslig.
Folk som är ironiska på msn utan att vara tydliga med det är inte roliga. Och folk som blir sura utan att vilja lösa problemet är ännu mindre roliga. (Det är så barnsligt, kom igen!)
Så var det sagt.
Jag kan inte sociala koder, och jag blir seriöst pissrädd när jag inser att jag har missuppfattat dem.
Imorgon vill jag åka till Borås och köpa ylletyg. (Orka åka till Kinna? Nej?)
Jag har tappat bort mitt grundmönster som jag tänkte använda för min konstruktion.
Mutter mutter mutter)
Jag har på mig det första klädesplagg jag någonsin sydde.
Jag som inte änns brukar använda nattlinnen.
Det är Nalle Puh på.
Jag tyckte inte änns om Nalle Puh när jag sydde det.
Jag ville så gärna vara barn när jag gick på mellanstadiet.
Åtminstone utan min vetskap.
Men med en sådan önskan är det redan försent.
Det har kommit till min kännedom att du och jag inte förstår varandra. Detta är något jag beklagar djupt, och jag önskar innerligt att vi kunde nå till någonslags vänteplats där vi kunde mötas, åtminstone halvvägs in på varandra.
Jag börjar ana en omstart, men jag är också rädd.
Jag har också förstått att omstarten är bortkastad på mig. Att jag inte kommer att komma någonvart innan jag har flyttat hemmifrån och verkligen på riktigt gjort en omstart.
jag skall säga upp mitt MSNkonto.
men det kommer jag inte att göra.
men jag skall.
Det är bara det är jag blir så rädd
När folk snäser av mig..
Jag förstår inte vad jag gör för fel, jag förstår inte varför inte jag är som andra, varför jag inte kan förstå vad man får göra
och inte får göra
När man är utbränd så brukar man klaga på allt hela tiden.
Jag har magkatarr, och jag börjar förstå.
Det är som att jag skyller allt på varandra, och inget på allt och...
Jag fixar inte när folk ställer sig över mig, och tycker att de har rätt att säga när det är nog, eller när jag skall vara tyst eller vad jag inte får säga.
jag vill förstå det själv!
Och om jag inte får prata för att du inte vill, kära allmänhet, så vill jag inte vara med längre
En meningslös och löjlig skitsak, men DET RÄCKER NU!
Att springa ifrån en konversation där någon form av minsta lilla missförstånd uppstått är att ställa sig över och trampa på en annan människa.
Det enda jag vill ha är att du respekterar mig tillbaka, för, älskade, fina lilla vän, du förstår inte hur mycket jag har respekterat dig
jämt!
År ut och år in har jag tragglat, kämpat, slagits för att få minsta lilla medhörning, minsta lilla kom-till-vår-yta, minsta du-får-plats-på-vår-plattform-du-med.
Du är som den jag aldrig blev - En av er
Jag orkar inte med människor tror jag.
jag sov med Ankis inatt. Föräldrars dubbelsäng. Vaknade i tom lägenhet och kände samma tomhet som dagarna före. Men morgonen blev fin av gröt och mandamandas små lappar överallt. (Jag älskar den människan.)
Hon är i alla fall som hon är. Precis perfekt mänslig.
Folk som är ironiska på msn utan att vara tydliga med det är inte roliga. Och folk som blir sura utan att vilja lösa problemet är ännu mindre roliga. (Det är så barnsligt, kom igen!)
Så var det sagt.
Jag kan inte sociala koder, och jag blir seriöst pissrädd när jag inser att jag har missuppfattat dem.
(Såg halva King Arthur ikväll, och sen blev jag rastlös av bara farten. Och vad gör man om man är rastlös? Man hamnar här. Japp.
Imorgon vill jag åka till Borås och köpa ylletyg. (Orka åka till Kinna? Nej?)
Jag har tappat bort mitt grundmönster som jag tänkte använda för min konstruktion.
Mutter mutter mutter)
Jag har på mig det första klädesplagg jag någonsin sydde.
Jag som inte änns brukar använda nattlinnen.
Det är Nalle Puh på.
Jag tyckte inte änns om Nalle Puh när jag sydde det.
