Design
Woho, ny design på bloggen! Skall försöka förstå mig på hur man lägger upp en personlig headline eller vad et nu heter. En såndär rackarns bild alltså.. hmmhmmhmm...
Insikt
Tusen avtryck i den grå trottoaren vi har
ett revir att bevaka
Att inte förstå att man inte får göra så.
(attjaginteförstårattjagintefårgöraså)
men så en dag kom döden och hälsade på.
Fast det var längesedan nu.
Längesedan alkohol
längesedan rymma från ösregn under mantel in under slottsruiner som var stängda för natten
och vi berättade det aldrig för någon
Det var väl lite för skört, lite för fint, lite för fel
för att det någonsin skulle bli något.
Det är ett halvår sedan. Det är mer än ett halvår sedan. igår började jag tänka på din tobak och ditt aldeles för långa hår. och jag kom på att det är över nu. Att jag inte tänker på dig längre. Jag kom till en kulmen i förrgår. Jag förlorade, men det gjorde ingenting. Egentligen var allt mycket mer annorlunda på högstadiet, egentlgien hittade jag inte mig själv förrns dendär sommaren. Den där sommaren..
Igår skrev jag en låt. en åtta minuter lång låt. Om att det faktiskt inte gör ont.
ett revir att bevaka
Att inte förstå att man inte får göra så.
(attjaginteförstårattjagintefårgöraså)
men så en dag kom döden och hälsade på.
Fast det var längesedan nu.
Längesedan alkohol
längesedan rymma från ösregn under mantel in under slottsruiner som var stängda för natten
och vi berättade det aldrig för någon
Det var väl lite för skört, lite för fint, lite för fel
för att det någonsin skulle bli något.
Det är ett halvår sedan. Det är mer än ett halvår sedan. igår började jag tänka på din tobak och ditt aldeles för långa hår. och jag kom på att det är över nu. Att jag inte tänker på dig längre. Jag kom till en kulmen i förrgår. Jag förlorade, men det gjorde ingenting. Egentligen var allt mycket mer annorlunda på högstadiet, egentlgien hittade jag inte mig själv förrns dendär sommaren. Den där sommaren..
Igår skrev jag en låt. en åtta minuter lång låt. Om att det faktiskt inte gör ont.
SKU, sommaren och spisen
På distriktsårmötet i söndags (det i Skövde som jag aldrig slutar tjata om :P ) hände det lite saker.
Christian, vår eminente styrelseledamot i Alingsås, blev inte invald i distriktsstyrelsen. På gott och ont kan man kanske tycka. Han är fin han, men hans fotboll har gått före styrelsemöterna i år -inte bra. Däremot är han trevlig och bra skit -bra. (:
Jag, tillsammans med fyra andra, blev vald till att representera Skara distrikt i Lilla årsmötet i Rättvik. Wohoo! Fett glad, fett stolt! (:
Och trettioårsgränsen gick åt stöpet. Eller ja, mer eller mindre åt stöpet. Folk i regel i Skara, är så tjurskalliga att de struntar i att det faktiskt var ett demokratiskt beslut att vi skall ha en trettioårsgräns i Svenska kyrkans unga.
Det bestämdes att vi skall anta den stadgan (annars blir vi uteslutna ur hela förbundet), men att vi skall lägga till att vuxenmedlemmar skall ha rösträtt i vårt distrikt. Jag blir så trött. Är vi verkligen så rädda för att släppa taget? Okej, de som startade upp Svenska kyrkans unga har blivit vuxna nu, men seriöst, det är fortfarande Svenska kyrkans UNGA vi pratar om. Vi kan inte klammra oss fast vid samma medlemmar för alltid. Förr eller senare kommer de att försvinna vare sig vi vill eller inte. Vi har tagit ett beslut att man skall vara under trettio för att vara medlem, då tycker jag att vi skall rätta oss efter det. Annars blir det ju anarki, om alla bara gör som de vill, och skiter i de gemensamma besluten. Suck. Lång och invecklad debatt, och det är klart att folk skall få ha sina åsikter. Tydligen höll dock inte alla med mig om det. Om man tänker på alla de blickar och suckanden jag fick fårn vissa av dem som inte håller med mig. Sriöst, har vi inte kommit förbi detdär än?! Jag trodde det räckte med alla de härskartekniker som tillämpades av vissa, just det, vuxenmedlemmar förra året, måste vi fortsätta köra fult spel?
