Anorak

Smideskursen har börjat, och jag är så pepp som en peppad människa kan bli. Kanske. Det är väldigt trevligt. Jag har haft två lektioner hittills, och har redan börjat leta efter smedja man kan låna sedan när jag inte har tillgång till denhär. (Tips?) Jag har börja göra en nyckel att hänga i bältet, och tittat lite på en kvinnokniv på nätet som jag kanske skall göra av.
Igår var jag, mor och bror på medeltiden värld i Götene. Det var mycket trevligt. Joakim Netterström (?), som spelar Arn, var där. Han presenterade filmen som vi sedan såg på storbild (det var sannerligen en bildskärm som levde upp till sitt namn för övrigt!) under bar stjärnhimmel i medeltidskläder. "Jag är egentligen bara en vanlig kille från en småstad" sa han, och sedan satte filmen igång. trehundra förväntansfulla människor, mest medelålders kvinnor faktiskt, hade 40 minuter tidigare med stora ögon sett TRIX göra en obeskrivbar eldshow till tonerna av säckpipa, trumma, nyckelharpa och diverse andra skumma instrument jag inte änns kan namnet på. "som vanligt då" sa jag till min medeltidsklädda mor när tytnaden till slut bröts, och vi lyckliga trevade fram genom mörkret på arenan. Fast tystnad var väl inte ordet som bäst beskriver den lilla eldföreställningen som egentligen skulle ha fungerat som introduktion till filmen, men som, precis som jag anat, istället blev huvudattraktionen. För hade någon tittat ner på tornerspelsarenan den kvällen och lyssnat till publiken, hade tystnad varit det sista ordet. De rungande applåder som fick min bror att hålla för öronen, var väl trots allt det minsta man kunde begära. I mitt, något nördiga, lyckorus undrade jag vart dendär stående ovvationen tagit vägen.

På vägen till jobbet samma morgon hade jag desperat bett om någon slags fridag, lite glädje kanske. Att för en gångs skull gå hem från jobbet utan att ha ont i huvudet... Jag tror att vissa dagar får man allt man ber om. Till och med vädret var perfekt. Tanterna var fina som vanligt, jag räknade bara fel en gång, Niklas kom och köpte Modesty Blaise åt mig, Amandamanda viskade fina saker emellan rödbetorna och potatisen, kön var lagom lång (och det är bannemig första gången någonsin!). Jag hade till och med koll på skillnaden mellan alla åtta sorters potatis, utan att läsa på lapparna..

Mitt tyst viskade "tack" i slutet på dagen kunde kanske varit något mer utbroderat. Men jag tror verkligen inte att det handlar om ord. Jag tror att det handlar om att Gud struntar i borden, och allt igenom är god.