Jag ville så gärna vara barn när jag gick på mellanstadiet.
Åtminstone utan min vetskap.
Men med en sådan önskan är det redan försent.
Geekinlägg (VARNING!)
OBS! Följande inlägg är nördigt. Men hur nördigt det än är, så är jag glad. Så nu tänkler jag få utlopp för lite fånerier en stund. Läs eller låt bli, men vackert är det. I alla fall om du frågar mig...
Jag har ett problem: Mitt medeltidsgeekande har vuxit till fåniga höjder. Det har resulterat i att jag verkligen vill åka på Visby medeltidsvecka. Och i denna härva har jag dessutom fått ett erbjudande från en camelotvän, Jocke, om att bo i hans tält. Det är på tok för långt bort (4 km är lång bit. Särskillt mitt i natten, trots att han har bil innebär ju inte det att jag får åka med honom varje kväll. Han kanske vill hem aptidigt eller jättesent). Hur som helst så börjar frizon på onsdagen kl 15. Och Visby börjar på söndagen (fast jag tänkte komma på lördagen). Här till halva problemet:
Trix eldshow, som jag i stort sett har levt på hela året, och som mer eller mindre ÄR Visby, är på onsdagen kl 22.
Den eldshowen är ju seriöst helt sinnessjuk. Jag skulle kunna göra en Samuel, och gå på den och sen ta första färjan hem vid typ halv tolv, och åka direkt från Nynäshamn till Örebro mitt i natten. Men det är inte helt schysst när jag har lovat att jobba i woken hela festivalen... (dessutom missar jag både Jonathan Johansson och Lonly Dear, men det är det värt. TRIX liksom!)
Jocke är hur skön som helst, så det skulle vara jättekul att bo med honom, och jag fattar inte hur jag skall klara mig två år, som det ju faktiskt blir totalt, utan Visby... Dessutom har jag äntligen vågat prata med Drothemshirden, som är Sveriges i särklass ballaste medeltidsförening, och de har ett tält på Visby där de har andakter och grejer, och jag skulle nog faktiskt våga gå dit i år, särskillt nu i tanke på att de har bjudit in mig dit. Jag var på medeltidsdagarna i Kungahälla igår och insåg att jag ju är kär i hela epoken. Att det lättaste sättet att ragga på mig är att vara iklädd en korrekt ylletunika, och att jag verkligen vill åka på lajv snart.
Men å andra sidan så är det massa lajv i September (i alla fall två) och de skulle kanske kunna lugna ner mig lite. Men jag vet dels inte vem jag skulle åka dit med, och jag är totalt uppbokad första helgen i september (rock for Moc, kom dit!)
Andra delen av problemet är att jag vet att jag kommer få världens mersmak av Visby när jag väl är där, och att jag har råd för en gångs skull, och att man vill umgås med folk man lär känna där, typ fetcoola medeltidsföreningar (typ Drothemshirden) i lite mer än typ en dag, vilket det ju blir... Gaaaah..
Men Frizon är jag helt inställd på egetligen. Och det känns som att jag borde åka dit, känns som att jag borde (läs "vill") ägna mer tid åt Gud. Gah, jag vet inte..... Jag kommer att bli tokig!
Igår köpte jag i alla fall ett horn. Det är jättestort och fint, men det behöver arbetas lite med innan jag vill dricka ur det. Det kostade mig ynka 40 kronor. Vilket kap!
Så idag skall jag ner till Maxi och köpa te, och tillaga tegröt och hälla i hornet så att det går att dricka ur det sen. Sen skall jag bearbeta hornet, sy en linneväska till mitt bälte, lyssna på min nyinköpta patraskskiva (medeltidsmusik, köpte den igår), leta efter och rita ut mönster som jag har konstruerat till min nya överklänning och drömma om bättre tider.
Dethär är både askalas och totalt livsfarligt för min mage...
Trix hade i alla fall en liten show i regnet. De var tyvärr en man kort. Fabian var inte där. Tråkigt. De behöver nog faktiskt lägga in lite nytt i sina shower nu... Man börjar känna igen lite väl mycket... Typ allt... Och jag har bara sett dem typ fyra-fem gånger...
