Anorak

Klockan är nio på kvällen och det håller på att bli mörkt.
Jag hatar denna känsla av hopplöshet.
För det känns
när det kryper närmre inpå,
det känns när det kluckar i skrovet

Oavsett om skolan blir helvete eller uthärdligt så är det dags.
Det är bara en natt emellan oss nu.
Här finns ingen då-kör-vi-känsla, eller änns det-kommer-att-ordna-sig.
Jag förstår sabbatsår
Jag förstår avhopp
Till slut förstår jag faktiskt jobba-på-ica-resten-av-livet-mänskorna
Jag förstår att folk inte orkar vidareutbilda sig!
För nu känns det som att det är helt kört.

Jag hade fem inlämningar att göra under sommaren
jag har inte gjort en enda
Jag kan inte änns klaga på systemet, för det är mitt eget fel!
Jag kan verkligen inte skriva längre! Det går inte!
Inte på uppmaning, inte änns på uppmuntran, trots all undsättning!

Folk omkring mig försöker och försöker men jag är helt mussla.
"Förlåt mig Lennart Olsson, men jag har två miljoner idéer om vad jag skall skriva om men jag får inte ner dem på papper. Jag lyckas inte sätta igång."
Nej, jag tror inte det.
Tänk om jag blir underkänd i Svenska? Vad hände?!

En sak jag upptäckt denhär sommaren är att det är socialt oacceptabelt att ha en dålig sommar. Om någon frågar hur sommaren har varit får man inte lov att svara "jotack, dålig" eller "tyvärr inte så bra"
Väl beprövad sanning. Alla som frågat mig (förutom en rektor vi känner) har trott att jag är ironisk i vad jag anser om sommaren. Man får helt enkelt ine ha en dålig sommar i Sverige.

Till råga på allt är jag snorförkyld och har hamnat i massa dilemman. Och alla flyttar härifrån.
tag hand om mig, för jag har mitt livs grinigaste månader! Seriöst, jag brukar aldrig hålla på och klaga såhär mycket, ursäkta, förlåt men jag vet inte vad jag håller på med!
Jag behöver ny musik, en kram och en kopp te. Koffeinfri.

Jag skall bli kvitt alla beroenden...! Ett av dem är du, och jag vet inte vad jag skall ta mig till. Jag är grinig, förkyld och upptagen. Dessutom har jag konstig frisyr. Krullig, liksom Felicity, fast kortare.
Jag tror att jag är rädd. Kanske för världen, kanske för framtiden, kanske för ensamheten.
Kanske i den ordningen.
Och jag tror att jag är naiv och barnsig och omogen.
Men det är något skumt innom mig.
Något som bultar och far, som om det ville bygga sig en bultväg ut, genom bröstet.
Men det är lite för klent för att lyckas.

Om 289 dagar står jag där, på farstukvisten, med mössan bakofram.
Men jag kan försäkra er, att då
är jag lika lycklig som sydafrikanerna