Jag hör dåligt och jag fattar trögt
Jag avskyr att man inte kan gå utanför huset i denhär stan utan att träffa någon man känner.
Dessutom är jag totalt socialt inkompetent idag. Jag har skällt ut min mamma minst två gånger utan egentlig grund, och vet inte riktigt vad jag ska ta mig för. Finns det inget som kan få mina händer att lugna ner sig?
Fritid. Konstiga, jobbiga fritid. Rastlöshet, hopplöshet, sönderbitna nagelband och längtan till självsamhet.
Jag borde gå ut och springa, men något i mitt huvud hindrar mig. jag borde ta körkort, men något i världen hindrar mig. Jag borde veta. Jag borde alltid veta, alltid allt, aldrig otrygg.
Jag är ständigt trygg i vetskapen att vet jag inte vad jag skall göra om 98 dagar, så ordnar det sig alltid. jag kommer inte att hamna på gatan. Jag har blivit irriterad på folk som gnäller om att de inte vet, som om det inte var ett problem. Jag är förbannad. Rastlöst, men hopplöst och uppgivet förbannad. Förbannad på en tillvaro som säger en sak och menar en annan. Förbannad på mig själv och mina humörsvägningar. Förbannad på att jag känner mig som den enda som faktiskt på rikigt längtar efter studenten. Förbannad för att jag aldrig någonsin träffar någon enda som förstår mig.
Jag är förbannad på att jag inte kan skriva låtar
förbannad över min apati i kontakten med nya människor
förbannad på mitt sövslickeri
förbannad på mitt rum, min säng, mitt hus och min stad
Förbannad på musiken jag lyssnar på, som jag för länge sedan har tröttnat på
Förbannad på min obotliga beslutsångest som alltid slutar med att folk tror att jag borde sova mer.
Jag är mest av allt förbannad över att jag inte lyckas övertyga mig själv om att jag är lugn. Och bra på något som gör skillnad.
Och jag är så trött på alla uppmuntrande ord. Ge mig något som betyder något!
Mitt huvud och mitt liv har dragit vapen mot varandra. Kanske är tryggheten det enda jag har.
Idag har jag spelat punk på min gitarr. Punk jag lyssnade på för fem år sen. Jag tror det brukar kallas frigörelse, men jag har slutat tro på friheten. Det är bara en fråga om storleken på buren.
Jag saknar havet. I dubbel bemärkelse.
Dessutom är jag totalt socialt inkompetent idag. Jag har skällt ut min mamma minst två gånger utan egentlig grund, och vet inte riktigt vad jag ska ta mig för. Finns det inget som kan få mina händer att lugna ner sig?
Fritid. Konstiga, jobbiga fritid. Rastlöshet, hopplöshet, sönderbitna nagelband och längtan till självsamhet.
Jag borde gå ut och springa, men något i mitt huvud hindrar mig. jag borde ta körkort, men något i världen hindrar mig. Jag borde veta. Jag borde alltid veta, alltid allt, aldrig otrygg.
Jag är ständigt trygg i vetskapen att vet jag inte vad jag skall göra om 98 dagar, så ordnar det sig alltid. jag kommer inte att hamna på gatan. Jag har blivit irriterad på folk som gnäller om att de inte vet, som om det inte var ett problem. Jag är förbannad. Rastlöst, men hopplöst och uppgivet förbannad. Förbannad på en tillvaro som säger en sak och menar en annan. Förbannad på mig själv och mina humörsvägningar. Förbannad på att jag känner mig som den enda som faktiskt på rikigt längtar efter studenten. Förbannad för att jag aldrig någonsin träffar någon enda som förstår mig.
Jag är förbannad på att jag inte kan skriva låtar
förbannad över min apati i kontakten med nya människor
förbannad på mitt sövslickeri
förbannad på mitt rum, min säng, mitt hus och min stad
Förbannad på musiken jag lyssnar på, som jag för länge sedan har tröttnat på
Förbannad på min obotliga beslutsångest som alltid slutar med att folk tror att jag borde sova mer.
Jag är mest av allt förbannad över att jag inte lyckas övertyga mig själv om att jag är lugn. Och bra på något som gör skillnad.
Och jag är så trött på alla uppmuntrande ord. Ge mig något som betyder något!
Mitt huvud och mitt liv har dragit vapen mot varandra. Kanske är tryggheten det enda jag har.
Idag har jag spelat punk på min gitarr. Punk jag lyssnade på för fem år sen. Jag tror det brukar kallas frigörelse, men jag har slutat tro på friheten. Det är bara en fråga om storleken på buren.
Jag saknar havet. I dubbel bemärkelse.