Du är fin. Vi drack öl i regnet. Killen i baren vi köpte öl av var jätterolig, men blev förnärmad när jag frågade om han inte skulle kolla mitt leg. Intressant med folk som inte följer lagen på så viktiga saker, och sen tar illa upp när man försöker se till att de skall göra det...
I veckan har jag varit på hantverksvecka med Västgötarna i Årås kvarn. Det var förbannat trevligt. Hade varit bättre om Elin hade vart med, men man kan inte få allt här i livet. Heliga sankt Åkes afton var det roligaste, men det skall jag inte änns ge mig in på att berätta om. Mjöd är på tal om det väldigt gott. (men det är sen gammalt) Jag latade mig en himla massa. Hade äckelmensverk, så jag bet ihop käkarna och fick på såvis äckelont i huvudet och snudd på migrän.
Träffade en liten tjej på fem år som heter Eleonora som ville leka hela tiden. Hon var sjövild, och jättelik mig för några år sen, fast yngre. Sjukt söt. "Vill du leka nu?" blev den ständigt återkommande frasen, och jag som inte var där för att leka ville ju leka, fast ändå inte. Det är ju faktiskt omöjligt att säga nej till en så söt tjej när man är trött och egentligen inte orkazr fila på pilbågen mer eftersom man inte fått mat på flera timmar. (fast springa, det orkade jag? logik.) Hon blev livrädd när jag lekte monster, och det var trots att jag inte änns tog i och var särskillt läskig. Det tog henne tre dagar att lära sig mitt namn, och när jag träffade henne igår ville jag bara lyfta upp henne och springa iväg, men jag fick inte änns en kram... Men hon frågade i alla fall om jag ville leka. (fast Elin var där, så det ville jag inte..(och det hade jag nog inte velat annars heller)) Mitt ständigt muttrande svar var egentligen inte rättvist mot henne, men jag hade ju inga argument... Här är hon i alla fall:
Hursomhelst så byggde jag en pilbåge. Helt från scratch. Från början var den en fjärdedels stock, nu ser den ut ungefär såhär:
Tyvärr är det inte min båge på bilden, men den är väldigt lik (: Jag var så stolt så jag gick runt och fånlog i typ femton minuter. Minst. När jag skulle provskjuta den insåg jag att jag behöver tillverka lite såntdär rackarns armläder eller vad det nu kan tänkas heta. Min arm var nämligen blå sen...
(fast den svullnade mer sen, och blev mer lila...)
Det var det värt, det var nämligen sjukt kul. Så nu tänkte jag att jag skulle sätta mig ocxh tillverka lite pilar i veckan, och då kollade jag runt lite var pilspetsar kan tänkas kosta. Jo, tjenare, 40 spänn styck. Och sen att jag inte har den blekaste om hur man gör, och är något för feg för att be någon förklara ingående.. Jag har blivit feg. När det gäller saker som folk är bättre än mig på så gör jag mig själv liten. Jag förstår inte varför, och det är inte meningen, men det blir så. Som attjag gick runt och klagade på allt möjligt hela vekcan bara för att få någon form av undermedveten uppmärksamhet. Jag är skrämmande...
Trevlig tidsålder, trevliga veckor, jag är på gång.
Kör solen, kör!
Jag har ett problem: Mitt medeltidsgeekande har vuxit till fåniga höjder. Det har resulterat i att jag verkligen vill åka på Visby medeltidsvecka. Och i denna härva har jag dessutom fått ett erbjudande från en camelotvän, Jocke, om att bo i hans tält. Det är på tok för långt bort (4 km är lång bit. Särskillt mitt i natten, trots att han har bil innebär ju inte det att jag får åka med honom varje kväll. Han kanske vill hem aptidigt eller jättesent). Hur som helst så börjar frizon på onsdagen kl 15. Och Visby börjar på söndagen (fast jag tänkte komma på lördagen). Här till halva problemet:
Trix eldshow, som jag i stort sett har levt på hela året, och som mer eller mindre ÄR Visby, är på onsdagen kl 22.
