Underliga lördag
Lördag
intressanta utskottsförhandlingar på årsmötet för Svenska Kyrkans Unga i Skara distrikt. Jag åkte därifrån i god tid för att hinna till konserten i Göteborg. Men i Falköping (av alla ställen!) stannar tåget. Där satt vi, helt hjälplösa i två timmar, och jag kände hur det som kunde blivit mitt livs bästa konsert, mer och mer försvann utom räckhåll.
Denhär konserten kommer gå till historien. Kanske Håkan hellströms enda scandinaviumspelning. ja, jag är bitter.
Men, som mamma sa, någon tog livet av sig, det var värre.
Jag fick i alla fall 55 minuter. Och det var sannerligen 55 minuters konsert ut i fingerspetsarna. Under kom igen Lena glömde jag att andas. Som första gången jag såg Ola Salo på scen och inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen... men skillnaden mellan nu och då är att nu handlar det om musiken, inte hysterin kring den. Intressant. Popare kan göra mig både mörkrädd och kärlekskrank. Ibland samtidigt.
Jag skulle kunna skriva poesi om hela kvällen, men det gör jag inte. Poesin börjar när jag och Jannica satte oss ner bland tuggumin, cigarettfimpar och tonårspojkar som egentligen borde ligga hemma i sina sängar, men valde att tända på istället. Och så detdär ögonblicket av här och nu.
Jag var tillbaka i Skövde vid tre. Mer spontanäventyr! Mer sitta-på-marken-i-nästan-tuggumi-men-ändå. Och göra saker som att lyssna. Och titta med stora ögon på hur världen blev en lördag natt som inte blev som väntat. Utan helt annorlunda. Och helt fel. Men ändå mer rätt än fel och trots allt all smuts vid kompassen samverkar till sambbarytmer i blodådrorna som aldrig aldrig aldrig tänker sluta spatta. Och den lilla fjortonåringen tittar fram. Kikar lite försiktigt, och sjunger själen ur sig som hon egentligen gjorde men ändå alltid lät bli när hon faktiskt var fjorton. Och småpojkar passerar, höga som hus, och vi undrar vart världen är på väg men vi skrattar i alla fall och vi måste titta bort för att det nästan är lite läskigt att titta rakt in i hela härligheten, saligheten drömmen, verkligeheten, konstiga-vibrationer-mellan-kinderna. Och smilgropar som inte syns bakom all känsla. Sjunga med hela kroppen, hela själen, ända nerifrån hålfötterna upp i kompasstaket över stjärnor och regnar och allt annat som bara inte finns längre för just nu!. Just. Nu. Just nu är det du och jag och det andra kan väl vänta?
Och jag vet att kärleken är död, men ändå pumpar den hårthårthårt i ådrorna på förbipasserande uteliggare vars äventyr du egentligen delar. Men kärleken är inte död. För det är ju dethär det handlar om! Och det har fjortonåringen vetat sedan hon inte var fjorton, utan ännu yngre, ännu mer pinsam, ännu mindre självsäker. Men nu tar hon till skit-samma och sitter där i sina illrosa skor och viftar lite på tårna. Det var ju dethär! Att springa tvärs över avenyn, för att hon ville ju så gärna känna på hur det kändes när alla tittade. Och att göra av all överenergi, istället för att inte låtsas om den. Och hon fnissar lite i kragen när ingen tittar. Sen gapskrattar hon när alla ser, och struntar i alla fulla tjugoettochetthalvtåringar som egentligen inte alls är bättre eller större eller änns annorlunda. Eller samma. Eller dumma eller fel eller annat. För det handlar ju inte om ålder. Det handlar ju verkligen inte om års-ålder-skillnad. Utan annan.
And you laugh until you cry, and you cry until you laugh
And everyone must breath until their dying breath
intressanta utskottsförhandlingar på årsmötet för Svenska Kyrkans Unga i Skara distrikt. Jag åkte därifrån i god tid för att hinna till konserten i Göteborg. Men i Falköping (av alla ställen!) stannar tåget. Där satt vi, helt hjälplösa i två timmar, och jag kände hur det som kunde blivit mitt livs bästa konsert, mer och mer försvann utom räckhåll.
Denhär konserten kommer gå till historien. Kanske Håkan hellströms enda scandinaviumspelning. ja, jag är bitter.
Men, som mamma sa, någon tog livet av sig, det var värre.
Jag fick i alla fall 55 minuter. Och det var sannerligen 55 minuters konsert ut i fingerspetsarna. Under kom igen Lena glömde jag att andas. Som första gången jag såg Ola Salo på scen och inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen... men skillnaden mellan nu och då är att nu handlar det om musiken, inte hysterin kring den. Intressant. Popare kan göra mig både mörkrädd och kärlekskrank. Ibland samtidigt.
Jag skulle kunna skriva poesi om hela kvällen, men det gör jag inte. Poesin börjar när jag och Jannica satte oss ner bland tuggumin, cigarettfimpar och tonårspojkar som egentligen borde ligga hemma i sina sängar, men valde att tända på istället. Och så detdär ögonblicket av här och nu.
Jag var tillbaka i Skövde vid tre. Mer spontanäventyr! Mer sitta-på-marken-i-nästan-tuggumi-men-ändå. Och göra saker som att lyssna. Och titta med stora ögon på hur världen blev en lördag natt som inte blev som väntat. Utan helt annorlunda. Och helt fel. Men ändå mer rätt än fel och trots allt all smuts vid kompassen samverkar till sambbarytmer i blodådrorna som aldrig aldrig aldrig tänker sluta spatta. Och den lilla fjortonåringen tittar fram. Kikar lite försiktigt, och sjunger själen ur sig som hon egentligen gjorde men ändå alltid lät bli när hon faktiskt var fjorton. Och småpojkar passerar, höga som hus, och vi undrar vart världen är på väg men vi skrattar i alla fall och vi måste titta bort för att det nästan är lite läskigt att titta rakt in i hela härligheten, saligheten drömmen, verkligeheten, konstiga-vibrationer-mellan-kinderna. Och smilgropar som inte syns bakom all känsla. Sjunga med hela kroppen, hela själen, ända nerifrån hålfötterna upp i kompasstaket över stjärnor och regnar och allt annat som bara inte finns längre för just nu!. Just. Nu. Just nu är det du och jag och det andra kan väl vänta?
Och jag vet att kärleken är död, men ändå pumpar den hårthårthårt i ådrorna på förbipasserande uteliggare vars äventyr du egentligen delar. Men kärleken är inte död. För det är ju dethär det handlar om! Och det har fjortonåringen vetat sedan hon inte var fjorton, utan ännu yngre, ännu mer pinsam, ännu mindre självsäker. Men nu tar hon till skit-samma och sitter där i sina illrosa skor och viftar lite på tårna. Det var ju dethär! Att springa tvärs över avenyn, för att hon ville ju så gärna känna på hur det kändes när alla tittade. Och att göra av all överenergi, istället för att inte låtsas om den. Och hon fnissar lite i kragen när ingen tittar. Sen gapskrattar hon när alla ser, och struntar i alla fulla tjugoettochetthalvtåringar som egentligen inte alls är bättre eller större eller änns annorlunda. Eller samma. Eller dumma eller fel eller annat. För det handlar ju inte om ålder. Det handlar ju verkligen inte om års-ålder-skillnad. Utan annan.
