Tid
allt skall bli som då
min frusna hand i fickan
Språk
jag kräver inget språk
jag vrider mig på nålar
Jag hade en helt perfekt morgon. Jag vaknade med en fantastisk känsla, tittade ut genom fönstret- fint väder. Kände mig för en gångs skull helt utvilad. Kom till skolan och kände att idag! Idag skall jag inte deppa ner mig i att jag är sen. Idag får ett undantagstillstånd, idag skall jag inte vara sur arg ledsen eller änns otrevlig för att jag hatar min egen skröplighet.
Det finns två praktiska saker jag inte klarar av i mitt liv. Det ena är att skriva, det andra är att komma i tid.
Det första jag möter när jag kommer till skolan, för första gången glad, trots min sena ankomst, är en hel klass sura blickar, himlande ögon, arga, förbannande, inte änns hälsande godmorgon, inte minsta nick.
Det andra jag möter är min engelskalärare, som jag egentligen hatälskar, men idag var en sådan dag som jag uppenbarligen så att säga inte älskade honom. Han vet exakt vilka tår han skall trampa på, och när han hittat dem, så trampar han inte- han kör med ångvält rakt över.
Jag vet att jag är sen. Tro mig, jag vet! Men tyvärr tror ingen mig. Tyvärr vet alla andra bättre än mig sälv hur jag skall göra för att bättra mig, för att bli en bra människa, för att komma i tid, trots att jag redan provat alla dedär metoderna minst tre gånger innan du änns kom med förslaget, och jag vet! Att jag är totalt värdelös, helt körd, att jag, som Håkan Kumler sa, aldrig kommer att kunna sköta ett riktigt jobb! vad händer om man inte kan behålla sitt jobb, och måste få socialbidrag, men är för sen till a-kassan, och inte får något socialbidrag? Vad händer om man blir sen till sitt eget bröllop, eller till alla sina jobbintervjuver eller skitsamma! Jag har alltid trott att jag också skall fixa det, men när alla andra tvivlar på mig, hur skall jag kunna tro minsta lilla på mig själv? När ingen tror att jag skall fixa det, hur skall jag kunna ha minsta lilla gnutta framtidshopp?
Jag vill inte reta upp någon, jag vill bara få det ur mig (förlåt)
Älskade Solsken, även vi med ADHD har rätt till att vara. Det är bara att förstå att i vissa människor har en ganska bestämd uppfattning om hur världen fungerar, och om någon inte stämmer in på denna uppfattning så utgår de ifrån att det kommer att gå helt åt häcklifjäll för denne person. Det är bara en fråga om perspektiv. Det _finns_ faktiskt sysselsättningar och jobb som fungerar alldeles utmärkt, och det finns vissa saker som vi är bättre på än andra (som att vara kreativa!). Jag vet att skolvärlden är riktigt grym mot människor som fungerar något annorlunda, därför blir glädjen när eländet är över så mycket större.
Håll ut, lillasyster!
//Ditt Hav.
Kan det inte vara så att du (undermedvetet) alltid kommer försent för att alla förväntar sig att du ska göra det? ;)
Oroa dig inte för att komma i tid till jobbet; skaffa ett jobb med flextid istället. Funkar precis lika bra. Tänk vad tråkigt om alla skulle komma i tid. Själv har jag en förmåga att komma toktidigt eller försent. Aldrig lagom.
Syster: Jag har inte ADHD, det är därför det gör så ont. Hade jag haft det, så hade folk kunnat förstå att jag inte bara kan skärpa mig, men nu är jag som vem som helst som borde kunna det.
Jag HATAR det ärligt och uppriktigt till fullo.
Jag är kreativ, men inte särskillt bra på de estetiska områderna, jag är en medelmåtta, och även om jag vill vara kreativ så kommer jag aldrig igång. Meningslöst, meningslöst...
Anna: ja, sant, flextid. Jo, så kan det mycket väl vara, men jag vet inte vad jag skall göra åt det :S
Tack för att ni är så fina