Jag var faktiskt väldigt bitter på vägen hem därifrån. Men jag skall försöka rätta mig efter beslutet. Kan jag inte det så får jag byta distrikt. Vilket leder mig in på nästa sak. Jag tror att jag skall hoppa av nästa år. Flytta lokalavdelning. Inte sitta i styrelsen längere i Alingsås, utan att byta till Camelot lokalavdelning. Det gör mitt samvete rättvisa, och det sätter mer glöd i mina amitioner. Jag är ivrig! jag vill förändra världen, och nånstans ska man väl börja!
Från fredag till Lördag var jag på konfaläger. Träffade de konfirmander jag skall jobba med i tre veckor i sommar. Vilket gäng! De är helt fantastiska! Dethär kommer att bli det grymmaste konfalägret på länge! Vi kommer att ha så galet roligt!
Det känns som att sommarplanerna börjar styra upp sig något. Jag ska inte säga att jag har varit orolig, men jag har varit rastlös på världen aldeles för länge nu. Jag måste hita på någon nytt, något som jag inte gör varje år. jag vill åka på festival. Det har jag bara gjort en gång, och den räknas knappt. Frizon är kul, men inte som alla andra festivaler kan jag tänka mig. Och så vill jag klättra berg. Massa massa massa berg. Jag vill ta en klätterkurs så att jag kan ge mig ut själv med Isabell, för det vore fint. Jag och isabell och så behöver vi inte ha med massa instruktörer. Och med körkortet som jag tänkte klara innan sommarn så kan vi ju åka iväg och klättra på andra ställen. Heja världen!
Bergsklättring i Aspen, 2006
Sedan kommer vi till dilemmat: Visby krockar med Frizon, och frizon är ball i år. Visby ser halvkört ut, vi har inget boende, Elin är inte så pepp, ingen av oss vill bo i tält. Möjligen paviljong. Det ser något mörkt ut... På frizon behöver man inte ha en massa medeltisdkläder med sig att vara rädd om, och som inte får ligga på marken eller så. Det är ju liksom askalas, för då kan man bo i tält... Hmmhmm.. men vem skulle jag åka till Frizon med? Och i år kommer Jars of Clay till Gullbranna. Vette sjutton hur jag skulle komma till Gullbranna, men Jars of Clay- I Sverige! Det vore helt sjukt! Jag har gillat dem sen jag gick i sexan, och har fortfarande inte sett dem... Illa illa...
jag borde åka till Roskilde eller nåt. Eller åtminstone Arvika. Vem följer med mig? (:
Förövrigt har jag precis plockat isär spisen i massa delar och skruvat och gjort rent och haft mig. Sen skruvade jag ihop den igen. Det var kul. jag är fett händig. Gift dig med mig! Haha, nu ska jag baka bröd. jag är på gång idag!
Som bara en sån sak, att jag har haft ute sir Henry (min diabolo) två gånger denhär veckan. och det går bra! Mer sånt!
Det är visst nån som är tillbaka
Christian, vår eminente styrelseledamot i Alingsås, blev inte invald i distriktsstyrelsen. På gott och ont kan man kanske tycka. Han är fin han, men hans fotboll har gått före styrelsemöterna i år -inte bra. Däremot är han trevlig och bra skit -bra. (:
Jag, tillsammans med fyra andra, blev vald till att representera Skara distrikt i Lilla årsmötet i Rättvik. Wohoo! Fett glad, fett stolt! (:
Och trettioårsgränsen gick åt stöpet. Eller ja, mer eller mindre åt stöpet. Folk i regel i Skara, är så tjurskalliga att de struntar i att det faktiskt var ett demokratiskt beslut att vi skall ha en trettioårsgräns i Svenska kyrkans unga.