And you laugh until you cry, and you cry until you laugh
And everyone must breath until their dying breath
fredag
Dethär var verkligen en intressant helg...
I fredags åkte jag till pinstkyrkans ungdomssamling, som förr i tiden (nåja, så kändes det i alla fall.. ("Nåja"? Haha, vilket ordval!)) Där blev jag irriterad. Jag vill kunna resonera mig fram till min tro, eller i alla fall prata om den, men när jag försökte frågasätta det var det som att jag hade fel eller att jag var vrång och bara gick emot för sakens skull. Det skall jag säga er, att mycket frågasätter jag för sakens skull, men inte tron. Frågasätter jag den så är det för att jag faktiskt vill veta.
Jag blev grymt frustrerad, men eftersom jag är en väluppfostrad flicka (...) visade jag det inte.
istället sjöng jag frustrerade hesa från-botten-av-hålfötterna-Jesus i kyrksalen. Akustik och kärlek. (någon gång skall jag göra ett album som heter så)
Det slutade med att jag hamnade vid billiardbordet och lekte med de små tonåringarna. jajustdetja. Tonåringarna. Tonåring har blivit lika med trettonåring nu för tiden. Jag känner ingen i kyrkan längre. Det är stora gäng med konfirmander och sen är det jag, och några över 25 (som förövrigt är väldigt gängiga, man kan inte prata med dem, de har sitt lilla fina gäng. Vuxna människor?!) och en och annan lösryckt övrig. Det är så synd! Jag har ingen att prata tro med längre. Det skulle väl vara Amanda då. Men ändå!
Sen blev jag hemkörd av Annie aldeles för sent, vilket resulterade i för lite sömn, då jag skulle åka till flämslätt vid sju dagen efter...
I fredags åkte jag till pinstkyrkans ungdomssamling, som förr i tiden (nåja, så kändes det i alla fall.. ("Nåja"? Haha, vilket ordval!)) Där blev jag irriterad. Jag vill kunna resonera mig fram till min tro, eller i alla fall prata om den, men när jag försökte frågasätta det var det som att jag hade fel eller att jag var vrång och bara gick emot för sakens skull. Det skall jag säga er, att mycket frågasätter jag för sakens skull, men inte tron. Frågasätter jag den så är det för att jag faktiskt vill veta.
Jag blev grymt frustrerad, men eftersom jag är en väluppfostrad flicka (...) visade jag det inte.
istället sjöng jag frustrerade hesa från-botten-av-hålfötterna-Jesus i kyrksalen. Akustik och kärlek. (någon gång skall jag göra ett album som heter så)
Det slutade med att jag hamnade vid billiardbordet och lekte med de små tonåringarna. jajustdetja. Tonåringarna. Tonåring har blivit lika med trettonåring nu för tiden. Jag känner ingen i kyrkan längre. Det är stora gäng med konfirmander och sen är det jag, och några över 25 (som förövrigt är väldigt gängiga, man kan inte prata med dem, de har sitt lilla fina gäng. Vuxna människor?!) och en och annan lösryckt övrig. Det är så synd! Jag har ingen att prata tro med längre. Det skulle väl vara Amanda då. Men ändå!
Sen blev jag hemkörd av Annie aldeles för sent, vilket resulterade i för lite sömn, då jag skulle åka till flämslätt vid sju dagen efter...
Gör hysterin dig lycklig, Sverige?
På allmän begäran...
Juli 2007. Jag sitter i en fullpackad bil på väg hem från en sådan där riktigt Svensk "vi-ska-bila-ner-till-Paris" semester. I kassan på bensinmacken vi nyss åkte ifrån mötte jag ännu ett "No" på frågan om kassörskan kan engelska. Som en påminnelse om dendär franskakursen jag aldrig fullföljde.
I ena handen håller jag senaste Harry Potter boken som jag ännu inte läst ut, och en början till en bok jag aldrig skrev färdigt; och i andra handen skriver jag med den enda pennan någonsin som jag inte tappat bort. Än. Några Euro har jag kvar i fickan, och jag undrar vad för skitsak jag ska köpa för att bli lycklig genom dem. Som om det förväntades av mig. Som om jag någonsin brytt mig om vad jag förväntas göra. Som om jag kunde låtsas att jag inte brydde mig?
Jag tänker att det måste vara en följd av jantelagen att alla jag känner är mer eller mindre missnöjda. Hur jag än anstränger mig kan jag verkligen inte förstå meningen med denna nedtryckande, undermenande "tro-inte-att-du-är-något-alls" attityd som till och med jag rättar mig efter.
Fina, fina Sverige.
Häromdagen slog det mig att franskfolket aldrig slår ner blicken, eller ler sådär halvt ursäktande. Här är det inte pinsamt om du råkar hälsa på någon du inte känner. Tvärtom!
Jag har sommarlov, men kan ändå inte undgå att känna pressen över saker jag borde göra. Varför? Jag har ingen aning. Men någon har bestämt vad jag borde, och inte borde göra. Och om jag inte gör det kommer jag att dö i en container, utblottad, och full av heroinmissbruk, med duvorna som enda sörjande. Eller?
Världens lyckligaste befolkning är enligt olika opinionsundersökningar sydafrikanderna. Trots att var tredje sydafrikan har AIDS, och majoriteten aldrig har gått i skolan.
Jag tror inte att det är många sydafrikaner som går runt och oroar sig för projektarbete, högskoleval eller datakunskapstentor. De är lyckliga ändå. Trots det kan jag inte undgå att vara stressad över allting jag borde göra.
2007 köpte Svenskarna julklappar för 68 miljarder Kronor. Som att gräva en grop och fylla den med bröd och vatten?
Moder Teresa sa:
"Vi kan inte göra stora saker. Bara små saker med stor kärlek. Det handlar inte om hur mycket du gör, utan om hur mycket kärlek du satsar på det du gör."
Kanske är det det det handlar om. Att det faktiskt inte spelar någon roll hur många poäng vi får på högskoleprovet, utan hur stor kärlek vi satsar i de små sakerna vi gör för varandra. Eller som poeten Bob Hansson skriver:
"Människorna. Jag längtar efter kärlek. Ni längtar troligtvis efter kärlek. Hur länge skall vi hålla på och låtsas motsatsen?"
Juli 2007. Jag sitter i en fullpackad bil på väg hem från en sådan där riktigt Svensk "vi-ska-bila-ner-till-Paris" semester. I kassan på bensinmacken vi nyss åkte ifrån mötte jag ännu ett "No" på frågan om kassörskan kan engelska. Som en påminnelse om dendär franskakursen jag aldrig fullföljde.
I ena handen håller jag senaste Harry Potter boken som jag ännu inte läst ut, och en början till en bok jag aldrig skrev färdigt; och i andra handen skriver jag med den enda pennan någonsin som jag inte tappat bort. Än. Några Euro har jag kvar i fickan, och jag undrar vad för skitsak jag ska köpa för att bli lycklig genom dem. Som om det förväntades av mig. Som om jag någonsin brytt mig om vad jag förväntas göra. Som om jag kunde låtsas att jag inte brydde mig?
Jag tänker att det måste vara en följd av jantelagen att alla jag känner är mer eller mindre missnöjda. Hur jag än anstränger mig kan jag verkligen inte förstå meningen med denna nedtryckande, undermenande "tro-inte-att-du-är-något-alls" attityd som till och med jag rättar mig efter.