Den eldshowen är ju seriöst helt sinnessjuk. Jag skulle kunna göra en Samuel, och gå på den och sen ta första färjan hem vid typ halv tolv, och åka direkt från Nynäshamn till Örebro mitt i natten. Men det är inte helt schysst när jag har lovat att jobba i woken hela festivalen... (dessutom missar jag både Jonathan Johansson och Lonly Dear, men det är det värt. TRIX liksom!)
Jocke är hur skön som helst, så det skulle vara jättekul att bo med honom, och jag fattar inte hur jag skall klara mig två år, som det ju faktiskt blir totalt, utan Visby... Dessutom har jag äntligen vågat prata med Drothemshirden, som är Sveriges i särklass ballaste medeltidsförening, och de har ett tält på Visby där de har andakter och grejer, och jag skulle nog faktiskt våga gå dit i år, särskillt nu i tanke på att de har bjudit in mig dit. Jag var på medeltidsdagarna i Kungahälla igår och insåg att jag ju är kär i hela epoken. Att det lättaste sättet att ragga på mig är att vara iklädd en korrekt ylletunika, och att jag verkligen vill åka på lajv snart.
Men å andra sidan så är det massa lajv i September (i alla fall två) och de skulle kanske kunna lugna ner mig lite. Men jag vet dels inte vem jag skulle åka dit med, och jag är totalt uppbokad första helgen i september (rock for Moc, kom dit!)
Andra delen av problemet är att jag vet att jag kommer få världens mersmak av Visby när jag väl är där, och att jag har råd för en gångs skull, och att man vill umgås med folk man lär känna där, typ fetcoola medeltidsföreningar (typ Drothemshirden) i lite mer än typ en dag, vilket det ju blir... Gaaaah..
Men Frizon är jag helt inställd på egetligen. Och det känns som att jag borde åka dit, känns som att jag borde (läs "vill") ägna mer tid åt Gud. Gah, jag vet inte..... Jag kommer att bli tokig!
Igår köpte jag i alla fall ett horn. Det är jättestort och fint, men det behöver arbetas lite med innan jag vill dricka ur det. Det kostade mig ynka 40 kronor. Vilket kap!
Så idag skall jag ner till Maxi och köpa te, och tillaga tegröt och hälla i hornet så att det går att dricka ur det sen. Sen skall jag bearbeta hornet, sy en linneväska till mitt bälte, lyssna på min nyinköpta patraskskiva (medeltidsmusik, köpte den igår), leta efter och rita ut mönster som jag har konstruerat till min nya överklänning och drömma om bättre tider.
Dethär är både askalas och totalt livsfarligt för min mage...
Trix hade i alla fall en liten show i regnet. De var tyvärr en man kort. Fabian var inte där. Tråkigt. De behöver nog faktiskt lägga in lite nytt i sina shower nu... Man börjar känna igen lite väl mycket... Typ allt... Och jag har bara sett dem typ fyra-fem gånger...
Du är fin. Vi drack öl i regnet. Killen i baren vi köpte öl av var jätterolig, men blev förnärmad när jag frågade om han inte skulle kolla mitt leg. Intressant med folk som inte följer lagen på så viktiga saker, och sen tar illa upp när man försöker se till att de skall göra det...
I veckan har jag varit på hantverksvecka med Västgötarna i Årås kvarn. Det var förbannat trevligt. Hade varit bättre om Elin hade vart med, men man kan inte få allt här i livet. Heliga sankt Åkes afton var det roligaste, men det skall jag inte änns ge mig in på att berätta om. Mjöd är på tal om det väldigt gott. (men det är sen gammalt) Jag latade mig en himla massa. Hade äckelmensverk, så jag bet ihop käkarna och fick på såvis äckelont i huvudet och snudd på migrän.