Det bestämdes att vi skall anta den stadgan (annars blir vi uteslutna ur hela förbundet), men att vi skall lägga till att vuxenmedlemmar skall ha rösträtt i vårt distrikt. Jag blir så trött. Är vi verkligen så rädda för att släppa taget? Okej, de som startade upp Svenska kyrkans unga har blivit vuxna nu, men seriöst, det är fortfarande Svenska kyrkans UNGA vi pratar om. Vi kan inte klammra oss fast vid samma medlemmar för alltid. Förr eller senare kommer de att försvinna vare sig vi vill eller inte. Vi har tagit ett beslut att man skall vara under trettio för att vara medlem, då tycker jag att vi skall rätta oss efter det. Annars blir det ju anarki, om alla bara gör som de vill, och skiter i de gemensamma besluten. Suck. Lång och invecklad debatt, och det är klart att folk skall få ha sina åsikter. Tydligen höll dock inte alla med mig om det. Om man tänker på alla de blickar och suckanden jag fick fårn vissa av dem som inte håller med mig. Sriöst, har vi inte kommit förbi detdär än?! Jag trodde det räckte med alla de härskartekniker som tillämpades av vissa, just det, vuxenmedlemmar förra året, måste vi fortsätta köra fult spel?
Jag var faktiskt väldigt bitter på vägen hem därifrån. Men jag skall försöka rätta mig efter beslutet. Kan jag inte det så får jag byta distrikt. Vilket leder mig in på nästa sak. Jag tror att jag skall hoppa av nästa år. Flytta lokalavdelning. Inte sitta i styrelsen längere i Alingsås, utan att byta till Camelot lokalavdelning. Det gör mitt samvete rättvisa, och det sätter mer glöd i mina amitioner. Jag är ivrig! jag vill förändra världen, och nånstans ska man väl börja!
Från fredag till Lördag var jag på konfaläger. Träffade de konfirmander jag skall jobba med i tre veckor i sommar. Vilket gäng! De är helt fantastiska! Dethär kommer att bli det grymmaste konfalägret på länge! Vi kommer att ha så galet roligt!
Det känns som att sommarplanerna börjar styra upp sig något. Jag ska inte säga att jag har varit orolig, men jag har varit rastlös på världen aldeles för länge nu. Jag måste hita på någon nytt, något som jag inte gör varje år. jag vill åka på festival. Det har jag bara gjort en gång, och den räknas knappt. Frizon är kul, men inte som alla andra festivaler kan jag tänka mig. Och så vill jag klättra berg. Massa massa massa berg. Jag vill ta en klätterkurs så att jag kan ge mig ut själv med Isabell, för det vore fint. Jag och isabell och så behöver vi inte ha med massa instruktörer. Och med körkortet som jag tänkte klara innan sommarn så kan vi ju åka iväg och klättra på andra ställen. Heja världen!
Bergsklättring i Aspen, 2006
Sedan kommer vi till dilemmat: Visby krockar med Frizon, och frizon är ball i år. Visby ser halvkört ut, vi har inget boende, Elin är inte så pepp, ingen av oss vill bo i tält. Möjligen paviljong. Det ser något mörkt ut... På frizon behöver man inte ha en massa medeltisdkläder med sig att vara rädd om, och som inte får ligga på marken eller så. Det är ju liksom askalas, för då kan man bo i tält... Hmmhmm.. men vem skulle jag åka till Frizon med? Och i år kommer Jars of Clay till Gullbranna. Vette sjutton hur jag skulle komma till Gullbranna, men Jars of Clay- I Sverige! Det vore helt sjukt! Jag har gillat dem sen jag gick i sexan, och har fortfarande inte sett dem... Illa illa...
jag borde åka till Roskilde eller nåt. Eller åtminstone Arvika. Vem följer med mig? (:
Förövrigt har jag precis plockat isär spisen i massa delar och skruvat och gjort rent och haft mig. Sen skruvade jag ihop den igen. Det var kul. jag är fett händig. Gift dig med mig! Haha, nu ska jag baka bröd. jag är på gång idag!