Fina, fina Sverige.
Häromdagen slog det mig att franskfolket aldrig slår ner blicken, eller ler sådär halvt ursäktande. Här är det inte pinsamt om du råkar hälsa på någon du inte känner. Tvärtom!
Jag har sommarlov, men kan ändå inte undgå att känna pressen över saker jag borde göra. Varför? Jag har ingen aning. Men någon har bestämt vad jag borde, och inte borde göra. Och om jag inte gör det kommer jag att dö i en container, utblottad, och full av heroinmissbruk, med duvorna som enda sörjande. Eller?
Världens lyckligaste befolkning är enligt olika opinionsundersökningar sydafrikanderna. Trots att var tredje sydafrikan har AIDS, och majoriteten aldrig har gått i skolan.
Jag tror inte att det är många sydafrikaner som går runt och oroar sig för projektarbete, högskoleval eller datakunskapstentor. De är lyckliga ändå. Trots det kan jag inte undgå att vara stressad över allting jag borde göra.
2007 köpte Svenskarna julklappar för 68 miljarder Kronor. Som att gräva en grop och fylla den med bröd och vatten?
Moder Teresa sa:
"Vi kan inte göra stora saker. Bara små saker med stor kärlek. Det handlar inte om hur mycket du gör, utan om hur mycket kärlek du satsar på det du gör."
Kanske är det det det handlar om. Att det faktiskt inte spelar någon roll hur många poäng vi får på högskoleprovet, utan hur stor kärlek vi satsar i de små sakerna vi gör för varandra. Eller som poeten Bob Hansson skriver:
"Människorna. Jag längtar efter kärlek. Ni längtar troligtvis efter kärlek. Hur länge skall vi hålla på och låtsas motsatsen?"
Promenad
Jag vet inte vad jag höll på med.
Men två dagar senare gick jag ut och gick. Jag som aldrig motionerar frivilligt.
Först gick jag bara längs gatan, över gräsplättar, genom tunnlar, förbi glömda barndomsvänner, förbi vår fula plasteka däre jag nästan kysste min första pojk, förbi asfalt och grodor och lekplatser..
När jag kom ut på udden stannade jag. Tog av mig hörlurarna och sjöng högt om ensamhet, fast jag kände mig stark. Men liten. och stor. Släppte ut håret, ställde mig farligt nära vattnet och lät vinden vina förbi mina utsträckta armar.
Jag sprang därifrån, och snubblade nästan. Med stora ögon skuttade jag, och gick, om vartannat. Ibland fnissade jag.
Ibland gjorde det så ont att jag fastnade.
Ibland tyckte jag att du var patetisk.
Jag sprang upp på berget och gick väldigt nära stupet. Så nära att det kändes..
Sedan klättrade jag. Klättrade, tittade, fnissade, tystnade, lyssnade, skrev, hoppade, ramlade, smutsade ner mig, tittade på avstånd argt på förbipasserande, hälsade på farbröder, pillade på all is jag hittade, vinglade, log, tänkte om, bad, bad lite till, skrev SMS, pekade, såg fåglar, inte vanliga, utan andra...
Jag satte mig på en brygga, högt upp i ett landsatt hopptorn, och dinglade med benen. Ett tag tänkte jag att det kanske tippar över, så då kröp jag ihop istället. Sen tänkte jag att skitsamma, och särade grabbigt på benen.
Till slut var jag så hungrig att jag inte visste om jag skulle orka ta mig hem. Då gick jag. Och plumsade. Tänkte att det var synd på mina nya byxor, men brydde mig mest om skorna.
På vägen hem såg jag ett barn som precis tog sina första vinglande tramptag på cykel. Pappa och mamma springandes efter.
Sex år.
Frihet.
Dagens i-landsproblem?
En sak jag stör mig väldigt mycket på, det är när tekniska saker som man borde förstå sig på, inte fungerar. Som tex fjärrkontrollen till vår stereo i köket/vardagsrummet. Det är den bästa stereon i hela huset, men för att man ska komma åt den från frukostbordet måste man antingen resa på sig eller använda fjärrkontroll. Jag är morgontrött. Punkt.
En annan sak som är fruktansvärt irriterande, det är när man äntligen fått tag i dendär skivan som man letat efter sedan 1957, och inser efter en veckas intensivt letande att man tappat bort den.
Om man vill att folk ska läsa det man skriver på sin blogg, så behöver den vara snygg. Allra helst, vrålsnygg. Men om man inte kan något om bloggdesigning och inte änns vet hur man försöker ändra på sin sida, då har man problem. Det är det jag försöker komma fram till. Jag är inte på långa vägar lika inspirerad när jag har en ful blogg. Usch.
En annan sak som är fruktansvärt irriterande, det är när man äntligen fått tag i dendär skivan som man letat efter sedan 1957, och inser efter en veckas intensivt letande att man tappat bort den.
Om man vill att folk ska läsa det man skriver på sin blogg, så behöver den vara snygg. Allra helst, vrålsnygg. Men om man inte kan något om bloggdesigning och inte änns vet hur man försöker ändra på sin sida, då har man problem. Det är det jag försöker komma fram till. Jag är inte på långa vägar lika inspirerad när jag har en ful blogg. Usch.
Klockan är 12, här är ekot
Sitter i skolan och borde verkligen vara på min mattelektion. Men jag fattar ingenting. En bit av mitt sk hopp dog förra veckan när min mattelärare sa att det var kört för mig.
Såg fram emot ett samtal hela dagen igår, men det blev aldrig något. Ibland undrar jag vad sjutton det är jag håller på med. Tänk om det inte är han... Tänk om det inte alls är rätt.. Tänk om...
I fredags kom Andreas, och gjorde min helg till den bästa på flera månader.
I lördags spelade jag på kabom, och det var sjukt kul!
I söndags hade jag mitt livs barnkalas. Det var fantastiskt. (Tack alla ni som kom och förgyllde min dag)
Tom tomma tomhets måndag, och bittertisdag. Imorgon ska jag komma i tid till skolan. I morgon ska jag komma i tid.
Peace is not the heroin that shouts about the cost
And love is while for reasons
I hope they´re sure inside
I´ll be the only thing that wakes you by surprise
Och imorse spelade jag I was just thinking på gitarr. Bara en sån sak.
Såg fram emot ett samtal hela dagen igår, men det blev aldrig något. Ibland undrar jag vad sjutton det är jag håller på med. Tänk om det inte är han... Tänk om det inte alls är rätt.. Tänk om...
I fredags kom Andreas, och gjorde min helg till den bästa på flera månader.
I lördags spelade jag på kabom, och det var sjukt kul!
I söndags hade jag mitt livs barnkalas. Det var fantastiskt. (Tack alla ni som kom och förgyllde min dag)
Tom tomma tomhets måndag, och bittertisdag. Imorgon ska jag komma i tid till skolan. I morgon ska jag komma i tid.
Peace is not the heroin that shouts about the cost
And love is while for reasons
I hope they´re sure inside
I´ll be the only thing that wakes you by surprise
Och imorse spelade jag I was just thinking på gitarr. Bara en sån sak.
Wowkänslan
Igår vaknade jag av en hand som drogs genom mitt hår
Inatt satt jag uppe halva natten för att titta på stjärnorna
Idag skolkade jag min favoritlektion för att spela gitarr.
Jag har varit hemlighetsfull och svår hela helgen.
