musik och barn och livsparenteser
"Du kryper upp hos mig som viskar "det är okej". Och kysser ditt smutsiga hår
Sen så somnar du tvärt med en högljud fjärt. Det är obekvämt, men vansinnigt bra.
När du tränger ut mig i ett hörn och börjar snarka som en björn.
Nej du har ingenting de säger att en kvinna skall ha.
Just för att du skiter i vad de säger att en kvinna skall ha."
Jag har blivit musikförälskad. Igen. I Loke. Igen. Han är helt genial. Igår var jag och min vän Rickard på hans konsert på Räfvarnas afton. Vi hann också med nästan hela Håkan Hellströmkonserten. Sanningen kring detta trodde jag aldrig någonsin att jag skulle yttra, men här kommer den: Loke rockade sockarna av Håkan Hellström. Loke var fyra gånger bättre! Håkan har blivit tråkig. När hände det? Jag är hur som helst helt betagen av karln. köpte två skivor igår. Bra det.
Idag skrev jag någotslags Lokwannabelåt. 10 verser lång. Ingen refräng. jag får inte till melodin. Jag som trodde det var texten som skulle vara svår. Irriterande.
En av min barndoms klasskompisar fick barn för två månader sedan. Jag fick veta det ikväll. Hon är andra personen i min ålder innom ett år nu. Jag ser på med fasa. Jag är livrädd för att skaffa barn. Jag vill verkligen ha barn, men det känns som att när man får det så är det som att det är bestämt hur livet skall arta sig, man har ett barn att ta hand om i åtminstone 18 år, och man måste ägna sig åt det, och kan inte hitta på saker ut i världen, eller vidareutbilda sig, eller åka till skumma platser, eller bort på impuls. Allt måste plötsligt planeras. Jag tänker inte utbilda sig medans jag har barn. Det gjorde min mor. Det var katastrof. I alla fall med en far som inte bryr sig så mycket om sina barn, utan mer om sitt tv tittande eller tidningsläsande. Det är jobbigt att vara äldst då, för man blir mamma. Jag vill inte vara mamma när jag är 16, särskillt inte till min trotsiga 14-åriga bror. För så var det då.
(...)
Förlåt världen, jag är bara trött på dig. Världen alltså. Sjukt trött.
Jag är rädd för världen, rädd för att bli vuxen och skaffa familj. Det känns som att livet är över när man fyllt 27. Vilket säkert inte stämmer, men jag vill inte känna min biologiska klocka ticka.
Jag vågar knappt lägga ut det här inlägget, men nu gör jag det ändå. Jag är puckad, dum i huvudet och elak, men har jag någonsin varit en vänlig själ? Nej, jag har aldrig förstått någon annan (Med ett undantag), inte hur någon fungerar vad man får göra och inte får göra, säga eller inte får säga. Jag har inre aggressioner som jag döljer för mig själv, som jag försöker förleda i min obotliga kreativitet. Jag klistrar fler och fler collage allt eftersom min ångest blir djupare, allt eftersom mina inre huvudskak, mina inre tvivel på världens natur växer. Förlåt om jag sårat dig, men troligtvis har jag bara gjort dig förbannad. Du är funtad sån. Inte jag.
Tre dagar tills Henrike kommer. Äntligen!
