Anorak

På allmän begäran...

Juli 2007. Jag sitter i en fullpackad bil på väg hem från en sådan där riktigt Svensk "vi-ska-bila-ner-till-Paris" semester. I kassan på bensinmacken vi nyss åkte ifrån mötte jag ännu ett "No" på frågan om kassörskan kan engelska. Som en påminnelse om dendär franskakursen jag aldrig fullföljde.
I ena handen håller jag senaste Harry Potter boken som jag ännu inte läst ut, och en början till en bok jag aldrig skrev färdigt; och i andra handen skriver jag med den enda pennan någonsin som jag inte tappat bort. Än. Några Euro har jag kvar i fickan, och jag undrar vad för skitsak jag ska köpa för att bli lycklig genom dem. Som om det förväntades av mig. Som om jag någonsin brytt mig om vad jag förväntas göra. Som om jag kunde låtsas att jag inte brydde mig?
Jag tänker att det måste vara en följd av jantelagen att alla jag känner är mer eller mindre missnöjda. Hur jag än anstränger mig kan jag verkligen inte förstå meningen med denna nedtryckande, undermenande "tro-inte-att-du-är-något-alls" attityd som till och med jag rättar mig efter.
Fina, fina Sverige.

Häromdagen slog det mig att franskfolket aldrig slår ner blicken, eller ler sådär halvt ursäktande. Här är det inte pinsamt om du råkar hälsa på någon du inte känner. Tvärtom!
Jag har sommarlov, men kan ändå inte undgå att känna pressen över saker jag borde göra. Varför? Jag har ingen aning. Men någon har bestämt vad jag borde, och inte borde göra. Och om jag inte gör det kommer jag att dö i en container, utblottad, och full av heroinmissbruk, med duvorna som enda sörjande. Eller?

Världens lyckligaste befolkning är enligt olika opinionsundersökningar sydafrikanderna. Trots att var tredje sydafrikan har AIDS, och majoriteten aldrig har gått i skolan.
Jag tror inte att det är många sydafrikaner som går runt och oroar sig för projektarbete, högskoleval eller datakunskapstentor. De är lyckliga ändå. Trots det kan jag inte undgå att vara stressad över allting jag borde göra.

2007 köpte Svenskarna julklappar för 68 miljarder Kronor. Som att gräva en grop och fylla den med bröd och vatten?
Moder Teresa sa:
"Vi kan inte göra stora saker. Bara små saker med stor kärlek. Det handlar inte om hur mycket du gör, utan om hur mycket kärlek du satsar på det du gör."
Kanske är det det det handlar om. Att det faktiskt inte spelar någon roll hur många poäng vi får på högskoleprovet, utan hur stor kärlek vi satsar i de små sakerna vi gör för varandra. Eller som poeten Bob Hansson skriver:
"Människorna. Jag längtar efter kärlek. Ni längtar troligtvis efter kärlek. Hur länge skall vi hålla på och låtsas motsatsen?"