Jag vet inte om det märktes. Det var aldrig meningen, men det blev så.
Igår gick jag, med nyvaken morgonröst, in i ett tomt kapell
och sjöng själen ur mig.
Sen gick jag därifrån och låtsades som ingenting.
Jag älskar sånt.
Läge r
Jag har tappat min lägerkänsla. Det är sant! Förr när jag var på läger blev jag alltid sådär salig, och till mig, och ville inet åka hem, och lärde känna massa nytt folk och hade mig. Men de senaste två lägrerna jag har varit på har jag bara gått runt och varit. Och visst är det väl bra att kunna vara på läger, men dendär barnsliga förtjusningen, jag saknar den!
Location: Flämslätt (Skaras stiftsgård)
Anledning: Inspirationsläger för ledare i stiftet
Känsla: Fett trött, så något är väl uppenbarligen som det ska :P
Säng: Aldeles för hård. Alltså ännu en sak som är som den bör...
Mat: Helt okej hitills, mycket grönsaker, och halvkass specialkost. Det är ju nästan mer än man kan vänta sig. :P
Första knutna kontakt: Richard. Random kille som visade sig vara grym på gitarr, och ha en sångröst som en dröm. Dessutom gillar han Damien rice och Lars Winnerbäck. Titta, jag kan fortfarande skaffa kompisar!-stolt-
Dessutom skja jag få sjunga gospel idag, och ikväll är det musikcafé här. Titta, ingen anledning att inte ha må-bra känslan!
Men jag tror det handlar lite om detdär jag har dragit ut på aldeles för länge. Det där samtalet. Jag ska säga upp mig. Och jag ska göra det över telefon, och jag ska göra det av anledningen- min egen svaghet. Inte nog med att jag ska hoppa av ett projekt som kommer att förstöra något för dom, jag ska prata med en person som inger stor respekt, och till honom ska jag erkänna min svaghet- Att jag inte orkar. Att jag har för mycket, att det inte gör mig lycklig längre, för jag kan inte leva upp till min egen prestationsångest. Skola. Skolaskolaskola. Om det inte vore för den...
Ibland, ja ganska ofta faktiskt, ångrar jag att jag var med i luciajippot. Vi bråkade massor, och jag som bara ville vara vän hela tiden fick antagligen allt skitsnack istället, och sångerna gick sådär. Men skolan! Skolan! Jag har inte haft såhär mycket plugg sen jag gick på LM! Sjukt!
Så nu ska jag hoppa av musikalen, och jag måste ringa innan halv tre. (Då har dom dansrep)
Jag begraver mig i mina egna småproblem, i mina egna skitsaker. Jag ska sluta klaga, jag ska...!
Nej, nu ska jag gå och skaffa mig ett liv.
Vi hörs!
Location: Flämslätt (Skaras stiftsgård)
Anledning: Inspirationsläger för ledare i stiftet
Känsla: Fett trött, så något är väl uppenbarligen som det ska :P
Säng: Aldeles för hård. Alltså ännu en sak som är som den bör...
Mat: Helt okej hitills, mycket grönsaker, och halvkass specialkost. Det är ju nästan mer än man kan vänta sig. :P
Första knutna kontakt: Richard. Random kille som visade sig vara grym på gitarr, och ha en sångröst som en dröm. Dessutom gillar han Damien rice och Lars Winnerbäck. Titta, jag kan fortfarande skaffa kompisar!-stolt-
Dessutom skja jag få sjunga gospel idag, och ikväll är det musikcafé här. Titta, ingen anledning att inte ha må-bra känslan!
Men jag tror det handlar lite om detdär jag har dragit ut på aldeles för länge. Det där samtalet. Jag ska säga upp mig. Och jag ska göra det över telefon, och jag ska göra det av anledningen- min egen svaghet. Inte nog med att jag ska hoppa av ett projekt som kommer att förstöra något för dom, jag ska prata med en person som inger stor respekt, och till honom ska jag erkänna min svaghet- Att jag inte orkar. Att jag har för mycket, att det inte gör mig lycklig längre, för jag kan inte leva upp till min egen prestationsångest. Skola. Skolaskolaskola. Om det inte vore för den...
Ibland, ja ganska ofta faktiskt, ångrar jag att jag var med i luciajippot. Vi bråkade massor, och jag som bara ville vara vän hela tiden fick antagligen allt skitsnack istället, och sångerna gick sådär. Men skolan! Skolan! Jag har inte haft såhär mycket plugg sen jag gick på LM! Sjukt!
Så nu ska jag hoppa av musikalen, och jag måste ringa innan halv tre. (Då har dom dansrep)
Jag begraver mig i mina egna småproblem, i mina egna skitsaker. Jag ska sluta klaga, jag ska...!
Nej, nu ska jag gå och skaffa mig ett liv.
Vi hörs!
Okej, ge mig timmarna
Jag har tröttnat på alla rödljus inom mig,
och jag väntar på någon, som kan trycka på knappen
jag väntar på någon
så jag kan lysa grön över gatorna igen
Jag håller på att förvandlas till en melankolisk variant av min mor. Sjukt underligt. Okej, gott folk, här kommer ett erkännande:
Jag, Martina Green som alltid har längtat efter att bli vuxen, har gått in i en artonårskris.
Jag vill inte bli vuxen. Jag vill inte!
Jag vill inte ta studenten, för då måste jag veta vad jag ska göra med mitt liv. Om ett år och några månader kommer jag att avsluta tretton års plugg. Till förmån för vadå? Framtiden?
Framtiden ja. När man ska vara vara ansvarsfull, och ta hand om sig själv, och ha körkort, och riktigt jobb, och inte få spela musik med alla sina galna kompisar, för man har inga galna kompisar, för alla galna kompisar har skaffat ett seriöst jobb och fru och volvo och barn och, och, och..!
Nu är det tio dagar kvar...
Häromdagen undrade min morbror om jag önskade mig något som var användbart till mitt framtida hem i födelsedagspresent.
Kalle Anka är död! (Men Jesus lever?)
Det var ju dethär med julafton.
Jag har haft en sådan skön känsla idag. Finner inget annat ord än- frid. Det är en av de bästa känslorna, i sanning.
Hur som helst så är jag sådär rackarns sjuk, och här kommer det:
Förra året klockan tre gick jag upp på mitt rum, tog fram Lovina och spelade musik under det vidriga programmet som varenda hushåll ska envisas med att se. I år låg jag i min säng och pratade i telefon med en likasinnad. Jag gillar inte Kalle. Han är tråkig och uttjatad och exakt likadan som han varit alla de andra sjutton gånger jag sett honom på julafton. Hur kul kan det vara egentligen? Helt sonika låg jag i min säng, hade hostatacker och pratade i telefon. Det var bra mycket trevligare. Jag tror inte att julen handlar om materialism eller fåniga barnprogram.
Tro ja, den gamla dängan. Jag har aldrig i mitt liv trott så mycket, men samtidigt så lite, som jag har gjort de senaste fyra veckorna. Min tro har aldig varit så vacklande.
Kanske är det därför det störde mig så mycket.. Dethär med Gud alltså.