(Edit: Jag bangade. Jag tog bort det provvocerade i inlägget. Vi kan ta det över en kopp te någon dag om du vill. Jag har ett köksbord nu, på mitt rum. Det känns bra. Jag ska verkligen härifrån efter studenten, jag har till och med ett köksbord. Ett rött köksbord. Jag har alltid velat ha ett solnedgångsfärgat indiskt kök. Jag kan dricka te i min ensamhet, jag kan dricka te med dig. Kom hit, hör av dig, gör vad du vill och inte vad du borde. Det finns få borden i min närhet, jag är fostrad till sociala koder, kan dem inte naturligt, så jag tycker om när du gör som du inte borde. De enda sociala gränser jag har (på det vänskapliga planet) är fysiska. Så kom hit mitt i natten, kom hit när du vill. Vi skolkar och röker cigarrer om du vågar, jag har gjort det förr. Vi kan ta ett impulståg till frölunda eller luleå bara för att se hur det är där, kom igen världen! Vi gör något nytt! Kom igen så älskar vi varandra och andra och allt! Kan vi inte tycka att bilarna och löven och uteliggarna och trubadurerna och industrierna och byggjobbarna och fotbollarna och husen och gäset och fåglarna och papperskorgarna och självaste jorden är lite charmigt? Kan vi inte ha picknick på golvet i centralstationen i Göteborg eller bjuda upp uteliggarna på dans? Kan vi inte göra något snart, kan vi inte köra ikapp? Eller med varandra? Kan vi inte lära oss spela skumma instrument i hemlighet, och göra plötsliga "oj-hon-kan-ju"ljud med säckpipor eller bastubor eller plötsliga infall att lära oss beatboxa? Kan vi inte bli dansbandskändisar eller gå in i big brotherhuset bara för att provvocera? Kan vi inte bara älska varandra istället för denna hopplöst grå betongvardag? Fly med mig! )
Sen så somnar du tvärt med en högljud fjärt. Det är obekvämt, men vansinnigt bra.
När du tränger ut mig i ett hörn och börjar snarka som en björn.
Nej du har ingenting de säger att en kvinna skall ha.
Just för att du skiter i vad de säger att en kvinna skall ha."
Jag har blivit musikförälskad. Igen. I Loke. Igen. Han är helt genial. Igår var jag och min vän Rickard på hans konsert på Räfvarnas afton. Vi hann också med nästan hela Håkan Hellströmkonserten. Sanningen kring detta trodde jag aldrig någonsin att jag skulle yttra, men här kommer den: Loke rockade sockarna av Håkan Hellström. Loke var fyra gånger bättre! Håkan har blivit tråkig. När hände det? Jag är hur som helst helt betagen av karln. köpte två skivor igår. Bra det.
Idag skrev jag någotslags Lokwannabelåt. 10 verser lång. Ingen refräng. jag får inte till melodin. Jag som trodde det var texten som skulle vara svår. Irriterande.
En av min barndoms klasskompisar fick barn för två månader sedan. Jag fick veta det ikväll. Hon är andra personen i min ålder innom ett år nu. Jag ser på med fasa. Jag är livrädd för att skaffa barn. Jag vill verkligen ha barn, men det känns som att när man får det så är det som att det är bestämt hur livet skall arta sig, man har ett barn att ta hand om i åtminstone 18 år, och man måste ägna sig åt det, och kan inte hitta på saker ut i världen, eller vidareutbilda sig, eller åka till skumma platser, eller bort på impuls. Allt måste plötsligt planeras. Jag tänker inte utbilda sig medans jag har barn. Det gjorde min mor. Det var katastrof. I alla fall med en far som inte bryr sig så mycket om sina barn, utan mer om sitt tv tittande eller tidningsläsande. Det är jobbigt att vara äldst då, för man blir mamma. Jag vill inte vara mamma när jag är 16, särskillt inte till min trotsiga 14-åriga bror. För så var det då.
(...)
Förlåt världen, jag är bara trött på dig. Världen alltså. Sjukt trött.
Jag är rädd för världen, rädd för att bli vuxen och skaffa familj. Det känns som att livet är över när man fyllt 27. Vilket säkert inte stämmer, men jag vill inte känna min biologiska klocka ticka.
Jag vågar knappt lägga ut det här inlägget, men nu gör jag det ändå. Jag är puckad, dum i huvudet och elak, men har jag någonsin varit en vänlig själ? Nej, jag har aldrig förstått någon annan (Med ett undantag), inte hur någon fungerar vad man får göra och inte får göra, säga eller inte får säga. Jag har inre aggressioner som jag döljer för mig själv, som jag försöker förleda i min obotliga kreativitet. Jag klistrar fler och fler collage allt eftersom min ångest blir djupare, allt eftersom mina inre huvudskak, mina inre tvivel på världens natur växer. Förlåt om jag sårat dig, men troligtvis har jag bara gjort dig förbannad. Du är funtad sån. Inte jag.
Tre dagar tills Henrike kommer. Äntligen!