Som bara en sån sak, att jag har haft ute sir Henry (min diabolo) två gånger denhär veckan. och det går bra! Mer sånt!
Det är visst nån som är tillbaka
Underliga lördag
Lördag
intressanta utskottsförhandlingar på årsmötet för Svenska Kyrkans Unga i Skara distrikt. Jag åkte därifrån i god tid för att hinna till konserten i Göteborg. Men i Falköping (av alla ställen!) stannar tåget. Där satt vi, helt hjälplösa i två timmar, och jag kände hur det som kunde blivit mitt livs bästa konsert, mer och mer försvann utom räckhåll.
Denhär konserten kommer gå till historien. Kanske Håkan hellströms enda scandinaviumspelning. ja, jag är bitter.
Men, som mamma sa, någon tog livet av sig, det var värre.
Jag fick i alla fall 55 minuter. Och det var sannerligen 55 minuters konsert ut i fingerspetsarna. Under kom igen Lena glömde jag att andas. Som första gången jag såg Ola Salo på scen och inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen... men skillnaden mellan nu och då är att nu handlar det om musiken, inte hysterin kring den. Intressant. Popare kan göra mig både mörkrädd och kärlekskrank. Ibland samtidigt.
Jag skulle kunna skriva poesi om hela kvällen, men det gör jag inte. Poesin börjar när jag och Jannica satte oss ner bland tuggumin, cigarettfimpar och tonårspojkar som egentligen borde ligga hemma i sina sängar, men valde att tända på istället. Och så detdär ögonblicket av här och nu.
Jag var tillbaka i Skövde vid tre. Mer spontanäventyr! Mer sitta-på-marken-i-nästan-tuggumi-men-ändå. Och göra saker som att lyssna. Och titta med stora ögon på hur världen blev en lördag natt som inte blev som väntat. Utan helt annorlunda. Och helt fel. Men ändå mer rätt än fel och trots allt all smuts vid kompassen samverkar till sambbarytmer i blodådrorna som aldrig aldrig aldrig tänker sluta spatta. Och den lilla fjortonåringen tittar fram. Kikar lite försiktigt, och sjunger själen ur sig som hon egentligen gjorde men ändå alltid lät bli när hon faktiskt var fjorton. Och småpojkar passerar, höga som hus, och vi undrar vart världen är på väg men vi skrattar i alla fall och vi måste titta bort för att det nästan är lite läskigt att titta rakt in i hela härligheten, saligheten drömmen, verkligeheten, konstiga-vibrationer-mellan-kinderna. Och smilgropar som inte syns bakom all känsla. Sjunga med hela kroppen, hela själen, ända nerifrån hålfötterna upp i kompasstaket över stjärnor och regnar och allt annat som bara inte finns längre för just nu!. Just. Nu. Just nu är det du och jag och det andra kan väl vänta?