Personen jag telefonerade med har flera gånger yttrat sig klart och tydligt kring sin icke-existerande tro på Gud. Killen tror inte, och det har han sagt rakt ut. Och på något facinerat irriterande tyst sätt störde det mig nåt så fruktansvärt när han flera gånger under samtalet använder ord som "djävlar" eller liknande svordomar. När man använder ett kraftuttryck, så är väl hela poängen med kraftuttrycket att det är ett kraftuttryck? Men om man inte tror att djävulen finns, kan det ju inte heller finnas någon kraft i hans namn, utan det borde ju vara lika "skrämmande" som att använda sig av "Troll" eller "drake" eller liknande. (Jag är så drakigt förbannad!", "Far åt trollskogen" osv..)
Jag förstår helt enkelt inte
Inget ont mot min vän, för honom tycker jag mycket om. Han är verkligen inte den enda som tillämpar principen. Men jag förstår verkligen inte varför...
När jag skriver ett inlägg efter midnattsmässan i pingst såhär på natten måste jag bara nämna, sådär i förbifarten, att Jon-Erik Melin är den bästa manliga sångare jag någonsin hört. Killen är 20 år och får Tommy Körberg att verka vara en liten fis.
Tack.
Gud är god
Jag har haft en sådan skön känsla idag. Finner inget annat ord än- frid. Det är en av de bästa känslorna, i sanning.
Hur som helst så är jag sådär rackarns sjuk, och här kommer det:
Förra året klockan tre gick jag upp på mitt rum, tog fram Lovina och spelade musik under det vidriga programmet som varenda hushåll ska envisas med att se. I år låg jag i min säng och pratade i telefon med en likasinnad. Jag gillar inte Kalle. Han är tråkig och uttjatad och exakt likadan som han varit alla de andra sjutton gånger jag sett honom på julafton. Hur kul kan det vara egentligen? Helt sonika låg jag i min säng, hade hostatacker och pratade i telefon. Det var bra mycket trevligare. Jag tror inte att julen handlar om materialism eller fåniga barnprogram.
Tro ja, den gamla dängan. Jag har aldrig i mitt liv trott så mycket, men samtidigt så lite, som jag har gjort de senaste fyra veckorna. Min tro har aldig varit så vacklande.
Kanske är det därför det störde mig så mycket.. Dethär med Gud alltså.
Personen jag telefonerade med har flera gånger yttrat sig klart och tydligt kring sin icke-existerande tro på Gud. Killen tror inte, och det har han sagt rakt ut. Och på något facinerat irriterande tyst sätt störde det mig nåt så fruktansvärt när han flera gånger under samtalet använder ord som "djävlar" eller liknande svordomar. När man använder ett kraftuttryck, så är väl hela poängen med kraftuttrycket att det är ett kraftuttryck? Men om man inte tror att djävulen finns, kan det ju inte heller finnas någon kraft i hans namn, utan det borde ju vara lika "skrämmande" som att använda sig av "Troll" eller "drake" eller liknande. (Jag är så drakigt förbannad!", "Far åt trollskogen" osv..)
Jag förstår helt enkelt inte
Inget ont mot min vän, för honom tycker jag mycket om. Han är verkligen inte den enda som tillämpar principen. Men jag förstår verkligen inte varför...
När jag skriver ett inlägg efter midnattsmässan i pingst såhär på natten måste jag bara nämna, sådär i förbifarten, att Jon-Erik Melin är den bästa manliga sångare jag någonsin hört. Killen är 20 år och får Tommy Körberg att verka vara en liten fis.
Tack.
Gud är god
Månskenssonaten
Ingmar Bergman. - jag har aldrig någonsin spelat så tung teater, än mindre valt det själv. Jag- ensam på scenen med en stol. Monolog om en person som blivit totalt psykiskt misshandlad.
"Jag förstod att du egentligen menade att jag höll på att bli sinnessjuk.
- Jag kände en sorts melankolisk tillfredsställelse inför den möjligheten"
Denhär monologen drar ner mig. I kombination med pojkar- pojke, äsch.
Jag lider, och det var längesedan nu.
Jag tror att det släpper när jag framfört min lilla futtiga monolog imorgon. Den har påverkat mig hela helgen. Välskrivet verk, i sanning.
Call-back, Amts. Kommer inte jag med blir jag förbannad.
"Jag förstod att du egentligen menade att jag höll på att bli sinnessjuk.
- Jag kände en sorts melankolisk tillfredsställelse inför den möjligheten"
Denhär monologen drar ner mig. I kombination med pojkar- pojke, äsch.
Jag lider, och det var längesedan nu.
Jag tror att det släpper när jag framfört min lilla futtiga monolog imorgon. Den har påverkat mig hela helgen. Välskrivet verk, i sanning.
Call-back, Amts. Kommer inte jag med blir jag förbannad.
Det är visst nån som är tillbaka
I maj trodde jag aldrig att jag skulle kunna säga det. Men jag har kommit över honom. Och jag har kommit över honom ordentligt. Väldigt ordentligt. Heja världen!
Livet går så sjukt bra. Jag är luciakandidat, jag har blivit kallad till callbacken till a chorus line (och det känns i alla fall bra där, men vad vet jag?), och jag är tillbaka, och jag är verkligen tillbaka!
Det hörs ett namn över vitklädda landskap
och det hörs en röst som är saknad
Det bultar till i ett flämtande hjärta och
det piper till i telefon
det är visst nån som är tillbaka
Tusen dagar har redan passerat
vi har ett revir att bevaka
tusen avtryck i den grå trottoaren
och tusen omvägar hem
det är visst nån som är tillbaka
(Lars Winnerbäck)
Syster, älskade, älskade du. Snart ses vi igen! Jag borde hört av mig, jag vet, men jag saknar dig. Det är du och jag mot världen! Hösten är bra. Hösten är verkligen äntligen bra!
Livet går så sjukt bra. Jag är luciakandidat, jag har blivit kallad till callbacken till a chorus line (och det känns i alla fall bra där, men vad vet jag?), och jag är tillbaka, och jag är verkligen tillbaka!
Det hörs ett namn över vitklädda landskap
och det hörs en röst som är saknad
Det bultar till i ett flämtande hjärta och
det piper till i telefon
det är visst nån som är tillbaka
Tusen dagar har redan passerat
vi har ett revir att bevaka
tusen avtryck i den grå trottoaren
och tusen omvägar hem
det är visst nån som är tillbaka
(Lars Winnerbäck)
Syster, älskade, älskade du. Snart ses vi igen! Jag borde hört av mig, jag vet, men jag saknar dig. Det är du och jag mot världen! Hösten är bra. Hösten är verkligen äntligen bra!
Lucia
Efter fem timmars väntan och sjungning och allt var det var fick vi äntligen veta. Årets luciatrupp består av sex stycken blonda små fina sjönsjungande (antar jag?) flickor. Och så jag. Tjoho, jag får vara med och leka! Fett med kul! Det tog flera minuter innan jag kopplade vad han sa, men nu är jag med i alla fall, och det är lajbans! Vi ska ta fotona redan imorgon. Nog at jag kommer att se naturlig ut på den bilden liksom. (Nej?)
Vi kommer att få sitta på bilar i tomteparaden och åka genom stan, sjunga på lasarett, få massa kläder, och sjunga, sjunga, sjunga. 150 spelningar hade dom förra året. Sjukt kul!
Bilder i AT imorgon, riktiga bilder på fredag. Håll till godo!
Vi kommer att få sitta på bilar i tomteparaden och åka genom stan, sjunga på lasarett, få massa kläder, och sjunga, sjunga, sjunga. 150 spelningar hade dom förra året. Sjukt kul!