(Edit: Jag bangade. Jag tog bort det provvocerade i inlägget. Vi kan ta det över en kopp te någon dag om du vill. Jag har ett köksbord nu, på mitt rum. Det känns bra. Jag ska verkligen härifrån efter studenten, jag har till och med ett köksbord. Ett rött köksbord. Jag har alltid velat ha ett solnedgångsfärgat indiskt kök. Jag kan dricka te i min ensamhet, jag kan dricka te med dig. Kom hit, hör av dig, gör vad du vill och inte vad du borde. Det finns få borden i min närhet, jag är fostrad till sociala koder, kan dem inte naturligt, så jag tycker om när du gör som du inte borde. De enda sociala gränser jag har (på det vänskapliga planet) är fysiska. Så kom hit mitt i natten, kom hit när du vill. Vi skolkar och röker cigarrer om du vågar, jag har gjort det förr. Vi kan ta ett impulståg till frölunda eller luleå bara för att se hur det är där, kom igen världen! Vi gör något nytt! Kom igen så älskar vi varandra och andra och allt! Kan vi inte tycka att bilarna och löven och uteliggarna och trubadurerna och industrierna och byggjobbarna och fotbollarna och husen och gäset och fåglarna och papperskorgarna och självaste jorden är lite charmigt? Kan vi inte ha picknick på golvet i centralstationen i Göteborg eller bjuda upp uteliggarna på dans? Kan vi inte göra något snart, kan vi inte köra ikapp? Eller med varandra? Kan vi inte lära oss spela skumma instrument i hemlighet, och göra plötsliga "oj-hon-kan-ju"ljud med säckpipor eller bastubor eller plötsliga infall att lära oss beatboxa? Kan vi inte bli dansbandskändisar eller gå in i big brotherhuset bara för att provvocera? Kan vi inte bara älska varandra istället för denna hopplöst grå betongvardag? Fly med mig! )
Nattblogg... Som vanligt...
Höstlöv är väldigt fina. Jag har förut varit för blind av min egen mörkerrädsla för att se det, men det är de, och höst är fint. Jag går med skräckblandad förtjusning mot ännu en vinter. Jag spelar covvers på The Corallåtar jag lyssnade på i högstadiet, jag tittar drömmande på Kelly som står lutad mot min vägg, och på bilder av den riktiga Kelly Clark på typ... Google? Jag tittar ut genom fönstret för att analysera hur mycket mörkare det är varje morgon, och är livrädd för dedär dagarna när det kommer att vara mörkt vid fem.
Idag är det 254 dagar kvar till studenten, och för var dag som går kommer jag på fler ämnen jag kan acceptera att inte ha så högt betyg i. Allt med vetskapen om att jag egentligen inte pallar det här.
Jag har i veckan kommit till insikten om att "det här" inte är ett ord.
Idag var mina ungdomar de bästa ungdomarna i världen. Förresten, det var de nog redan innan. Nu vet ni: Mina ungdomar är bäst i världen. Du har inte en chans emot dem. Sanning på det.
Jag orkar inte rätta mina grammatikfel i det här inlägget. Börja oroa er nu.
Idag är det 254 dagar kvar till studenten, och för var dag som går kommer jag på fler ämnen jag kan acceptera att inte ha så högt betyg i. Allt med vetskapen om att jag egentligen inte pallar det här.
Jag har i veckan kommit till insikten om att "det här" inte är ett ord.
Idag var mina ungdomar de bästa ungdomarna i världen. Förresten, det var de nog redan innan. Nu vet ni: Mina ungdomar är bäst i världen. Du har inte en chans emot dem. Sanning på det.
Jag orkar inte rätta mina grammatikfel i det här inlägget. Börja oroa er nu.
Foto: Ida Svensson
abstinensbesvär abstinensbesvär abstinensbesvär abstinensbesvär abstinensbesvär abstinensbesvär
Lalala Kelly Clark...
Här kan man då se hur sjukt sponsrad hon är... (för er blinda och obildade människor: Kelly Clark är sponsrad av Burton. Min prinsessa är Burton.) Men varför laddar jag då upp massa bilder på Kelly Clark? JO! För min prinsessa har fått ett namn. Japp. Gissa vad hon heter... :P
GE MIG KÖRKORT, EN BIL OCH SNÖ så tar jag dig vart du vill.
Jo, det finns visst att se fram emot, älskade du...