Träffade en liten tjej på fem år som heter Eleonora som ville leka hela tiden. Hon var sjövild, och jättelik mig för några år sen, fast yngre. Sjukt söt. "Vill du leka nu?" blev den ständigt återkommande frasen, och jag som inte var där för att leka ville ju leka, fast ändå inte. Det är ju faktiskt omöjligt att säga nej till en så söt tjej när man är trött och egentligen inte orkazr fila på pilbågen mer eftersom man inte fått mat på flera timmar. (fast springa, det orkade jag? logik.) Hon blev livrädd när jag lekte monster, och det var trots att jag inte änns tog i och var särskillt läskig. Det tog henne tre dagar att lära sig mitt namn, och när jag träffade henne igår ville jag bara lyfta upp henne och springa iväg, men jag fick inte änns en kram... Men hon frågade i alla fall om jag ville leka. (fast Elin var där, så det ville jag inte..(och det hade jag nog inte velat annars heller)) Mitt ständigt muttrande svar var egentligen inte rättvist mot henne, men jag hade ju inga argument... Här är hon i alla fall:
Hursomhelst så byggde jag en pilbåge. Helt från scratch. Från början var den en fjärdedels stock, nu ser den ut ungefär såhär:
Tyvärr är det inte min båge på bilden, men den är väldigt lik (: Jag var så stolt så jag gick runt och fånlog i typ femton minuter. Minst. När jag skulle provskjuta den insåg jag att jag behöver tillverka lite såntdär rackarns armläder eller vad det nu kan tänkas heta. Min arm var nämligen blå sen...
(fast den svullnade mer sen, och blev mer lila...)
Det var det värt, det var nämligen sjukt kul. Så nu tänkte jag att jag skulle sätta mig ocxh tillverka lite pilar i veckan, och då kollade jag runt lite var pilspetsar kan tänkas kosta. Jo, tjenare, 40 spänn styck. Och sen att jag inte har den blekaste om hur man gör, och är något för feg för att be någon förklara ingående.. Jag har blivit feg. När det gäller saker som folk är bättre än mig på så gör jag mig själv liten. Jag förstår inte varför, och det är inte meningen, men det blir så. Som attjag gick runt och klagade på allt möjligt hela vekcan bara för att få någon form av undermedveten uppmärksamhet. Jag är skrämmande...
Trevlig tidsålder, trevliga veckor, jag är på gång.
Kör solen, kör!
Att dejta Göteborg
Idag har jag varit på mitt livs första uttalade dejt. Kan också ha varit bland topp tre av mitt livs sämsta dejter. Den sög getrumpa, men killen var inte fel. Intressant med långa människor. Jag hade inte märkt att han var lång förrns idag. (:
Självklart svarar han inte på mina sms nu heller. Orka.
Människorna
Jag längtar efter kärlek, ni längtar troligtvis efter kärlek
hur länge skall vi hålla på och låtsas motsatsen?
Jag är världsmästare på att vara halvt känslokall när andra är frammåt. Det är nån grej jag har, att när hen är frammåt så är jag det inte och när hen är känslokall så är jag helt över öronen. Intressant...
Oavsett hur det artar sig så längtar jag till Uppsala och Stockholm! Jag vill verkligen bo där! Varför inte ta jobb ett år efter studenten, och sen åka till Canada och Nya zeeland? Problemet är att om man har egen lägenhet och jobbar så tjänar man inte lika mycket pengar, om man gör det i syfte att spara.. Orka... Och jag vill knappast jobba på seven eleven liksom... Jag har sånna krav..
U2 släpper nytt snart, och jag är konsertsugen...
På tal om konserter så skall jag till Frizon, och jobba i woken. Det blir en upplevelse!
Efter att jag totalgjort bort mig och missbedömt tiden, och Herr dejt sprungit till stationen (gräv en grop åt mig!) så gick jag på långpromenad, till en utkiksplats nära hamnen, och tittade på hela stan. Jag satte mig högt uppe på ett räcke. Hade jag tappat balansen hade jag nog typ dött. Det var kul, jag älskar höjder!
Hit med lite farligheter.....
Hursomhelst så, när jag satt där, och var ölsugen som stryk (men alla jag ville öla med var någon annan stans), insåg jag att en av de öldrickande killarna som satt på en bänk nedanför, hade ställt sig en bit bort vid staketet och tittat ut. Nu vände han sig till mig, och dethär var en typisk Göteborgare, i kanske 20-årsåldern, med grymt snygga dreads och troligtvis lyssnandes på reaggea (ge mig en sådan, tack), och sade
"gör inte så, jag blir nervös!"