Bilder i AT imorgon, riktiga bilder på fredag. Håll till godo!
Camelot & Lucia
Vart börjar man? Nu är jag hemma från Camelot, och har lyckats uthärda en hel dag av vardag som är bra mycket gråare än alla fina färger camelot bildligt talat är. Jag älskar er människor. Det är så. Det finns ingen finare skara människor än de som ihärdigt kommer på läger efter läger på Finnåker påsk och allahelgonna vareviga år.
Lajvet gick rätt bra. Kunde helt klart vart bättre. Helt klart. Men vad sjutton. Jag har alltid kul på lajv, men det är säkert svårt för förstagångslajvarna. (hjälp vad erfaren jag låter!)
Det blev en hovdam i sista sekund. Leoparden Adriame. Lycklig som as, jag fick ha 15 minuters slagsmål med annat kattdjur. Hej adrenalinkick! Såhär såg jag ut:
Fett nöjd med sminket faktiskt.
Hade också en väldigt rolig bankett, men massa intriger, och medeltidsdansen som följde var av de bättre hittills. Har fortfarande träningsverk i vaden...!
Det var länge sedan jag träffade så många nya människor och faktiskt lärde känna dem. Fina, fina camelot med fina, fina deltagare.
Imorgon ska jag göra något så politiskt inkorrekt som att provsjunga för Alingsås Lucia. Egentligen är det emot min moral, men samtidigt så är det verkligen inte emot min moral. Jag vill sjunga, och får jag det så är jag nöjd. (Det ser ju om inte annat fett snyggt ut i CVt sen... ;) (OBS! ironi!))
En annan grej är att jag är totalt inkapabel till at skaffa facebook. Vet inte varför, men det går inte. Jag fattar ingenting. "Tekniken dödar oss långsamt", som syster yster brukar säga...
Godnatt på er!
Lajvet gick rätt bra. Kunde helt klart vart bättre. Helt klart. Men vad sjutton. Jag har alltid kul på lajv, men det är säkert svårt för förstagångslajvarna. (hjälp vad erfaren jag låter!)
Det blev en hovdam i sista sekund. Leoparden Adriame. Lycklig som as, jag fick ha 15 minuters slagsmål med annat kattdjur. Hej adrenalinkick! Såhär såg jag ut:
Fett nöjd med sminket faktiskt.
Hade också en väldigt rolig bankett, men massa intriger, och medeltidsdansen som följde var av de bättre hittills. Har fortfarande träningsverk i vaden...!
Det var länge sedan jag träffade så många nya människor och faktiskt lärde känna dem. Fina, fina camelot med fina, fina deltagare.
Imorgon ska jag göra något så politiskt inkorrekt som att provsjunga för Alingsås Lucia. Egentligen är det emot min moral, men samtidigt så är det verkligen inte emot min moral. Jag vill sjunga, och får jag det så är jag nöjd. (Det ser ju om inte annat fett snyggt ut i CVt sen... ;) (OBS! ironi!))
En annan grej är att jag är totalt inkapabel till at skaffa facebook. Vet inte varför, men det går inte. Jag fattar ingenting. "Tekniken dödar oss långsamt", som syster yster brukar säga...
Godnatt på er!
Korsstygn, pojkar, detektiver, och musik
På medeltiden kunde man färga i stort sett alla färger på färgkartan. Vissa var väldigt, väldigt dyra, men man kunde i alla fall. Den enda färgen som faktiskt inte gick att färga var lila.
I min ägo har jag endast ett stycke medeltida (1300-tal) underklänning. Den har, som sig bör, korsstygn broderade istället för vanliga maskinsydda sömmar. Efter en åtta dagars visit i Visby under medeltidsveckan, hinner den bli rätt, okejdå, väldigt skitig. Som sig bör, kan man ju tycka, då dom troligtvis inte hade tvättmaskin under medeltiden (antagligen, jag var aldrig med). När jag då kommer hem så kastar jag in min fina välbroderade underklänning, med bruna sömmar, i tvättmaskinen, och anar intet ont. Men ve och fasa, förskräckele och hemskheter, när jag tittar närmre på min finfina underklänning med bruna korsstygn på, så är de inte så bruna längre, utan har antagit den ytterst nutida färgen lila. Vad gör man liksom? Så här sitter jag med sju metertygåtgångsklänningen i armarna och försöker, stundom illvilligt, stundom hummande, sprätta bort lila sömmar, och sätta dit nya, fina bruna. Det blir askalas. Jag överväger att brodera nederkanten också. Grejen är att den är rätt vid, så det handlar väl om typ tre meters korsstygnande. Men det är rätt stimulerande.
Hur som helst så har jag en vision om att spela nån slags undersåte på lajvet, och i så fall kan jag ju knalla runt i endast underklänning. Då är det ju trevligt om den ser någorlunda respektabel ut. Jag kan ju använda överklänning vid banketten kring det runda bordet senare under lägret.
Så, nu har jag fått lite utlopp för mina nördfastoner. Tack för att du stod ut.
I skolan ska vi nu spela barnteater, och det är fantastiskt spännande. Halva klassen har fått för sig att vi ska spela hemsk barnteater, och andra halvan, med mig i spetsen, har fått för sig att vi ska spela något ytterst käckt och spännande och roligt och bra på alla sätt och vis. Nämligen mästerdetektiven Blomkvist. Detta är egentligen inte beslutat, och därför kommer jag säkert att bli både kölhalad, torterad, hängt, skinnflådd och dödad för dethär, men vad gör man inte för konsten...?
I min lilla fantasi får jag spela Eva-Lotta, och är lycklig och glad och alla småflickor tittar på mig och säger "ÅÅÅH" med en enda mun. Ungefär.
För övrigt kommer jag att falla bort från min insticksförälskelse som nu pågått i ungefär en vecka (hihi, är inte det lite pluttigulligt?) och falla tillbaka till ett visst förflutet. Det hela kommer att ske på onsdag, och det vet jag eftersom jag då kommer att träffa herr förflutet. Å andra sidan bekymrar det mig faktiskt inte särskillt mycket. Vi ska leva lajbans.
Imorgon är det Höststorm på Fabriken, och jag och Henrike ska se på Betrayed, och sedan ska jag och Jannicka, och övriga coola människor titta vidare på övriga coola band. Henrike skulle vidare.
Jag har fett dåligt samvete för att jag inte kan komma på hennes kalas på måndag, men jag hade bestämt dethär i juni. Hemska värld liksom.
Hur som helst så ska jag någon dag lära mig att skriva mindre flummiga blogginlägg. Nån gång... :P
Dagens låttips: Walk idiot walk - The Hives
Puss och kraaaaaam
I min ägo har jag endast ett stycke medeltida (1300-tal) underklänning. Den har, som sig bör, korsstygn broderade istället för vanliga maskinsydda sömmar. Efter en åtta dagars visit i Visby under medeltidsveckan, hinner den bli rätt, okejdå, väldigt skitig. Som sig bör, kan man ju tycka, då dom troligtvis inte hade tvättmaskin under medeltiden (antagligen, jag var aldrig med). När jag då kommer hem så kastar jag in min fina välbroderade underklänning, med bruna sömmar, i tvättmaskinen, och anar intet ont. Men ve och fasa, förskräckele och hemskheter, när jag tittar närmre på min finfina underklänning med bruna korsstygn på, så är de inte så bruna längre, utan har antagit den ytterst nutida färgen lila. Vad gör man liksom? Så här sitter jag med sju metertygåtgångsklänningen i armarna och försöker, stundom illvilligt, stundom hummande, sprätta bort lila sömmar, och sätta dit nya, fina bruna. Det blir askalas. Jag överväger att brodera nederkanten också. Grejen är att den är rätt vid, så det handlar väl om typ tre meters korsstygnande. Men det är rätt stimulerande.
