Anorak

I vanlig ordning skrev jag, lite fult, av min nationella Svenskaskrivning i måndags, även om dethär var en inför-nationella-skrivning. Den är lite av skolarbeteskänsla. Men ni får läsa om ni vill. Den går nog inte i stil med så mycket annat på bloggen. Uppgiften var att skriva om världens uppkomst, detaljer orkar jag inte förklara, men vi skulle hämta inspiration från ett texthäfte. Skitsamma, hoppas ingen naturvetare tar illa upp. Håll till godo.

---

Först fanns ingenting.
Ingenting hade alltid funnits. I detta eviga ingenting uppkom plötsligt ingenting. Ingentin bestämde sig för att krocka med lite annat ingenting. Ur detta ingenting kom nu allt. Stjärnorna, snön, havet, djungeln, korallreven, bergen, och, framförallt, ett pyttelitet djur, för litet för att tänka självt. Ändå tänkte det att det nog var praktiskt att växa lite, och börja simma. Så det blev en mkrill. Makrillen tyckte inte att det var så värst roligt att vara makrill, så den tänkte att "ben kanske man skulle ha". Så den blev en ödla. Tyvärr var ödlan lagd åt det deppiga hållet, så den ville helst vara en elefant. När elefanen hade klampat runt en stund på jorden träffade den en elefantkille, som också hade varit makrill en gång. De blev kära. Efter ett tag födde elefanten en koalabjörn.
En dag, när koalabjörnen hade varit hos farfar makrill, träffade den en känguru. De fortplantade sig, och skaffade 9 små babianbarn. Några av dem intresserade sig för nationalekonomi, och så vips! Så hade människan kommit till.
    
Den naturvetenskapliga skapelsesagan är lika känd som tomten, men lika allmänt accepterad som jantelagen. Enligt nationalenciklopedin var det faktiskt såhär det gick till. Big Band var en stor smäll av ingenting som skapade allt. Före Big Bang fanns så lite, att "ingenting" inte är ett ord litet nog. Därför skall man inte prata om det, för det var så lite, att ställer man frågan så frågar man fel.*

Jag tror att människan gärna vill vara bäst. Vi tävlar om allting, vi krigar för att få mer makt, vi har egna små revir som ingen får inkräkta på. Därför har vi svårt för tanken att det finns Gudar som står över oss från början. Jag är ändå ganska säker på att om det finns en Gud som har skapat oss för att han eller hon älskar oss, så kan det inte finnas en möjlighet att vi bara kan lämna honom eller henne utan biverkningar. Vad jag försöker säga är att det finns en Gudslängan som var och en måste fylla. Vissa fyller den med vetenskap, andra med voodoo eller Jesus.

Enligt berättelsen om Huracan och Fjäderorm, från Guatemala, träffades två Gudar och bestämde sig för att skapa allt. Det fina i den här berättelsen, återberättad av Margaret Mayo, är att Gudarna misslyckas när de skall skapa människan. Det är först i tredje försöket de lyckas, och då blir de tvugna att göra oss lite mindre perfekta, genom att inte göra oss lite allvetare. Här behöver inget vara logiskt, eftersom det är en berättelse om Gudar. Gudar behöver inte vara logiska, det är halva poängen med dem. Ändå förklarar den här berättelsen mer om oss, än den s. k. vetenskapliga gör. Den berättar för oss att vi inte kan veta allt, eftersom vi då gör anspråk på att vara Gudar. För att inte vara allvetande måste jag påstå att jag är rätt nöjd med den förklaringen. För att vara till av en slump däremot, tycker jag att jag är på tok för smart.

Att Gud alltid har funnits är kanske inte så konstigt. Den enda saken naturvetenskapen och alla andra religioner har gemensamt, vad jag vet, är att vi vet att vi inte förstår allt. Om vi nu inte förstår allt, varför är det då så osannorlikt att Gud alltid har funnits?

Jag har också en längtan, ett tomrum som vill bli fyllt av den Gud som skapat mig. Den Guden måste verkligen vara Gud. Det finns inte en möjlighet att jag, som lite puckat människa, kan förstå hur allt hänger ihop. Men jag gör tappra försök. Jag skäller ut honom dagligen, jag tjurar och ber, om vartannat, att han skall förklara, trots att jag någonstans i bakhuvudet har förstått att jag inte kan förstå. Jag tror på den Guden som gick på vatten. En Gud som skapade världen, och såg att "det var gott". Gud som inte följer de ramar kyrkan satt upp för honom. Min Gud är störe än så. Han är den som inte ville att världen skulle bli ond, utan med fasa såg hur vår fria vilja, i kombination med djävulen började använda vapen. Jag kan inte tro på en god Gud utan att tro på en ond djävul.  Lika lite som jag kan stå högt uppe på ett berg, med snowboarden under fötterna, och blicka ut över istappar, berg och kilometer av orörd snö, utan att tro på en kärleksfull Gud.
Jag kan helt enkelt inte begripa att människa tror sig kunna förstå hur alltihop en gång gick till. Om det var 14 miljarder, eller femtusen år sedan är för mig helt oväsentligt.

Jag tror inte på en pekpinneGud, som både kristna kyrkan och många andra religioner vill framställa honom som. Men jag tror på en Gud, där jag inte behöver göra något annat än att tro på hans himmel för att komma dit. Det är min Gud ensam om. Eller som en munk i Fransiscusordern i England sa:
"I believe in God, as I believe in the sun is rising. Not only beacause I see it, but beacause I see everything through it"
"jag tror på Gud, precis som jag tror att solen går upp. Inte bara för att jag ser den, utan för att jag ser allt igenom den."

Martina Green 2008


*Källa:
Fri tolkning av "Big Bang"
Hämtat från www.ne.se 2008