Anorak

Jag vet inte vad jag höll på med.
Men två dagar senare gick jag ut och gick. Jag som aldrig motionerar frivilligt.
Först gick jag bara längs gatan, över gräsplättar, genom tunnlar, förbi glömda barndomsvänner, förbi vår fula plasteka däre jag nästan kysste min första pojk, förbi asfalt och grodor och lekplatser..
När jag kom ut på udden stannade jag. Tog av mig hörlurarna och sjöng högt om ensamhet, fast jag kände mig stark. Men liten. och stor. Släppte ut håret, ställde mig farligt nära vattnet och lät vinden vina förbi mina utsträckta armar.

Jag sprang därifrån, och snubblade nästan. Med stora ögon skuttade jag, och gick, om vartannat. Ibland fnissade jag.
Ibland gjorde det så ont att jag fastnade.
Ibland tyckte jag att du var patetisk.

Jag sprang upp på berget och gick väldigt nära stupet. Så nära att det kändes..
Sedan klättrade jag. Klättrade, tittade, fnissade, tystnade, lyssnade, skrev, hoppade, ramlade, smutsade ner mig, tittade på avstånd argt på förbipasserande, hälsade på farbröder, pillade på all is jag hittade, vinglade, log, tänkte om, bad, bad lite till, skrev SMS, pekade, såg fåglar, inte vanliga, utan andra...

Jag satte mig på en brygga, högt upp i ett landsatt hopptorn, och dinglade med benen. Ett tag tänkte jag att det kanske tippar över, så då kröp jag ihop istället. Sen tänkte jag att skitsamma, och särade grabbigt på benen.
Till slut var jag så hungrig att jag inte visste om jag skulle orka ta mig hem. Då gick jag. Och plumsade. Tänkte att det var synd på mina nya byxor, men brydde mig mest om skorna.
På vägen hem såg jag ett barn som precis tog sina första vinglande tramptag på cykel. Pappa och mamma springandes efter.
Sex år.
Frihet.