Och jag vet att kärleken är död, men ändå pumpar den hårthårthårt i ådrorna på förbipasserande uteliggare vars äventyr du egentligen delar. Men kärleken är inte död. För det är ju dethär det handlar om! Och det har fjortonåringen vetat sedan hon inte var fjorton, utan ännu yngre, ännu mer pinsam, ännu mindre självsäker. Men nu tar hon till skit-samma och sitter där i sina illrosa skor och viftar lite på tårna. Det var ju dethär! Att springa tvärs över avenyn, för att hon ville ju så gärna känna på hur det kändes när alla tittade. Och att göra av all överenergi, istället för att inte låtsas om den. Och hon fnissar lite i kragen när ingen tittar. Sen gapskrattar hon när alla ser, och struntar i alla fulla tjugoettochetthalvtåringar som egentligen inte alls är bättre eller större eller änns annorlunda. Eller samma. Eller dumma eller fel eller annat. För det handlar ju inte om ålder. Det handlar ju verkligen inte om års-ålder-skillnad. Utan annan.
And you laugh until you cry, and you cry until you laugh
And everyone must breath until their dying breath
intressanta utskottsförhandlingar på årsmötet för Svenska Kyrkans Unga i Skara distrikt. Jag åkte därifrån i god tid för att hinna till konserten i Göteborg. Men i Falköping (av alla ställen!) stannar tåget. Där satt vi, helt hjälplösa i två timmar, och jag kände hur det som kunde blivit mitt livs bästa konsert, mer och mer försvann utom räckhåll.
Denhär konserten kommer gå till historien. Kanske Håkan hellströms enda scandinaviumspelning. ja, jag är bitter.
Men, som mamma sa, någon tog livet av sig, det var värre.
Jag fick i alla fall 55 minuter. Och det var sannerligen 55 minuters konsert ut i fingerspetsarna. Under kom igen Lena glömde jag att andas. Som första gången jag såg Ola Salo på scen och inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen... men skillnaden mellan nu och då är att nu handlar det om musiken, inte hysterin kring den. Intressant. Popare kan göra mig både mörkrädd och kärlekskrank. Ibland samtidigt.
Jag skulle kunna skriva poesi om hela kvällen, men det gör jag inte. Poesin börjar när jag och Jannica satte oss ner bland tuggumin, cigarettfimpar och tonårspojkar som egentligen borde ligga hemma i sina sängar, men valde att tända på istället. Och så detdär ögonblicket av här och nu.
Jag var tillbaka i Skövde vid tre. Mer spontanäventyr! Mer sitta-på-marken-i-nästan-tuggumi-men-ändå. Och göra saker som att lyssna. Och titta med stora ögon på hur världen blev en lördag natt som inte blev som väntat. Utan helt annorlunda. Och helt fel. Men ändå mer rätt än fel och trots allt all smuts vid kompassen samverkar till sambbarytmer i blodådrorna som aldrig aldrig aldrig tänker sluta spatta. Och den lilla fjortonåringen tittar fram. Kikar lite försiktigt, och sjunger själen ur sig som hon egentligen gjorde men ändå alltid lät bli när hon faktiskt var fjorton. Och småpojkar passerar, höga som hus, och vi undrar vart världen är på väg men vi skrattar i alla fall och vi måste titta bort för att det nästan är lite läskigt att titta rakt in i hela härligheten, saligheten drömmen, verkligeheten, konstiga-vibrationer-mellan-kinderna. Och smilgropar som inte syns bakom all känsla. Sjunga med hela kroppen, hela själen, ända nerifrån hålfötterna upp i kompasstaket över stjärnor och regnar och allt annat som bara inte finns längre för just nu!. Just. Nu. Just nu är det du och jag och det andra kan väl vänta?
Och jag vet att kärleken är död, men ändå pumpar den hårthårthårt i ådrorna på förbipasserande uteliggare vars äventyr du egentligen delar. Men kärleken är inte död. För det är ju dethär det handlar om! Och det har fjortonåringen vetat sedan hon inte var fjorton, utan ännu yngre, ännu mer pinsam, ännu mindre självsäker. Men nu tar hon till skit-samma och sitter där i sina illrosa skor och viftar lite på tårna. Det var ju dethär! Att springa tvärs över avenyn, för att hon ville ju så gärna känna på hur det kändes när alla tittade. Och att göra av all överenergi, istället för att inte låtsas om den. Och hon fnissar lite i kragen när ingen tittar. Sen gapskrattar hon när alla ser, och struntar i alla fulla tjugoettochetthalvtåringar som egentligen inte alls är bättre eller större eller änns annorlunda. Eller samma. Eller dumma eller fel eller annat. För det handlar ju inte om ålder. Det handlar ju verkligen inte om års-ålder-skillnad. Utan annan.
