Anorak

Kära allmänheten.
Det har kommit till min kännedom att du och jag inte förstår varandra. Detta är något jag beklagar djupt, och jag önskar innerligt att vi kunde nå till någonslags vänteplats där vi kunde mötas, åtminstone halvvägs in på varandra.
Jag börjar ana en omstart, men jag är också rädd.
Jag har också förstått att omstarten är bortkastad på mig. Att jag inte kommer att komma någonvart innan jag har flyttat hemmifrån och verkligen på riktigt gjort en omstart.
jag skall säga upp mitt MSNkonto.
men det kommer jag inte att göra.
men jag skall.
Det är bara det är jag blir så rädd
När folk snäser av mig..
Jag förstår inte vad jag gör för fel, jag förstår inte varför inte jag är som andra, varför jag inte kan förstå vad man får göra
och inte får göra

När man är utbränd så brukar man klaga på allt hela tiden.
Jag har magkatarr, och jag börjar förstå.
Det är som att jag skyller allt på varandra, och inget på allt och...

Jag fixar inte när folk ställer sig över mig, och tycker att de har rätt att säga när det är nog, eller när jag skall vara tyst eller vad jag inte får säga.
jag vill förstå det själv!
Och om jag inte får prata för att du inte vill, kära allmänhet, så vill jag inte vara med längre

En meningslös och löjlig skitsak, men DET RÄCKER NU!

Att springa ifrån en konversation där någon form av minsta lilla missförstånd uppstått är att ställa sig över och trampa på en annan människa.

Det enda jag vill ha är att du respekterar mig tillbaka, för, älskade, fina lilla vän, du förstår inte hur mycket jag har respekterat dig
jämt!
År ut och år in har jag tragglat, kämpat, slagits för att få minsta lilla medhörning, minsta lilla kom-till-vår-yta, minsta du-får-plats-på-vår-plattform-du-med.
Du är som den jag aldrig blev - En av er

---

Jag orkar inte med människor tror jag.
jag sov med Ankis inatt. Föräldrars dubbelsäng. Vaknade i tom lägenhet och kände samma tomhet som dagarna före. Men morgonen blev fin av gröt och mandamandas små lappar överallt. (Jag älskar den människan.)
Hon är i alla fall som hon är. Precis perfekt mänslig.

Folk som är ironiska på msn utan att vara tydliga med det är inte roliga. Och folk som blir sura utan att vilja lösa problemet är ännu mindre roliga. (Det är så barnsligt, kom igen!)
Så var det sagt.
Jag kan inte sociala koder, och jag blir seriöst pissrädd när jag inser att jag har missuppfattat dem.

---

Imorgon vill jag åka till Borås och köpa ylletyg. (Orka åka till Kinna? Nej?)
Jag har tappat bort mitt grundmönster som jag tänkte använda för min konstruktion.

Mutter mutter mutter)

---

Jag har på mig det första klädesplagg jag någonsin sydde.
Jag som inte änns brukar använda nattlinnen.
Det är Nalle Puh på.
Jag tyckte inte änns om Nalle Puh när jag sydde det.
Jag ville så gärna vara barn när jag gick på mellanstadiet.
Åtminstone utan min vetskap.
Men med en sådan önskan är det redan försent.