Hur som helst så har jag en vision om att spela nån slags undersåte på lajvet, och i så fall kan jag ju knalla runt i endast underklänning. Då är det ju trevligt om den ser någorlunda respektabel ut. Jag kan ju använda överklänning vid banketten kring det runda bordet senare under lägret.
Så, nu har jag fått lite utlopp för mina nördfastoner. Tack för att du stod ut.
I skolan ska vi nu spela barnteater, och det är fantastiskt spännande. Halva klassen har fått för sig att vi ska spela hemsk barnteater, och andra halvan, med mig i spetsen, har fått för sig att vi ska spela något ytterst käckt och spännande och roligt och bra på alla sätt och vis. Nämligen mästerdetektiven Blomkvist. Detta är egentligen inte beslutat, och därför kommer jag säkert att bli både kölhalad, torterad, hängt, skinnflådd och dödad för dethär, men vad gör man inte för konsten...?
I min lilla fantasi får jag spela Eva-Lotta, och är lycklig och glad och alla småflickor tittar på mig och säger "ÅÅÅH" med en enda mun. Ungefär.
För övrigt kommer jag att falla bort från min insticksförälskelse som nu pågått i ungefär en vecka (hihi, är inte det lite pluttigulligt?) och falla tillbaka till ett visst förflutet. Det hela kommer att ske på onsdag, och det vet jag eftersom jag då kommer att träffa herr förflutet. Å andra sidan bekymrar det mig faktiskt inte särskillt mycket. Vi ska leva lajbans.
Imorgon är det Höststorm på Fabriken, och jag och Henrike ska se på Betrayed, och sedan ska jag och Jannicka, och övriga coola människor titta vidare på övriga coola band. Henrike skulle vidare.
Jag har fett dåligt samvete för att jag inte kan komma på hennes kalas på måndag, men jag hade bestämt dethär i juni. Hemska värld liksom.
Hur som helst så ska jag någon dag lära mig att skriva mindre flummiga blogginlägg. Nån gång... :P
Dagens låttips: Walk idiot walk - The Hives
Puss och kraaaaaam
Lucia?
Mor är tokig. Hon vill skicka in mig till lucia. Inte nog med det. Hon vill ta en bild på mig till det också, och kraven till det är ju inte alls enorma, nej nej. Hon vill att den ska vara tagen rakt frammifrån, jag ska le med tänderna och ha utsläppt hår. Dessutom får inte håret vara för platt, eller för "ovårdat". Den ska vära färdig ikväll, och hon vill ha den nerbränd på skiva tillsammans med andra bilder jag vill framkalla. Seriöst, är det inte föräldrarna som ska vara nöjda med sina barn?
Gaaah!
Dessutom försöker huvudarr till lajvet ge mig en roll, utan att jag får bestämma själv. Visst det är en fördel att bli delegerad en roll, men dom kunde ju förvarnat mig, och inte bara sagt "du ska vara hovdam". Kul roll föresten? NEJ!
Gaaah!
Dessutom försöker huvudarr till lajvet ge mig en roll, utan att jag får bestämma själv. Visst det är en fördel att bli delegerad en roll, men dom kunde ju förvarnat mig, och inte bara sagt "du ska vara hovdam". Kul roll föresten? NEJ!
Behärskning
Ibland kan man inte riktigt behärska sig.
Iförrgår natt låg jag flera timmar i sängen och skrev, varvat med sånnadär glada suckar som man avger ibland. Det blir väl så när man helt plötsligt upptäckt att någon är väldigt trevlig... -harkel-
Ibland
När du ler sådär som du gör
Måste jag slå bort blicken
av rädsla för att det ska synas i mitt ansikte
Hur fina dina smilgropar är
Tihi!
Jag gillar dendär kännslan man får när man liksom bara måste titta lite till...
Igår när du stod i ditt fönster
Var jag tvungen att vända
För att få åka förbi en gång till
För fler dikter, kolla in Anorak på sockerdricka. :)
EOSföreställningarna, A.K.A. v.43föreställningarna går apbra. Jag älskar min karraktär, och att få vara Harry Potter är ju lagom nördigt. Sedan att spela tant gör mig sådär lycklig i maaagen. :P
Sen att det finns en hel del himla trevliga musiker är ju verkligen inte fel heller. Lalala, tänk att få pussas i kulisserna som Johanna och Dennis gör, man blir ju helt varm innombords. Kärlek är bra grejer.
Nu ska jag tvätta av mig sminket så jag inte ser ut som en geisha. Föreställningar imorgon kl. 10 och 13. Välkomna! Gratis är gott!
Pöööss
Iförrgår natt låg jag flera timmar i sängen och skrev, varvat med sånnadär glada suckar som man avger ibland. Det blir väl så när man helt plötsligt upptäckt att någon är väldigt trevlig... -harkel-
Ibland
När du ler sådär som du gör
Måste jag slå bort blicken
av rädsla för att det ska synas i mitt ansikte
Hur fina dina smilgropar är
Tihi!
Jag gillar dendär kännslan man får när man liksom bara måste titta lite till...
Igår när du stod i ditt fönster
Var jag tvungen att vända
För att få åka förbi en gång till
För fler dikter, kolla in Anorak på sockerdricka. :)
EOSföreställningarna, A.K.A. v.43föreställningarna går apbra. Jag älskar min karraktär, och att få vara Harry Potter är ju lagom nördigt. Sedan att spela tant gör mig sådär lycklig i maaagen. :P
Sen att det finns en hel del himla trevliga musiker är ju verkligen inte fel heller. Lalala, tänk att få pussas i kulisserna som Johanna och Dennis gör, man blir ju helt varm innombords. Kärlek är bra grejer.
Nu ska jag tvätta av mig sminket så jag inte ser ut som en geisha. Föreställningar imorgon kl. 10 och 13. Välkomna! Gratis är gott!
Pöööss
Kyla
Det var en melankolisk morgon idag. Trots att jag till en början cyklade på en töntig sportcykel och lyssnade på hiphop. Det var sådär bitande kallt, och löven är ju sådär precis som dom ska vara när dom är som bäst. Kylan gjorde sitt, jag frös om händerna och burrade in hakan i sjalen jag hade kring halsen. För första gången någonsin tycker jag om hösten.
Att det sedan bara gick utför är ju en annan sak. Varför går jag teater? Vad gör jag här egentglien? Jag sitter i estethevisten och känner mig totalt missplacerad. Trots att min teaterlärare tog mig avsides i förrgår och berättade att hon tyckte att jag var duktig, och att jag har utvecklats, så känner jag att allt är så fel. Men vad gör man? Jag har inte varit så nära till tårar på många månader som jag var på musiklektionen imorse. Vi går ju teater, så vi kan inte sjunga. Det är nog bäst att vi bara får sjunga heltoner, så får musikerna sköta allt "svårt". Vi är tysta på de svåra partierna, så blir alla nöjda och glada. Det vore ju tråkigt om vi förstörde någonting.
