Anorak

Jag lever som om jag sov i sockervadd. Det är lite för sött, lite för klibbigt, lite för mycket, och jag hör dåligt. Det är ju så med sockervadd, att man måste rikta all uppmärksamhet åt den. Ibland drar man konstiga liknelser för att man inte riktigt vet vad man skall skriva.. I lördags var jag på intervju inför volontärjobbet. Det gick jättedåligt. Jag har mått dåligt hela helgen, haft migrän och mått illa och allt möjligt. Jag tror att jag är bra på att kontrollera mina nerver när det gäller nervositet, men jag hade svårt att vara helt närvarande när jag hade funderat på att spy två minuter tidigare... Men jag vet inte om det egentligen är något att skylla på, och att det inte räcker. Jag var lågmäld, lite skrytig och lite konstig på intervjun. Jag har aldrig varit på jobbintervju, så jag vet inte vad jag väntade mig av mig själv... Jag var en av 26 kallade. 13 får jobb.

Jag sov hos Jarita och Emil den första natten. Jarita är riktigt tjock nu. Magen var helt hård, och det var så verkligt på något sätt. Det har känts som photoshop hela tiden tills jag fått se det själv nu. Jag vet inte vad jag tänkte säga om det, men det var fantastiskt att träffa dem.

Det som stressar mig mest just nu är något så banalt som att jag inte hittat tyg till balklänningen än. förra veckan bestämde jag mig för att köra på sömmerska, och hittade en som verkar väldigt lovande, men jag måste ha tyg nu. Jag vet väl inget om nutida tyger...

jag lever i en ovisshet om allt in i framtiden, och förut har det inte rört mig i ryggen. Plötsligt käns allt väldigt svårt och jag vet ingenting om vad jag vill. Jag tror inte att jag får jobbet i Asien. Jag tror verkligen inte det.

Ske din vilja.

Jag skall sluta vara skenhelig.
Nu har jag skolkat tillräckligt från samhällen.
Jag har hittat ett jobb att söka om jag inte åker utomlands.
Nästa vecka får jag svar från Equmenia.

Kramas mycket och lyssna på Bjurö klubb av Laleh.
Det gör jag.

Det är först när man hittat en plats att kalla "hem" som man verkligen kan börja längta efter det.
Mitt hem är mellan ängarna och skogarna, vid en liten sjö i norr.
Mitt hem är borta från civilisationen, där den vrålande tystnaden bedövar så att hela jag stannar.
Till mitt hem kommer de tappraste krigare, skönaste damer och visaste kungar.

Där är tjänaren och kammarjungfrun mätta, prinsessan och gycklaren kära, kungen och riddarna barfota.
"Hem" är mitt hov, där jag är älskad och efterlängtad.
Camelot är min styrka.

Det är först när man hittat en plats att kalla "frid" som man verkligen kan känna frihet
Och först när man hittat ett folk att hålla kär kan man verkligen känna sig älskad.

Jag har blivit kallad på intervju som praktikant med equmenia i sju månader nästa år. Jag sökte Kina, Israel/Palestina och Thiland. Nästa lördag är det intervjudag i Stockholm, och uppsala hela helgen.
På fredag åker jag till Elin i Åtvidaberg. Det tog ju sin lilla tid innan jag fick tummen ur...

Om jag flyttar till Asien kommer jag inte träffa mitt finaste camelot på nästan ett och ett halvt år. Det känns främmande.

(Jag skulle kunna skriva något meningsfullt eller djupt här, men jag hoppar.)

När du tar på dig dina medeltida kläder
finns inget varifrån och varför eller vem
ja, vi kanske kommer ifrån Sveriges alla städer
men vi har ändå likförbannat hittat hem

Det blir inga framgångshyckleri
här är det glatt gyckleri
här vävs natten ihop med nästa dag
här är en förverkligad illution
här är hjärta och passion, och det bästa utav alla:
här är jag

I fem dar per år
i fem dar per år
fem dar per år kan jag få ro och frid.

(Loke Nyberg)