Anorak

Höstlöv är väldigt fina. Jag har förut varit för blind av min egen mörkerrädsla för att se det, men det är de, och höst är fint. Jag går med skräckblandad förtjusning mot ännu en vinter. Jag spelar covvers på The Corallåtar jag lyssnade på i högstadiet, jag tittar drömmande på Kelly som står lutad mot min vägg, och på bilder av den riktiga Kelly Clark på typ... Google? Jag tittar ut genom fönstret för att analysera hur mycket mörkare det är varje morgon, och är livrädd för dedär dagarna när det kommer att vara mörkt vid fem.

Idag är det 254 dagar kvar till studenten, och för var dag som går kommer jag på fler ämnen jag kan acceptera att inte ha så högt betyg i. Allt med vetskapen om att jag egentligen inte pallar det här.

Jag har i veckan kommit till insikten om att "det här" inte är ett ord.

Idag var mina ungdomar de bästa ungdomarna i världen. Förresten, det var de nog redan innan. Nu vet ni: Mina ungdomar är bäst i världen. Du har inte en chans emot dem. Sanning på det.

Jag orkar inte rätta mina grammatikfel i det här inlägget. Börja oroa er nu.

Foto: Ida Svensson