And you laugh until you cry, and you cry until you laugh
And everyone must breath until their dying breath
fredag
Dethär var verkligen en intressant helg...
I fredags åkte jag till pinstkyrkans ungdomssamling, som förr i tiden (nåja, så kändes det i alla fall.. ("Nåja"? Haha, vilket ordval!)) Där blev jag irriterad. Jag vill kunna resonera mig fram till min tro, eller i alla fall prata om den, men när jag försökte frågasätta det var det som att jag hade fel eller att jag var vrång och bara gick emot för sakens skull. Det skall jag säga er, att mycket frågasätter jag för sakens skull, men inte tron. Frågasätter jag den så är det för att jag faktiskt vill veta.
Jag blev grymt frustrerad, men eftersom jag är en väluppfostrad flicka (...) visade jag det inte.
istället sjöng jag frustrerade hesa från-botten-av-hålfötterna-Jesus i kyrksalen. Akustik och kärlek. (någon gång skall jag göra ett album som heter så)
Det slutade med att jag hamnade vid billiardbordet och lekte med de små tonåringarna. jajustdetja. Tonåringarna. Tonåring har blivit lika med trettonåring nu för tiden. Jag känner ingen i kyrkan längre. Det är stora gäng med konfirmander och sen är det jag, och några över 25 (som förövrigt är väldigt gängiga, man kan inte prata med dem, de har sitt lilla fina gäng. Vuxna människor?!) och en och annan lösryckt övrig. Det är så synd! Jag har ingen att prata tro med längre. Det skulle väl vara Amanda då. Men ändå!
Sen blev jag hemkörd av Annie aldeles för sent, vilket resulterade i för lite sömn, då jag skulle åka till flämslätt vid sju dagen efter...
I fredags åkte jag till pinstkyrkans ungdomssamling, som förr i tiden (nåja, så kändes det i alla fall.. ("Nåja"? Haha, vilket ordval!)) Där blev jag irriterad. Jag vill kunna resonera mig fram till min tro, eller i alla fall prata om den, men när jag försökte frågasätta det var det som att jag hade fel eller att jag var vrång och bara gick emot för sakens skull. Det skall jag säga er, att mycket frågasätter jag för sakens skull, men inte tron. Frågasätter jag den så är det för att jag faktiskt vill veta.
Jag blev grymt frustrerad, men eftersom jag är en väluppfostrad flicka (...) visade jag det inte.
istället sjöng jag frustrerade hesa från-botten-av-hålfötterna-Jesus i kyrksalen. Akustik och kärlek. (någon gång skall jag göra ett album som heter så)
Det slutade med att jag hamnade vid billiardbordet och lekte med de små tonåringarna. jajustdetja. Tonåringarna. Tonåring har blivit lika med trettonåring nu för tiden. Jag känner ingen i kyrkan längre. Det är stora gäng med konfirmander och sen är det jag, och några över 25 (som förövrigt är väldigt gängiga, man kan inte prata med dem, de har sitt lilla fina gäng. Vuxna människor?!) och en och annan lösryckt övrig. Det är så synd! Jag har ingen att prata tro med längre. Det skulle väl vara Amanda då. Men ändå!
Sen blev jag hemkörd av Annie aldeles för sent, vilket resulterade i för lite sömn, då jag skulle åka till flämslätt vid sju dagen efter...
Gör hysterin dig lycklig, Sverige?
På allmän begäran...