(jag:) "Jag skall inte hoppa om du tror det"
(dreadskille:) "Vad bra"
Sånna saker kan göra min dag.. Och jag tror inte att det finns någon som kan förstå sig på mig i sådana situationer. Sittandes, ensam, med kameran i handen, högt uppe på ett livsfarligt ställe, dinglandes med benen, tittandes på skejtarnas misslyckade försök att grinda på stenblocken nedanför... jag tvivlar på att det finns folk som förstår...
Jag vill flytta till Paris. Montmartre. Och jobba i café, och ha underliga grannar, och prata flytande franska. Men det är inte sånt man bara gör... Man flyttar inte utomlands för att få jobba på café...
Jag är nog mest rädd för att bli ensam.
Riktigt skräckslagen.
Och det är ganska tragiskt. Jag skall skaffa mig självinsikt. Snart..
På tal om det är jag livrädd för att bli kär i kärleken.
Jag skall bli nunna. Som jag alltid har sagt. (Fast det skulle sluta med att jag blev kär i Abedissan.....)
Imorgon konfirmeras mina barn förresten. Usch, jag kommre sakna dem...
Landskyrkan kl 10. Välkommen.
Jag vill inte börja skolan igen..
Självklart svarar han inte på mina sms nu heller. Orka.
Människorna
Jag längtar efter kärlek, ni längtar troligtvis efter kärlek
hur länge skall vi hålla på och låtsas motsatsen?
Jag är världsmästare på att vara halvt känslokall när andra är frammåt. Det är nån grej jag har, att när hen är frammåt så är jag det inte och när hen är känslokall så är jag helt över öronen. Intressant...
Oavsett hur det artar sig så längtar jag till Uppsala och Stockholm! Jag vill verkligen bo där! Varför inte ta jobb ett år efter studenten, och sen åka till Canada och Nya zeeland? Problemet är att om man har egen lägenhet och jobbar så tjänar man inte lika mycket pengar, om man gör det i syfte att spara.. Orka... Och jag vill knappast jobba på seven eleven liksom... Jag har sånna krav..
U2 släpper nytt snart, och jag är konsertsugen...
På tal om konserter så skall jag till Frizon, och jobba i woken. Det blir en upplevelse!
Efter att jag totalgjort bort mig och missbedömt tiden, och Herr dejt sprungit till stationen (gräv en grop åt mig!) så gick jag på långpromenad, till en utkiksplats nära hamnen, och tittade på hela stan. Jag satte mig högt uppe på ett räcke. Hade jag tappat balansen hade jag nog typ dött. Det var kul, jag älskar höjder!
Hit med lite farligheter.....
Hursomhelst så, när jag satt där, och var ölsugen som stryk (men alla jag ville öla med var någon annan stans), insåg jag att en av de öldrickande killarna som satt på en bänk nedanför, hade ställt sig en bit bort vid staketet och tittat ut. Nu vände han sig till mig, och dethär var en typisk Göteborgare, i kanske 20-årsåldern, med grymt snygga dreads och troligtvis lyssnandes på reaggea (ge mig en sådan, tack), och sade
"gör inte så, jag blir nervös!"
(jag:) "Jag skall inte hoppa om du tror det"
(dreadskille:) "Vad bra"
Sånna saker kan göra min dag.. Och jag tror inte att det finns någon som kan förstå sig på mig i sådana situationer. Sittandes, ensam, med kameran i handen, högt uppe på ett livsfarligt ställe, dinglandes med benen, tittandes på skejtarnas misslyckade försök att grinda på stenblocken nedanför... jag tvivlar på att det finns folk som förstår...
Jag vill flytta till Paris. Montmartre. Och jobba i café, och ha underliga grannar, och prata flytande franska. Men det är inte sånt man bara gör... Man flyttar inte utomlands för att få jobba på café...
Jag är nog mest rädd för att bli ensam.
Riktigt skräckslagen.
