Anorak

Lördag
intressanta utskottsförhandlingar på årsmötet för Svenska Kyrkans Unga i Skara distrikt. Jag åkte därifrån i god tid för att hinna till konserten i Göteborg. Men i Falköping (av alla ställen!) stannar tåget. Där satt vi, helt hjälplösa i två timmar, och jag kände hur det som kunde blivit mitt livs bästa konsert, mer och mer försvann utom räckhåll.
Denhär konserten kommer gå till historien. Kanske Håkan hellströms enda scandinaviumspelning. ja, jag är bitter.
Men, som mamma sa, någon tog livet av sig, det var värre.
Jag fick i alla fall 55 minuter. Och det var sannerligen 55 minuters konsert ut i fingerspetsarna. Under kom igen Lena glömde jag att andas. Som första gången jag såg Ola Salo på scen och inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen... men skillnaden mellan nu och då är att nu handlar det om musiken, inte hysterin kring den. Intressant. Popare kan göra mig både mörkrädd och kärlekskrank. Ibland samtidigt.

---

Jag skulle kunna skriva poesi om hela kvällen, men det gör jag inte. Poesin börjar när jag och Jannica satte oss ner bland tuggumin, cigarettfimpar och tonårspojkar som egentligen borde ligga hemma i sina sängar, men valde att tända på istället. Och så detdär ögonblicket av här och nu.

Jag var tillbaka i Skövde vid tre. Mer spontanäventyr! Mer sitta-på-marken-i-nästan-tuggumi-men-ändå. Och göra saker som att lyssna. Och titta med stora ögon på hur världen blev en lördag natt som inte blev som väntat. Utan helt annorlunda. Och helt fel. Men ändå mer rätt än fel och trots allt all smuts vid kompassen samverkar till sambbarytmer i blodådrorna som aldrig aldrig aldrig tänker sluta spatta. Och den lilla fjortonåringen tittar fram. Kikar lite försiktigt, och sjunger själen ur sig som hon egentligen gjorde men ändå alltid lät bli när hon faktiskt var fjorton. Och småpojkar passerar, höga som hus, och vi undrar vart världen är på väg men vi skrattar i alla fall och vi måste titta bort för att det nästan är lite läskigt att titta rakt in i hela härligheten, saligheten drömmen, verkligeheten, konstiga-vibrationer-mellan-kinderna. Och smilgropar som inte syns bakom all känsla. Sjunga med hela kroppen, hela själen, ända nerifrån hålfötterna upp i kompasstaket över stjärnor och regnar och allt annat som bara inte finns längre för just nu!. Just. Nu. Just nu är det du och jag och det andra kan väl vänta?
Och jag vet att kärleken är död, men ändå pumpar den hårthårthårt i ådrorna på förbipasserande uteliggare vars äventyr du egentligen delar. Men kärleken är inte död. För det är ju dethär det handlar om! Och det har fjortonåringen vetat sedan hon inte var fjorton, utan ännu yngre, ännu mer pinsam, ännu mindre självsäker. Men nu tar hon till skit-samma och sitter där i sina illrosa skor och viftar lite på tårna. Det var ju dethär! Att springa tvärs över avenyn, för att hon ville ju så gärna känna på hur det kändes när alla tittade. Och att göra av all överenergi, istället för att inte låtsas om den. Och hon fnissar lite i kragen när ingen tittar. Sen gapskrattar hon när alla ser, och struntar i alla fulla tjugoettochetthalvtåringar som egentligen inte alls är bättre eller större eller änns annorlunda. Eller samma. Eller dumma eller fel eller annat. För det handlar ju inte om ålder. Det handlar ju verkligen inte om års-ålder-skillnad. Utan annan.

And you laugh until you cry, and you cry until you laugh
And everyone must breath until their dying breath