Juli 2007. Jag sitter i en fullpackad bil på väg hem från en sådan där riktigt Svensk "vi-ska-bila-ner-till-Paris" semester. I kassan på bensinmacken vi nyss åkte ifrån mötte jag ännu ett "No" på frågan om kassörskan kan engelska. Som en påminnelse om dendär franskakursen jag aldrig fullföljde.
I ena handen håller jag senaste Harry Potter boken som jag ännu inte läst ut, och en början till en bok jag aldrig skrev färdigt; och i andra handen skriver jag med den enda pennan någonsin som jag inte tappat bort. Än. Några Euro har jag kvar i fickan, och jag undrar vad för skitsak jag ska köpa för att bli lycklig genom dem. Som om det förväntades av mig. Som om jag någonsin brytt mig om vad jag förväntas göra. Som om jag kunde låtsas att jag inte brydde mig?
Jag tänker att det måste vara en följd av jantelagen att alla jag känner är mer eller mindre missnöjda. Hur jag än anstränger mig kan jag verkligen inte förstå meningen med denna nedtryckande, undermenande "tro-inte-att-du-är-något-alls" attityd som till och med jag rättar mig efter.
Fina, fina Sverige.
Häromdagen slog det mig att franskfolket aldrig slår ner blicken, eller ler sådär halvt ursäktande. Här är det inte pinsamt om du råkar hälsa på någon du inte känner. Tvärtom!
Jag har sommarlov, men kan ändå inte undgå att känna pressen över saker jag borde göra. Varför? Jag har ingen aning. Men någon har bestämt vad jag borde, och inte borde göra. Och om jag inte gör det kommer jag att dö i en container, utblottad, och full av heroinmissbruk, med duvorna som enda sörjande. Eller?
Världens lyckligaste befolkning är enligt olika opinionsundersökningar sydafrikanderna. Trots att var tredje sydafrikan har AIDS, och majoriteten aldrig har gått i skolan.
Jag tror inte att det är många sydafrikaner som går runt och oroar sig för projektarbete, högskoleval eller datakunskapstentor. De är lyckliga ändå. Trots det kan jag inte undgå att vara stressad över allting jag borde göra.
2007 köpte Svenskarna julklappar för 68 miljarder Kronor. Som att gräva en grop och fylla den med bröd och vatten?
Moder Teresa sa:
"Vi kan inte göra stora saker. Bara små saker med stor kärlek. Det handlar inte om hur mycket du gör, utan om hur mycket kärlek du satsar på det du gör."
Kanske är det det det handlar om. Att det faktiskt inte spelar någon roll hur många poäng vi får på högskoleprovet, utan hur stor kärlek vi satsar i de små sakerna vi gör för varandra. Eller som poeten Bob Hansson skriver:
"Människorna. Jag längtar efter kärlek. Ni längtar troligtvis efter kärlek. Hur länge skall vi hålla på och låtsas motsatsen?"
Juli 2007. Jag sitter i en fullpackad bil på väg hem från en sådan där riktigt Svensk "vi-ska-bila-ner-till-Paris" semester. I kassan på bensinmacken vi nyss åkte ifrån mötte jag ännu ett "No" på frågan om kassörskan kan engelska. Som en påminnelse om dendär franskakursen jag aldrig fullföljde.
I ena handen håller jag senaste Harry Potter boken som jag ännu inte läst ut, och en början till en bok jag aldrig skrev färdigt; och i andra handen skriver jag med den enda pennan någonsin som jag inte tappat bort. Än. Några Euro har jag kvar i fickan, och jag undrar vad för skitsak jag ska köpa för att bli lycklig genom dem. Som om det förväntades av mig. Som om jag någonsin brytt mig om vad jag förväntas göra. Som om jag kunde låtsas att jag inte brydde mig?
