musik och barn och livsparenteser
Sen så somnar du tvärt med en högljud fjärt. Det är obekvämt, men vansinnigt bra.
När du tränger ut mig i ett hörn och börjar snarka som en björn.
Nej du har ingenting de säger att en kvinna skall ha.
Just för att du skiter i vad de säger att en kvinna skall ha."
Jag har blivit musikförälskad. Igen. I Loke. Igen. Han är helt genial. Igår var jag och min vän Rickard på hans konsert på Räfvarnas afton. Vi hann också med nästan hela Håkan Hellströmkonserten. Sanningen kring detta trodde jag aldrig någonsin att jag skulle yttra, men här kommer den: Loke rockade sockarna av Håkan Hellström. Loke var fyra gånger bättre! Håkan har blivit tråkig. När hände det? Jag är hur som helst helt betagen av karln. köpte två skivor igår. Bra det.
Idag skrev jag någotslags Lokwannabelåt. 10 verser lång. Ingen refräng. jag får inte till melodin. Jag som trodde det var texten som skulle vara svår. Irriterande.
En av min barndoms klasskompisar fick barn för två månader sedan. Jag fick veta det ikväll. Hon är andra personen i min ålder innom ett år nu. Jag ser på med fasa. Jag är livrädd för att skaffa barn. Jag vill verkligen ha barn, men det känns som att när man får det så är det som att det är bestämt hur livet skall arta sig, man har ett barn att ta hand om i åtminstone 18 år, och man måste ägna sig åt det, och kan inte hitta på saker ut i världen, eller vidareutbilda sig, eller åka till skumma platser, eller bort på impuls. Allt måste plötsligt planeras. Jag tänker inte utbilda sig medans jag har barn. Det gjorde min mor. Det var katastrof. I alla fall med en far som inte bryr sig så mycket om sina barn, utan mer om sitt tv tittande eller tidningsläsande. Det är jobbigt att vara äldst då, för man blir mamma. Jag vill inte vara mamma när jag är 16, särskillt inte till min trotsiga 14-åriga bror. För så var det då.
(...)
Förlåt världen, jag är bara trött på dig. Världen alltså. Sjukt trött.
Jag är rädd för världen, rädd för att bli vuxen och skaffa familj. Det känns som att livet är över när man fyllt 27. Vilket säkert inte stämmer, men jag vill inte känna min biologiska klocka ticka.
Jag vågar knappt lägga ut det här inlägget, men nu gör jag det ändå. Jag är puckad, dum i huvudet och elak, men har jag någonsin varit en vänlig själ? Nej, jag har aldrig förstått någon annan (Med ett undantag), inte hur någon fungerar vad man får göra och inte får göra, säga eller inte får säga. Jag har inre aggressioner som jag döljer för mig själv, som jag försöker förleda i min obotliga kreativitet. Jag klistrar fler och fler collage allt eftersom min ångest blir djupare, allt eftersom mina inre huvudskak, mina inre tvivel på världens natur växer. Förlåt om jag sårat dig, men troligtvis har jag bara gjort dig förbannad. Du är funtad sån. Inte jag.
Tre dagar tills Henrike kommer. Äntligen!