Och det är ganska tragiskt. Jag skall skaffa mig självinsikt. Snart..
På tal om det är jag livrädd för att bli kär i kärleken.
Jag skall bli nunna. Som jag alltid har sagt. (Fast det skulle sluta med att jag blev kär i Abedissan.....)
Imorgon konfirmeras mina barn förresten. Usch, jag kommre sakna dem...
Landskyrkan kl 10. Välkommen.
Jag vill inte börja skolan igen..
Igår frågade Mirjam om jag mår bättre nu
I want a trip inside your head
spend the day there
hear the things you havent said
and see what you might see
I wanna hear you when you call
do you feel anything at all?
I wanna see your thoughts take shape and walk right out
freedom as a scent
like the top of a newborn babys head
Ibland är det nämligen ganska svårt.
Ibland tror jag att jag vet att du tror vad jag vill att du skall känna
och ibland är allting svart
Ibland, när jag vaknar på morgonen, har jag inte räckt ut en hand,
utan hela armen
Ibland ser jag dig genom andra
the songs are in your eyes
I see them when you smile
Det är bara det att det är så svårt
att läsa dig
Eller att läsa hela situationen
Jag har till och med svårt att läsa
mig själv
I onsdagas skrev jag en havlfärdig låt.
En till.
och jag vet inte varför jag ställer upp dethär, jag gör om mitt liv till poesi, och det kan tyckas charmigt, kan verka romantiskt, men det är hårt och svårt och tungt, för det är väl det poesi handlar om att ha känslan så stark att man kan sätta den på pränt, att man kan sätta svart på vitt och inte tveka, fast om man ändå gör det spå är tvekandet i sig så stort att det märks imorgon skall jag på bröllop och jag kan inte sluta tänka på att jag inte kommer att sluta tänka på vad jag inte borde tänka på när jag egentlgien borde tänka på Jarita och Emil, för jag älskar dedär människorna jag skall köpa biljetter idag, nya, bra biljetter, för jag och min stressade tillvaro orkar inte gå på möhippan, och jag önskar i hela min själ att jag gjorde det, men jag gör inte det orkar alltså det är väldigt typiskt mig
det är också väldigt typsikt mig att inte använda skiljetecken bara för att jävlas
kolla
jag svor
Men jo, jag mår faktiskt bättre nu
Egentligen
jag har duster
spend the day there
hear the things you havent said
and see what you might see
I wanna hear you when you call
do you feel anything at all?
I wanna see your thoughts take shape and walk right out
freedom as a scent
like the top of a newborn babys head
Ibland är det nämligen ganska svårt.
Ibland tror jag att jag vet att du tror vad jag vill att du skall känna
och ibland är allting svart
Ibland, när jag vaknar på morgonen, har jag inte räckt ut en hand,
utan hela armen
Ibland ser jag dig genom andra
the songs are in your eyes
I see them when you smile
Det är bara det att det är så svårt
att läsa dig
Eller att läsa hela situationen
Jag har till och med svårt att läsa
mig själv
I onsdagas skrev jag en havlfärdig låt.
En till.
och jag vet inte varför jag ställer upp dethär, jag gör om mitt liv till poesi, och det kan tyckas charmigt, kan verka romantiskt, men det är hårt och svårt och tungt, för det är väl det poesi handlar om att ha känslan så stark att man kan sätta den på pränt, att man kan sätta svart på vitt och inte tveka, fast om man ändå gör det spå är tvekandet i sig så stort att det märks imorgon skall jag på bröllop och jag kan inte sluta tänka på att jag inte kommer att sluta tänka på vad jag inte borde tänka på när jag egentlgien borde tänka på Jarita och Emil, för jag älskar dedär människorna jag skall köpa biljetter idag, nya, bra biljetter, för jag och min stressade tillvaro orkar inte gå på möhippan, och jag önskar i hela min själ att jag gjorde det, men jag gör inte det orkar alltså det är väldigt typiskt mig
det är också väldigt typsikt mig att inte använda skiljetecken bara för att jävlas
kolla
jag svor
Men jo, jag mår faktiskt bättre nu
Egentligen
jag har duster
