Wowkänslan
Igår vaknade jag av en hand som drogs genom mitt hår
Inatt satt jag uppe halva natten för att titta på stjärnorna
Idag skolkade jag min favoritlektion för att spela gitarr.
Jag har varit hemlighetsfull och svår hela helgen.
Jag vet inte om det märktes. Det var aldrig meningen, men det blev så.
Igår gick jag, med nyvaken morgonröst, in i ett tomt kapell
och sjöng själen ur mig.
Sen gick jag därifrån och låtsades som ingenting.
Jag älskar sånt.
Läge r
Location: Flämslätt (Skaras stiftsgård)
Anledning: Inspirationsläger för ledare i stiftet
Känsla: Fett trött, så något är väl uppenbarligen som det ska :P
Säng: Aldeles för hård. Alltså ännu en sak som är som den bör...
Mat: Helt okej hitills, mycket grönsaker, och halvkass specialkost. Det är ju nästan mer än man kan vänta sig. :P
Första knutna kontakt: Richard. Random kille som visade sig vara grym på gitarr, och ha en sångröst som en dröm. Dessutom gillar han Damien rice och Lars Winnerbäck. Titta, jag kan fortfarande skaffa kompisar!-stolt-
Dessutom skja jag få sjunga gospel idag, och ikväll är det musikcafé här. Titta, ingen anledning att inte ha må-bra känslan!
Men jag tror det handlar lite om detdär jag har dragit ut på aldeles för länge. Det där samtalet. Jag ska säga upp mig. Och jag ska göra det över telefon, och jag ska göra det av anledningen- min egen svaghet. Inte nog med att jag ska hoppa av ett projekt som kommer att förstöra något för dom, jag ska prata med en person som inger stor respekt, och till honom ska jag erkänna min svaghet- Att jag inte orkar. Att jag har för mycket, att det inte gör mig lycklig längre, för jag kan inte leva upp till min egen prestationsångest. Skola. Skolaskolaskola. Om det inte vore för den...
Ibland, ja ganska ofta faktiskt, ångrar jag att jag var med i luciajippot. Vi bråkade massor, och jag som bara ville vara vän hela tiden fick antagligen allt skitsnack istället, och sångerna gick sådär. Men skolan! Skolan! Jag har inte haft såhär mycket plugg sen jag gick på LM! Sjukt!
Så nu ska jag hoppa av musikalen, och jag måste ringa innan halv tre. (Då har dom dansrep)
Jag begraver mig i mina egna småproblem, i mina egna skitsaker. Jag ska sluta klaga, jag ska...!
Nej, nu ska jag gå och skaffa mig ett liv.
Vi hörs!
Okej, ge mig timmarna
Jag har tröttnat på alla rödljus inom mig,
och jag väntar på någon, som kan trycka på knappen
jag väntar på någon
så jag kan lysa grön över gatorna igen
Jag håller på att förvandlas till en melankolisk variant av min mor. Sjukt underligt. Okej, gott folk, här kommer ett erkännande:
Jag, Martina Green som alltid har längtat efter att bli vuxen, har gått in i en artonårskris.
Jag vill inte bli vuxen. Jag vill inte!
Jag vill inte ta studenten, för då måste jag veta vad jag ska göra med mitt liv. Om ett år och några månader kommer jag att avsluta tretton års plugg. Till förmån för vadå? Framtiden?
Framtiden ja. När man ska vara vara ansvarsfull, och ta hand om sig själv, och ha körkort, och riktigt jobb, och inte få spela musik med alla sina galna kompisar, för man har inga galna kompisar, för alla galna kompisar har skaffat ett seriöst jobb och fru och volvo och barn och, och, och..!
Nu är det tio dagar kvar...
Häromdagen undrade min morbror om jag önskade mig något som var användbart till mitt framtida hem i födelsedagspresent.