Tack. Jag är beroende av musik, och ändå håller jag inte på med det som jag borde. Seriöst, varför bytte jag från Göteborgs strängaste musiklinje?
Fast jag vet ju att jag har svaret:
-För att det var Göteborgs strängaste musiklinje.
I Söndags skrev jag igen. Det är i alla fall något. På senare tiden har det inte änns blivit poesi. Men jag skrev fantasy, och kände att nu, nu är jag snart tillräckligt pepp för att lajva igen.
Längtan bor i mina steg...
Under månen
Satyrer vände hem från fläkt och fart, det var lugnt och tyst men knappast underbart
För är man trött på ensamhet har tystnad mist sin dignitet nu var vi två men ensamheten smög
sig på
Det blev en sekund av enighet och en sekund av osynliga tårar
I dionysos dissonans, en sekund var klarsynt och jag förstod att jag var en av tusen dårar
Som hoppas harmoni och tolerans, men letar så febrilt i älvors dans
Så jag gick hem så konsekvent till mig och mina instrument, och sagan fick det slut den skulle ha
Det var sommar och du skulle härifrån
Jag såg bjälken i mitt öga men sån insikt hjälper föga
Då vill man skrika "börja om och stanna kvar" men vem hör en sådan sliten kommentar...
Inget svar
..."börja om och stanna kvar", men du skulle inte höra.
Du ska härifrån..!
För är man trött på ensamhet har tystnad mist sin dignitet nu var vi två men ensamheten smög
sig på
Det blev en sekund av enighet och en sekund av osynliga tårar
I dionysos dissonans, en sekund var klarsynt och jag förstod att jag var en av tusen dårar
Som hoppas harmoni och tolerans, men letar så febrilt i älvors dans
Så jag gick hem så konsekvent till mig och mina instrument, och sagan fick det slut den skulle ha
Det var sommar och du skulle härifrån
Jag såg bjälken i mitt öga men sån insikt hjälper föga
Då vill man skrika "börja om och stanna kvar" men vem hör en sådan sliten kommentar...
Inget svar
..."börja om och stanna kvar", men du skulle inte höra.
Du ska härifrån..!
Stundens insikt?
Snart kommer man inte kunna hoppa på vår studsmatta längre, för det regnar för mycket. Det är synd, för den är trevlig. Dessutom är den riktigt askalas när man har massa spring i benen, som jag tex har just nu. :P
Hösten är på språng, och det känns i både kläderna, vädret, skolan, musiken och tillockmed maten jag lagar. [På tal om tillockmed; Hur stavas det egentligen?] Men jag ser faktiskt fram emot hösten denhär gången. Det ska bli mysigt, och faktiskt väldigt roligt att få njuta av den. Att äntligen kunna njuta av hösten för första gången.
Mamma och Pappa ska åka till den lilla byn Horda, där min mor växte upp, för att fira en vän till henne som fyller 50 imorgon. Det betyder att jag och mina fina brodrar bli ensamma hemma, och det kommer att bli SÅ skönt. Jag ska baka bröd, och funderar på eventuellt morotssoppa till middag [haha, jag förbereder maten för morgonen, är inte det vuxenpoäng eller vad?]. Elin är på Åhterträff på Åh, och det är riktigt synd. Jag borde tillbringa hela helgen med att plugga filosofihemtenta, och inför svenskaprovet jag ska ha på tisdag, men känner jag mig själv rätt så kommer det att sluta med att jag antingen:
A: Tittar på den sista TVn, eftersom nätet stängs ner på söndag, och vi har ingen ersättningsboxer/parabol (vilket roar mig)
eller
B: Läser vidare på bokserien jag håller på med. Den är ju så sjukt bra! Dessutom har jag en bok i Svenskan att läsa ut till den 10 Oktober (Jack- Ulf Lundell!), och en engelskabok att läsa ut. Jag älskar det!
I veckan har jag kommit fram till att jag är aldeles för rastlös för att jobba som lärare. Jag måste få stå på scen. Det bara är så. Det är ju det enda jag brinner för som man faktiskt kan jobba med. Sen om jag ska jobba som regissör, skådis eller random musikjobb det är en annan fråga. Men nu tar vi en sak i taget. Jag vill in på scenskolan. Och jag gillar att jag har så mycket drömmar nu för tiden!
Till i stort sett alla olika teater/film sökningar behöver man bilder på sig själv, och det letar jag efter som rumpa. Världens sysselsättning har det blivit. Jag har hittat ett par-tre stycken i folks bilddagböcker och sånt, som ger en rättvis bild av mig, men ack vad kräsen man är när det gäller sånt! Här är en i alla fall:
Jag skulle i sanning behöva fixa lite i photoshop, men förstår jag mig på det programmet? Nej. (Dagens i-landsproblem! Hjälp, någon?!)
Nej, nu ska jag ner och diska!
Ha en god natt!
Hösten är på språng, och det känns i både kläderna, vädret, skolan, musiken och tillockmed maten jag lagar. [På tal om tillockmed; Hur stavas det egentligen?] Men jag ser faktiskt fram emot hösten denhär gången. Det ska bli mysigt, och faktiskt väldigt roligt att få njuta av den. Att äntligen kunna njuta av hösten för första gången.
Mamma och Pappa ska åka till den lilla byn Horda, där min mor växte upp, för att fira en vän till henne som fyller 50 imorgon. Det betyder att jag och mina fina brodrar bli ensamma hemma, och det kommer att bli SÅ skönt. Jag ska baka bröd, och funderar på eventuellt morotssoppa till middag [haha, jag förbereder maten för morgonen, är inte det vuxenpoäng eller vad?]. Elin är på Åhterträff på Åh, och det är riktigt synd. Jag borde tillbringa hela helgen med att plugga filosofihemtenta, och inför svenskaprovet jag ska ha på tisdag, men känner jag mig själv rätt så kommer det att sluta med att jag antingen:
A: Tittar på den sista TVn, eftersom nätet stängs ner på söndag, och vi har ingen ersättningsboxer/parabol (vilket roar mig)
eller
B: Läser vidare på bokserien jag håller på med. Den är ju så sjukt bra! Dessutom har jag en bok i Svenskan att läsa ut till den 10 Oktober (Jack- Ulf Lundell!), och en engelskabok att läsa ut. Jag älskar det!
I veckan har jag kommit fram till att jag är aldeles för rastlös för att jobba som lärare. Jag måste få stå på scen. Det bara är så. Det är ju det enda jag brinner för som man faktiskt kan jobba med. Sen om jag ska jobba som regissör, skådis eller random musikjobb det är en annan fråga. Men nu tar vi en sak i taget. Jag vill in på scenskolan. Och jag gillar att jag har så mycket drömmar nu för tiden!
Till i stort sett alla olika teater/film sökningar behöver man bilder på sig själv, och det letar jag efter som rumpa. Världens sysselsättning har det blivit. Jag har hittat ett par-tre stycken i folks bilddagböcker och sånt, som ger en rättvis bild av mig, men ack vad kräsen man är när det gäller sånt! Här är en i alla fall:
Jag skulle i sanning behöva fixa lite i photoshop, men förstår jag mig på det programmet? Nej. (Dagens i-landsproblem! Hjälp, någon?!)
Nej, nu ska jag ner och diska!
Ha en god natt!