Jag tänker att det måste vara en följd av jantelagen att alla jag känner är mer eller mindre missnöjda. Hur jag än anstränger mig kan jag verkligen inte förstå meningen med denna nedtryckande, undermenande "tro-inte-att-du-är-något-alls" attityd som till och med jag rättar mig efter.
Fina, fina Sverige.
Häromdagen slog det mig att franskfolket aldrig slår ner blicken, eller ler sådär halvt ursäktande. Här är det inte pinsamt om du råkar hälsa på någon du inte känner. Tvärtom!
Jag har sommarlov, men kan ändå inte undgå att känna pressen över saker jag borde göra. Varför? Jag har ingen aning. Men någon har bestämt vad jag borde, och inte borde göra. Och om jag inte gör det kommer jag att dö i en container, utblottad, och full av heroinmissbruk, med duvorna som enda sörjande. Eller?
Världens lyckligaste befolkning är enligt olika opinionsundersökningar sydafrikanderna. Trots att var tredje sydafrikan har AIDS, och majoriteten aldrig har gått i skolan.
Jag tror inte att det är många sydafrikaner som går runt och oroar sig för projektarbete, högskoleval eller datakunskapstentor. De är lyckliga ändå. Trots det kan jag inte undgå att vara stressad över allting jag borde göra.
2007 köpte Svenskarna julklappar för 68 miljarder Kronor. Som att gräva en grop och fylla den med bröd och vatten?
Moder Teresa sa:
"Vi kan inte göra stora saker. Bara små saker med stor kärlek. Det handlar inte om hur mycket du gör, utan om hur mycket kärlek du satsar på det du gör."
Kanske är det det det handlar om. Att det faktiskt inte spelar någon roll hur många poäng vi får på högskoleprovet, utan hur stor kärlek vi satsar i de små sakerna vi gör för varandra. Eller som poeten Bob Hansson skriver:
"Människorna. Jag längtar efter kärlek. Ni längtar troligtvis efter kärlek. Hur länge skall vi hålla på och låtsas motsatsen?"
Promenad
Jag vet inte vad jag höll på med.
Men två dagar senare gick jag ut och gick. Jag som aldrig motionerar frivilligt.
Först gick jag bara längs gatan, över gräsplättar, genom tunnlar, förbi glömda barndomsvänner, förbi vår fula plasteka däre jag nästan kysste min första pojk, förbi asfalt och grodor och lekplatser..
När jag kom ut på udden stannade jag. Tog av mig hörlurarna och sjöng högt om ensamhet, fast jag kände mig stark. Men liten. och stor. Släppte ut håret, ställde mig farligt nära vattnet och lät vinden vina förbi mina utsträckta armar.
Jag sprang därifrån, och snubblade nästan. Med stora ögon skuttade jag, och gick, om vartannat. Ibland fnissade jag.
Ibland gjorde det så ont att jag fastnade.
Ibland tyckte jag att du var patetisk.
Jag sprang upp på berget och gick väldigt nära stupet. Så nära att det kändes..
Sedan klättrade jag. Klättrade, tittade, fnissade, tystnade, lyssnade, skrev, hoppade, ramlade, smutsade ner mig, tittade på avstånd argt på förbipasserande, hälsade på farbröder, pillade på all is jag hittade, vinglade, log, tänkte om, bad, bad lite till, skrev SMS, pekade, såg fåglar, inte vanliga, utan andra...
Jag satte mig på en brygga, högt upp i ett landsatt hopptorn, och dinglade med benen. Ett tag tänkte jag att det kanske tippar över, så då kröp jag ihop istället. Sen tänkte jag att skitsamma, och särade grabbigt på benen.
Till slut var jag så hungrig att jag inte visste om jag skulle orka ta mig hem. Då gick jag. Och plumsade. Tänkte att det var synd på mina nya byxor, men brydde mig mest om skorna.
På vägen hem såg jag ett barn som precis tog sina första vinglande tramptag på cykel. Pappa och mamma springandes efter.
Sex år.
Frihet.
