Kalle Anka är död! (Men Jesus lever?)
Det var ju dethär med julafton.
Jag har haft en sådan skön känsla idag. Finner inget annat ord än- frid. Det är en av de bästa känslorna, i sanning.
Hur som helst så är jag sådär rackarns sjuk, och här kommer det:
Förra året klockan tre gick jag upp på mitt rum, tog fram Lovina och spelade musik under det vidriga programmet som varenda hushåll ska envisas med att se. I år låg jag i min säng och pratade i telefon med en likasinnad. Jag gillar inte Kalle. Han är tråkig och uttjatad och exakt likadan som han varit alla de andra sjutton gånger jag sett honom på julafton. Hur kul kan det vara egentligen? Helt sonika låg jag i min säng, hade hostatacker och pratade i telefon. Det var bra mycket trevligare. Jag tror inte att julen handlar om materialism eller fåniga barnprogram.
Tro ja, den gamla dängan. Jag har aldrig i mitt liv trott så mycket, men samtidigt så lite, som jag har gjort de senaste fyra veckorna. Min tro har aldig varit så vacklande.
Kanske är det därför det störde mig så mycket.. Dethär med Gud alltså.
Personen jag telefonerade med har flera gånger yttrat sig klart och tydligt kring sin icke-existerande tro på Gud. Killen tror inte, och det har han sagt rakt ut. Och på något facinerat irriterande tyst sätt störde det mig nåt så fruktansvärt när han flera gånger under samtalet använder ord som "djävlar" eller liknande svordomar. När man använder ett kraftuttryck, så är väl hela poängen med kraftuttrycket att det är ett kraftuttryck? Men om man inte tror att djävulen finns, kan det ju inte heller finnas någon kraft i hans namn, utan det borde ju vara lika "skrämmande" som att använda sig av "Troll" eller "drake" eller liknande. (Jag är så drakigt förbannad!", "Far åt trollskogen" osv..)
Jag förstår helt enkelt inte
Inget ont mot min vän, för honom tycker jag mycket om. Han är verkligen inte den enda som tillämpar principen. Men jag förstår verkligen inte varför...
När jag skriver ett inlägg efter midnattsmässan i pingst såhär på natten måste jag bara nämna, sådär i förbifarten, att Jon-Erik Melin är den bästa manliga sångare jag någonsin hört. Killen är 20 år och får Tommy Körberg att verka vara en liten fis.
Tack.
Gud är god
Jag har haft en sådan skön känsla idag. Finner inget annat ord än- frid. Det är en av de bästa känslorna, i sanning.
Hur som helst så är jag sådär rackarns sjuk, och här kommer det:
Förra året klockan tre gick jag upp på mitt rum, tog fram Lovina och spelade musik under det vidriga programmet som varenda hushåll ska envisas med att se. I år låg jag i min säng och pratade i telefon med en likasinnad. Jag gillar inte Kalle. Han är tråkig och uttjatad och exakt likadan som han varit alla de andra sjutton gånger jag sett honom på julafton. Hur kul kan det vara egentligen? Helt sonika låg jag i min säng, hade hostatacker och pratade i telefon. Det var bra mycket trevligare. Jag tror inte att julen handlar om materialism eller fåniga barnprogram.
Tro ja, den gamla dängan. Jag har aldrig i mitt liv trott så mycket, men samtidigt så lite, som jag har gjort de senaste fyra veckorna. Min tro har aldig varit så vacklande.
Kanske är det därför det störde mig så mycket.. Dethär med Gud alltså.
Personen jag telefonerade med har flera gånger yttrat sig klart och tydligt kring sin icke-existerande tro på Gud. Killen tror inte, och det har han sagt rakt ut. Och på något facinerat irriterande tyst sätt störde det mig nåt så fruktansvärt när han flera gånger under samtalet använder ord som "djävlar" eller liknande svordomar. När man använder ett kraftuttryck, så är väl hela poängen med kraftuttrycket att det är ett kraftuttryck? Men om man inte tror att djävulen finns, kan det ju inte heller finnas någon kraft i hans namn, utan det borde ju vara lika "skrämmande" som att använda sig av "Troll" eller "drake" eller liknande. (Jag är så drakigt förbannad!", "Far åt trollskogen" osv..)
Jag förstår helt enkelt inte
Inget ont mot min vän, för honom tycker jag mycket om. Han är verkligen inte den enda som tillämpar principen. Men jag förstår verkligen inte varför...
När jag skriver ett inlägg efter midnattsmässan i pingst såhär på natten måste jag bara nämna, sådär i förbifarten, att Jon-Erik Melin är den bästa manliga sångare jag någonsin hört. Killen är 20 år och får Tommy Körberg att verka vara en liten fis.
Tack.
Gud är god
