Anorak

Jag avskyr att man inte kan gå utanför huset i denhär stan utan att träffa någon man känner.
Dessutom är jag totalt socialt inkompetent idag. Jag har skällt ut min mamma minst två gånger utan egentlig grund, och vet inte riktigt vad jag ska ta mig för. Finns det inget som kan få mina händer att lugna ner sig?
Fritid. Konstiga, jobbiga fritid. Rastlöshet, hopplöshet, sönderbitna nagelband och längtan till självsamhet.
Jag borde gå ut och springa, men något i mitt huvud hindrar mig. jag borde ta körkort, men något i världen hindrar mig. Jag borde veta. Jag borde alltid veta, alltid allt, aldrig otrygg.
Jag är ständigt trygg i vetskapen att vet jag inte vad jag skall göra om 98 dagar, så ordnar det sig alltid. jag kommer inte att hamna på gatan. Jag har blivit irriterad på folk som gnäller om att de inte vet, som om det inte var ett problem. Jag är förbannad. Rastlöst, men hopplöst och uppgivet förbannad. Förbannad på en tillvaro som säger en sak och menar en annan. Förbannad på mig själv och mina humörsvägningar. Förbannad på att jag känner mig som den enda som faktiskt på rikigt längtar efter studenten. Förbannad för att jag aldrig någonsin träffar någon enda som förstår mig.
Jag är förbannad på att jag inte kan skriva låtar
förbannad över min apati i kontakten med nya människor
förbannad på mitt sövslickeri
förbannad på mitt rum, min säng, mitt hus och min stad
Förbannad på musiken jag lyssnar på, som jag för länge sedan har tröttnat på
Förbannad på min obotliga beslutsångest som alltid slutar med att folk tror att jag borde sova mer.
Jag är mest av allt förbannad över att jag inte lyckas övertyga mig själv om att jag är lugn. Och bra på något som gör skillnad.

Och jag är så trött på alla uppmuntrande ord. Ge mig något som betyder något!
Mitt huvud och mitt liv har dragit vapen mot varandra.  Kanske är tryggheten det enda jag har.

Idag har jag spelat punk på min gitarr. Punk jag lyssnade på för fem år sen. Jag tror det brukar kallas frigörelse, men jag har slutat tro på friheten. Det är bara en fråga om storleken på buren.
Jag saknar havet. I dubbel bemärkelse.

"Man känner sig aldrig så rik som när man plockar ut ett nybakat bröd ur ugnen."
(Ernst Kirsteiger)

Ikväll har jag bakat rejält bröd. Det tog massa timmar och är nyttigt. Heja mig! Jag fick till och med in lite B12 i. (ytterst lite men ändå!) Hittills i år har jag bakat Briochebröd (pizzor heter det, men är låååååångt ifrån pizza. Liknar wienerbröd något, fast mer brödigt. Men lika onyttigt.  Jobbigt att göra, men gott), baguetter (ett himla jobb det med), nöt och fruktbröd med kanel, diverse cupcakes, skorpor, kladdkaka på riktig choklad, och säkert ännu mer. Jag ska önska mig en bakmaskin i studentpresent. Har jag bakat allt det här på en och en halv månad?! Jag kommer bli en kalasfin hemmafru... I två timmar tills brödet kommit ur ugnen..

Nu är jag så trött att jag inte riktigt vet vad jag skriver, så jag ska sluta. Men här kommer tre korta och en lång:

1. Idag är det 109 dagar kvar till studenten och jag har inte betalt min studentmössa.
2. Jag avskyr rollanalyser och har börjat tvivla på mig själv helt sjukt mycket på scen. Inte bra.
3. Jag är besviken på livet idag.
4. Jag är sugen på Rip curls girl camp. Jag vet inte var det är, eller hur jag skulle ta mig dit. Jag vet knappt vilka som skulle hänga på, men jag vill komma nånvart med mitt åkande. Jag försökte hoppa i park i åre, och det slutade med hård huvudsmäll och illamående. Hur svårt kan det va? Jag ska vägra ge mig från och med idag. Jag säger inte att jag ska sluta känna mig dålig på snowboard jämfört med dem jag råkar åka med. Jag säger bara att jag aldrig tänker ge mig. Aldrig. Krävs det ett år i Vancover, så får det bli ett år i Vancover.

För övrigt längtar jag efter sommar, så man kan få lite ljus i dethär mörkret. Jag är så trött att mina ben ger vika.

Idag hade jag projektarbetsredovisning. Det var roligt! Jag är stolt och glad över mitt slutresultat. Klänningen är ganska fantastisk. Jag snodde ihop ett bälte på ungefär två minuter igår också.
Nu är hela projektarbetet över, och det innebär att jag kommer att ha fritid, och skriva lite oftare. Jag kan faktiskt sitta och längta efter att komma hem och blogga, även om jag inte hinner.


Min farmor lärde mig idag att om man sover dåligt blir man lättare åksjuk. Jag ska gå upp 04:15 inatt, och har inte lagt mig än, trots att klockan är tjugo i ett. En låååång bussresa väntar imorgon, och dethär bådar inte gott. Men nu bloggar jag bara för att jag kan.

Jag har aldrig varit så lite sugen på att åka snowboard som nu. Det är väldigt konstigt. Jag är lite orolig. Min hälsa är inte som den borde heller. Men jag har 119 dagar kvar till studenten, och nu börjar jag se ett ljus i tunneln.

Vi ses efter Åre!