(Edit: Jag bangade. Jag tog bort det provvocerade i inlägget. Vi kan ta det över en kopp te någon dag om du vill. Jag har ett köksbord nu, på mitt rum. Det känns bra. Jag ska verkligen härifrån efter studenten, jag har till och med ett köksbord. Ett rött köksbord. Jag har alltid velat ha ett solnedgångsfärgat indiskt kök. Jag kan dricka te i min ensamhet, jag kan dricka te med dig. Kom hit, hör av dig, gör vad du vill och inte vad du borde. Det finns få borden i min närhet, jag är fostrad till sociala koder, kan dem inte naturligt, så jag tycker om när du gör som du inte borde. De enda sociala gränser jag har (på det vänskapliga planet) är fysiska. Så kom hit mitt i natten, kom hit när du vill. Vi skolkar och röker cigarrer om du vågar, jag har gjort det förr. Vi kan ta ett impulståg till frölunda eller luleå bara för att se hur det är där, kom igen världen! Vi gör något nytt! Kom igen så älskar vi varandra och andra och allt! Kan vi inte tycka att bilarna och löven och uteliggarna och trubadurerna och industrierna och byggjobbarna och fotbollarna och husen och gäset och fåglarna och papperskorgarna och självaste jorden är lite charmigt? Kan vi inte ha picknick på golvet i centralstationen i Göteborg eller bjuda upp uteliggarna på dans? Kan vi inte göra något snart, kan vi inte köra ikapp? Eller med varandra? Kan vi inte lära oss spela skumma instrument i hemlighet, och göra plötsliga "oj-hon-kan-ju"ljud med säckpipor eller bastubor eller plötsliga infall att lära oss beatboxa? Kan vi inte bli dansbandskändisar eller gå in i big brotherhuset bara för att provvocera? Kan vi inte bara älska varandra istället för denna hopplöst grå betongvardag? Fly med mig! )
Jösses vännen. Du säger att du har skrivkramp men pressar ändå ur dig massiva stycken text, bra text till råga på allt. Du vet, livet är ett skämt, en liten stund av massa ihopklistrade händelser som till slut leder till Döden. Ta det inte så allvarligt. Ta inte dig själv å din ångest så allvarligt. Honom skall man ta på allvar men jag tror han tolererar rätt mycket skoj innan Han säger ifrån. Det löser sig, det blir bra. Jag tror på dig vännen. Faktiskt, det gör jag. Oavsett vad jag äger eller gör så tror jag på dig . Så eftersom jag gör det, och jag har alltid rätt (just det, du hörde rätt) så borde u oxå göra det. Smörigt å klyschigt inlägg det här blev då.. Jösses, jag börjar verkligen bli gammal.. Uj uj uj..
Man bör fråga sig varför Lokes drömtjej fjärtar honom i ansiktet? Det kan ju knappast vara henne det är fel på då hon bara är en dröm. Således måste felet ligga hos Loke.
Herregud, det var inte lite text, men jag läste faktiskt. Livet är en dans på rosor, man blir blodig om fötterna. Men jag ser det från den ljusa sidan, det kan alltid bli värre. Vi kunde ju levt under förtryck eller svultit(?). Å andra sidan, vad är livet mer än en finne på universums vänstra skinka?
Anonym: Jag kan skriva när jag inte måste, när jag gör det för att jag vill och för att saker och ting behöver bli skrivna. Sån har jag alltid varit. Du skulle se högen med fullklottrade block i min bokhylla! Jag tror att du har inspirerat mig lite, jag har börjat tycka att det är okej att inte prata med Gud med ord, och försöker dissa min prestationsångest gällandes Gud. Jag antar att jag börjar växa upp (fy sjutton!).
Jag kan nog behöva någon som tror på mig, för de är krympande få. Det här med tider gör att folk anser att man är ansvarslös, konstigt nog. Men så är det kanske. Börjar bli gammal? Vännen, du blev gammal för länge sedan. Det är bara att titta på dina gäddhäng. ;) (Tack för kommentaren, den värmde)
Visbypirat: What, vilken låt syftar du på nu?! Haha, Loke är gött sjuk i huvudet, det är sen gammalt. Vilken Visbypirat är du din röv?! (ja, jag har mina aningar, såklart, men alltså, äh)
Erik: Haha, och ändå är det långt ifrån det längta jag skrivit. Jag har mina ryck ibland, det har jag... Ja, fast sydafrikanerna är trots allt världens tredje lyckligaste befolning, och 33% av dem har AIDS... (inte hundra på den källan, men ändå) Jag tror allt har med livslust att göra. Haha, SNYGG jämförelse! Vilken Erik är du? Jag känner ett gäng..
Tack för att ni läser!
Puss på er pojkar!
Martina - Ingen kan.
Ja, just det ja! Jag har nog aldrig reflekterat över det, men det går på sanning! Haha, du är observant!
