Anorak

Det är söndagseftermiddag i maj.
Utanför har rabatterna precis slagit ut i blom, och som i chock slog alla träd ut i hysterisk blommning i början av veckan.
Jag sitter mitt i mitt kaotiska ostädade rum och ser hur ljuset, helt perfekt, lägger sig över min romantiskt obäddade, lite för stora, säng.
Mina favoritlakan liksom kommer till sin rätt med sitt fina mönster i dystert mörkbrunt.
Lysrören till mina fiskar gick sönder för tre dagar sedan, och nu ligger lamporna på golvet. Fiskarna har haft natt i tre och ett halvt dygn nu. Jag känner mig som världens sämsta människa när jag tänker på det.

Nerifrån brister min mamma spontant ut i sång, och min 16-åriga bror har tjej på rummet.
Allt är precis vardagsperfekt.
Allt är precis sådär bra som en mulen dag i maj kan vara.
Men jag lutar huvudet i hakan och funderar på om det egentligen spelar någon roll om knopparna brister eller löven faller.

För om du var min skulle inte hela mitt liv lukta som sur mjölk.
Om du var min skulle min 1,20 säng ha en poäng.
Om du var min skulle jag ringa dig nu. Mest för att höra din röst.

Kanske skulle det vara lika jobbigt att möta de där allra sista dagarna i skolan, eller så småningom inse att dagarna blir mörkare.
Kanske skulle vintern vara lika kall, och kanske skulle jag ha tittat lika tungt ut genom fönstret.

Men i allt jag gör skulle jag kunna hålla dig i handen.

Jag skulle i alla fall rodna när du första gången pussade mig på kinden.
Jag skulle längta efter dig och jag skulle hålla om dig hårt och länge innan du somnar.
Januari skulle förmodligen vara lika mörk, men du skulle pilla mig i håret och säga att "idag är det 2 minuter ljusare än förra veckan", och le lite sådär som du gör, sådär så att jag inte kan låta bli att le tillbaka.

Om du var min skulle sommaren vara lite mer sommar.
Jag skulle vara arg på dig ibland, och du skulle sucka högt och tycka att jag var konstig.
Men kanske
skulle tystnaden vara lite lugnare
Kanske skulle jag inte tycka att grönskan var lika plötslig eller mitt rum lika ensamt.
och kanske skulle jag äntligen förstå

Du trilskades, envisades, och slogs med mig.
Nu känns din röst främmande, och liksom sticker av oväntad renhet i öronen.

Imorgon kanske jag får veta vad jag ska göra med mitt liv.
Du blir kanske inte en del av det.
Men det vore bra om du åtminstone kunde komma hit om 33 dagar och äta jordgubbstårta i min trädgård, kanske ruffsa mig i håret och titta mig i ögonen.