Anorak

Senast igår hade jag så ont att jag trodde att det brann i min höft, och ändå får jag dåligt samvete av att inte kunna jobba.
Hela mitt liv är upp och ner. Jag trodde jag hade min vår, och kanske sommar, klar på Greenpeace med historiens bästa chef och ett jobb som faktiskt gör skillnad. Tji fick jag. Jag har fruktansvärt dåligt samvete, men jag är inte bitter. Ovanligt. Jag är så ofta bitter nu mera.

För fyra veckor sedan öppnade jag ett sparkonto till något som ännu är oklart. Jag bara kände att jag skulle göra det. Ändå sedan dess har jag varit desperat. Hela mitt liv har varit ett stort "Gud, vad vill du?!".

Jag kunde inte lägga mitt eget liv i Guds händer. Men det har skett en förändring. Igår fick jag förbön. Och det är inte mycket, det är inte ens ett hopp, för hopp brukar ge sprudlande känslor i magen, men det är en vändpunkt.
"I don´t know what the future holds, but I know who holds it" var det någon vettig som sa.

Hemligheten bakom varför jag var bra på att jobba på Greenpeace var denhär:
Jag förstod att min mänskliga förmåga aldrig skulle räcka till. Framför allt inte med prestationsångesten jag alltid brottats med. Så varje morgon gick jag upp en kvart tidigare och bad. Och när jag gick på stan bad jag ofta Gud om vägledning om vem jag skulle gå fram till. Varje person jag värvat tackade jag Gud för.
Men oavsett om min prestationsångest, bristande Greenpeacekunskap eller människor som misstar mig för luft hade satt stopp för min fortsatta karriär innom organisationen, har jag en brinnande höft. Jag undrar om det är ett resultat av att jag inte sköter min kropp eller av stress. Jag är rätt övertygad om att det beror på stress.

Vart ska jag ta vägen när jag inte räcker till? Jag vet inte. Det gör ont att lämna min helt fantastiska chef, framför allt när jag gör det för att falla tillbaka i avgrunden av arbetslöshet. Jag vill inte. Men jag måste.

Hur gör jag när jag säger upp mig från ett jobb som behöver mig?
Får man ha dåligt samvete för att man avslutar en destruktiv tillvaro? Och kan den tillvaron ändå vara full av solsken?
Borde jag klippa mig och skaffa ett jobb?

Jag längtar tills jag kan gå på promenader igen.

Jag är ensam och jag vill här ifrån.
Jag bakar bröd, dricker te och nålbinder, så jag antar att jag blivit det jag drömt om. Jag vet vad jag gör, men jag har ingen aning om vaför. Solen skiner och smälter långsamt fram våren utanför fönstret. Mina långa, vällagade frukostar är bara ännu ett tecken på att jag försöker fördriva tiden. Jag väntar.

Hela min tillvaro skakar av rastlöshet och tristess och min missbelåtenhet börjar sakta sjuda från ljumm till skållhet för att raskt frysa till is igen. Och så går det runt. Tills jag förändrat temperatur så många gånger att febertermometern inte orkar läsa av en siffra utan, likt hela mitt sinnelag, med klara bokstäver visar ERROR. Det är som att jag vill skrika. 
Istället för att göra nånting åt missbelåtenheten flyr jag till genusförvirrade (eller IQbefriade) vampyrböcker och drömmer om 1800-talet. Är det så fel? Eller är det bara så man gör? Jag har ingen aning om vad jag väntar på. Kanske att livet ska kickstarta, att jag ska hitta nånting att leva för. Jag är tillbaka i högstadiefrågorna om meningen med allt. Kanske inte meningen med livet, men med tillvaron, längtan och alla förvirrande ytliga relationer jag omger mig med.

I en bil på väg från Västerås konstaterade en bekant till mig att människor är onda. I veckan har jag funnit någon slags egendomlig tröst i det. Människor är onda, det är deras grej, ta det inte personligt. Det kanske hänger ihop med vampyrböckerna jag läser och min plötsliga hunger efter att på riktigt börja lajva. Verklighetsflykter. Men verklighetsflykter som kanske gör det lite lättare att leva nära drömmen och fylla mina lungor med friskare luft.

Jag är tillbaka i mina, förut hemliga, planer om att gå på luffen, sova på höstackar och rymma över gärdsgårdar. Gå långa ensamma vandringar, eller flytta ut i en tom stuga i skogen och förvandla den till levebröd. För jag tycks vara dömd att leva ensam.
Och mitt hjärta tycks vara dömt att leva i ljumm misär.
Jag är rädd för att bli vuxen men samtidigt är det det enda jag bryr mig om. Kanske är det därför jag drar mig för att bli brandman i höst, trots att det är det enda jag egentligen vill. För rastlös, för rädd att fastna, och ändå är jag fast här, i jordens håla, ensam och aldeles för upptagen för att hinna göra nånting åt det. Jag är hemma sjukskriven med inflamation i höften och totalt oförmögen att träna så att jag eventuellt i alla fall kan söka in till skydd mot olyckor.

Förr när jag var mitt i vårens förädiska hopplöshet brukade jag läsa Jane Austen och åka långa tågresor. Till och med det känns krystat och jobbigt idag.
Det är mycket som inte stämmer när människor visar sig vara mindre än man trott. Framför allt när de människorna är en själv. Jag bara önskar att jag hade någons fingrar att fläta samman med mina, och att någon ville ta med mig ut till ässjan igen.
Elden kan nog fortfarande ge mig frid.