Anorak

Idag har jag varit på mitt livs första uttalade dejt. Kan också ha varit bland topp tre av mitt livs sämsta dejter. Den sög getrumpa, men killen var inte fel. Intressant med långa människor. Jag hade inte märkt att han var lång förrns idag. (:
Självklart svarar han inte på mina sms nu heller. Orka.
Människorna
Jag längtar efter kärlek, ni längtar troligtvis efter kärlek
hur länge skall vi hålla på och låtsas motsatsen?

Jag är världsmästare på att vara halvt känslokall när andra är frammåt. Det är nån grej jag har, att när hen är frammåt så är jag det inte och när hen är känslokall så är jag helt över öronen. Intressant...
Oavsett hur det artar sig så längtar jag till Uppsala och Stockholm! Jag vill verkligen bo där! Varför inte ta jobb ett år efter studenten, och sen åka till Canada och Nya zeeland? Problemet är att om man har egen lägenhet och jobbar så tjänar man inte lika mycket pengar, om man gör det i syfte att spara.. Orka... Och jag vill knappast jobba på seven eleven liksom... Jag har sånna krav..

U2 släpper nytt snart, och jag är konsertsugen...
På tal om konserter så skall jag till Frizon, och jobba i woken. Det blir en upplevelse!

Efter att jag totalgjort bort mig och missbedömt tiden, och Herr dejt sprungit till stationen (gräv en grop åt mig!) så gick jag på långpromenad, till en utkiksplats nära hamnen, och tittade på hela stan. Jag satte mig högt uppe på ett räcke. Hade jag tappat balansen hade jag nog typ dött. Det var kul, jag älskar höjder!
Hit med lite farligheter.....
Hursomhelst så, när jag satt där, och var ölsugen som stryk (men alla jag ville öla med var någon annan stans), insåg jag att en av de öldrickande killarna som satt på en bänk nedanför, hade ställt sig en bit bort vid staketet och tittat ut. Nu vände han sig till mig, och dethär var en typisk Göteborgare, i kanske 20-årsåldern, med grymt snygga dreads och troligtvis lyssnandes på reaggea (ge mig en sådan, tack), och sade
"gör inte så, jag blir nervös!"
(jag:) "Jag skall inte hoppa om du tror det"
(dreadskille:) "Vad bra"
Sånna saker kan göra min dag.. Och jag tror inte att det finns någon som kan förstå sig på mig i sådana situationer. Sittandes, ensam, med kameran i handen, högt uppe på ett livsfarligt ställe, dinglandes med benen, tittandes på skejtarnas misslyckade försök att grinda på stenblocken nedanför... jag tvivlar på att det finns folk som förstår...

Jag vill flytta till Paris. Montmartre. Och jobba i café, och ha underliga grannar, och prata flytande franska. Men det är inte sånt man bara gör... Man flyttar inte utomlands för att få jobba på café...
Jag är nog mest rädd för att bli ensam.
Riktigt skräckslagen.
Och det är ganska tragiskt. Jag skall skaffa mig självinsikt. Snart..
På tal om det är jag livrädd för att bli kär i kärleken.
Jag skall bli nunna. Som jag alltid har sagt. (Fast det skulle sluta med att jag blev kär i Abedissan.....)

Imorgon konfirmeras mina barn förresten. Usch, jag kommre sakna dem...
Landskyrkan kl 10. Välkommen.

Jag vill inte börja skolan igen..