Anorak

Sorgen gör mig stum. Jag vet att det alltid är så här. Jag vet att jag kommer sova två nätter, lyssna på deppig musik och vara totalt ofunktionell socialt, men det gör inte att det gör mindre ont.
Det är som att ångesten spridit sig från mitt huvud ner i mina lemmar så jag rör mig som om jag vore gjord av seg kola.
Om två dagar kommer jag radera det här inlägget för att allt ovanstående var pinsamt sant och jag skäms.
Jag skäms över att vara ensam i hela världen och bara vara allmänt olycklig utan motiv. Trots att motiven egentligen är smärtsamt sanna: Jag har inga glädjeämnen i livet.
När jag kommer bort till min oas, min lycka och min frid blir det de enda fem dagarna på hela halvåret jag faktiskt känner att det finns en plats för mig. Så smärtan förlamade mig och stang som ett slag i magen när jag gick av tåget. Tillbaka.

Tillbaka i en stad jag aldrig hört hemma
med en familj jag blivit för gammal för att bo hos
bland vänner som har som största passion att bråka och aldrig frågar hur jag egentligen mår
med ett jobb som stoppar alla möjligheter jag haft att göra något åt situationen.
Välkomna mig hem?

Det är verkligen först när man hittat en plats att kalla hem som man verkligen vet vad hem är.
Mitt hem är mellan ängarna och skogarna vid en sjö i norr.
Till mitt hem kommer de skönaste krigare, tappraste damer och visaste kungar.