Anorak

Då var det oundvkliga här. Min Elin flyttar imorgon.
Kanske kommer jag aldrig mer sova över i detdär lilla rummet. Troligtvis kommer jag inte sitta på dendär altanen och titta på dendär fantastiska trädgården på flera månader, (kanske år när den är såhär grönskande). Men definitivt var det sista gången jag, på min rangliga cykel, trampade hem till henne med kärlekskänslor i magen efter skolan. Jag blir alltid glad redan innan jag är där. Jag tror inte att hon någonsin tagit ner dendär glädjen, hon har nog alltid levt upp till.... Sig själv...? Ja, jag tror det.
Och på radion sjunger nostalgimusik...
"You´re so bad
the best thing I ever had
The world´s grown mad
you´re so bad"
(tolka mig rätt)

Vi satt på altanen och pratade om ADHD och annat i samförstånd. (närmare bestämt Elins Marcus)
Jag har funnit att det, vissa väldigt sällsynta stunder, nästan ögonblick, kan vara en fördel att ha skumma bokstavskombinationer. ADHDkyrkan startade på Frizon. (ytterst oseriöst, men ändå, dra det lite längre så tror jag du fattar vad jag menar) I övrigt var frizon rätt så mycket katastrof.

Förresten var Svensklektionen idag ett levande vad-var-det-jag-sa. Som om jag behöver bli påmind om hur mycket jag avskyr skolan...

Hjälp vad jag verkar depprimerad!