konst och poesi
Och jag är så sjukt hungrig.
Noja
Nu skall jag köra bil. Det är bra. Jag är visst duktig.
Jag har haft ungdomsläger i helgen. Det är också bra, för jag är meningsfull där.
Dagen har gått ut på... Ingenting.
Vissa dagar är jag helt enkelt inte motståndskraftig. Jag minns min revolutionerande tid. Den är på väg att gå förbi. Snart är det dags för betonggråa vardagar i daskigt fabrikssolsken. Snart är det dags för uppgivenhet, för jag slutar snart. Snart slutar jag att revolutionera, snart orkar jag inte. Det insåg jag under ett telefinsamtal som jag inte klickade för tjugo minuter sedan.
Jag vill spela sagor så att ni förstår.
Jag vill vara prinsessan på ärten i skitiga kläder
Jag vill hitta prinsen på en bakgård hos svinaherden
Jag vill inte böja mig för någon annan än kungen
Jag vill lägga märke till de små sakerna
som små monster under sängen
Jag vill leva, och inte klaga
Jag vill älska, istället för MVG
Jag vill inte ha ont i magen
Jag vill att någon läser, och förstår mig
Jag vill jobba på konstiga platser, med konstiga människor, i konstiga hus
Jag vill helt enkelt
sätta igång nu
Musiken?
Estetkonsert ikväll och jag vill vara bra på musik.
Jag vill jag vill jag vill
Uppsala och Stockholm
Fler nätter på en soffa i Uppsala studentvardagsrum. Vaknade, övertygad om att det var morgon, mitt i natten av Boo, Nezumi och Fisk. Någon av dem hade fått för sig att det var krafsdags. Men de är i övrigt aldeles exemplariska ökenråttor.
Just nu sitter jag på en bohemfest i Uppsala helgsysselsättning. Alldeles terrifikt. Alla utklädda. Jag är djup och svår ikväll.
Kulturresa i Stockholm, och jag vill stå på scen- måste stå på scen, alltid. Brandmannayrket dum idé, jag måste, måste, måste leva scenlivet. Jag kan jobba med att riva biljetter eller städa logerna om det är så.
Carl dödade en spindel och jag bröt ihop. Jag förstår inte mig själv, jag antar att det kommer med åren. Mognad skall tydligen vara något att sträva efter. Det var inte sömnen den här gången, utan annat. jag vet inte. Varför måste förresten djur dö? Idag, på tvåans buss mot Flogsta, bestämde jag mig för att sluta äta fisk. Det är nog nu. Nu är det nog.
Jag fick trösta någon som på fyllan berättade att han tycker att jag är grym. Han var fylledepp, och jag var ledsen. Jätteledsen. Jag har aldrig blivit så bra tröstad i hela mitt liv. ELOGE.
Få saker är så fina, som pojkar med attityd som gråter. Uttsläppnad. Äntligenskönhet. Ångestsläppning.
Det är så mycket man vill göra, och inget känns omöjligt nu. Det borde vara dramaten v, 45. Det finns så många man vill känna, men hindras av attityd, blyghet och okunskap. Det finns till exempel folk, som bor i vackra städer, som jag inte vågar lära känna. Fast jag vill. Fast jag tycker massa om dem. Inte för att de heller tar några steg i den bekantskapen, och jag hatar lågstatus. När man känner sig liten. Jag är väl blyg.
När jag var liten ville jag det i alla fall. Bli blyg. Fast jag blev aldrig det. Men jag börjar tycka att det är bra.
Jag är ganska bra på att vara trevlig också, om jag bara vill tillräckligt mycket. Men bara om folk står ut med att jag inte läst regelhäftet.
Straight edge vore bra också.
Idag blev jag halvdissad av en mycket fin pojk. Typiskt. Vi hade visserligen aldrig någonsin, änns lite, funkat ihop... Han var snyggare än någonsin idag. Självklart.
Jag kanske fuckar upp allt nu, det gör jag ju nästan jämt, men
jag börjar nästan tro att jag är kär.
Fast, nej.
Ikväll har jag lockar, och alla barer är öppna. Men vi är här nu, och jag längtar. Efter något annat. Efter Lovina. Efter frihetsdag.
Sjukan
Foto: Jesper Nilsson
Jag börjar lägga ihop ett och ett nu, och jag har nått till en slutsats: Jag måste helt enkelt ha fått en infektion i kroppen. Det är helt logiskt. Jag luktar konstigt, jag är trött fast jag sover helt sjukt mycket, jag orkar ingenting, jag får ångest utan anledning (behöver visserligen inte ha med det att göra), jag får oväntade svettningar och kväljningar, och vill spy om mornarna. Man kan nästan tro att jag är gravid, men icke. En infektion, det säger jag eder. Detta skola bli uppkollat imorgon. Jag kan medge att jag blev lite nervös nu såhär mitt i natten.
På tal om det. Jag skall ha föredrag imorgon på samhällen, och jag har:
1. Inte hittat motionen, som vi lade till RÅM 2006, som jag tänkte prata mest om.
2. Inte gått och lagt mig än!! (Jag har verkligen dålig karraktär! (som min far skulle ha uttryckt det))
3. Inga bilder, fast jag sa att jag kanske (visserligen kanske) skulle ta med det.
4. urkopplad skrivare, och fel dator,så jag måste maila allt till mamma, så hon kan skriva ut det på jobbet åt mig imorgon, vilket resulterar i att jag måste gå upp en timme och en kvart tidigare. Heja.
En annan sak är att årets idol inte är en sellout eller artistfabrik. Helt sjukt, men faktiskt så är alla individer, och inte "hej, jag vill bli såndär". Fint det. Jesper har kalasfin sångröst. Puss på det!
Nu tänkte jag sova lite, så jag kanske, kanske, om jag inte har värsta kräkningarna imorgon (vilket inte är det mista otroligt) kan hålla ett relativt givande föredrag på samhällskunskapen klockan nio och femton. I tid. Jo tjenare. Tjugo minuters innehållsrikt prat på det, så har jag bara resten kvar sen.
Stockholm på onsdag. Jatack. Jag vill ha fritid så att jag kan börja läsa Brisingr. Jag har väntat i ett år, och nu när den väl kommit har jag bara hunnit läsa förordet. bajshög.
Läs gärna Elins klimatblogg förresten! http://www.blaubeere.blogg.se/savetheworld
Idag var jag hemma hos brandmästaren, för att prata med honom (hade vägarna förbi. Ja, på riktigt), men då jobbade han.
(Det där var verkligen inget snyggt slut, men jag väljer att skita i det, eftersom det var så fint i sig, att brandmästaren jobbade när jag skulle dit, att jag tycker att slutet blev fint nog utan en knorr eller utläggning om vadsomhelst för att du skall finna ro i själen. Drick lakritste istället! Med mjölk. Det gjorde jag idag, det hjälpte inte alls. Puss!)
Onsdag i sängen
Jag blev sexuellt trakasserad på internet igår. Det är med stor respekt (på det negativa sättet) jag loggade in på samma community idag. Det enda som hade hänt var at personen hade blockat mig för att jag anmälde honom. Heja. Varför går allt så fel? Jag har ångest, och biter på naglarna. Jag borde duscha, jag borde sova, jag borde plugga, jag borde börja läsa, jag borde fixa min lajvkostym jag borde skriva melodier till mina senaste två låtar, jag borde... När blev allt jag tycker om till en börda?
Jag har i alla fall stickat lite, för första gången på många år, tagit mått på mitt rum så att jag kan köpa färg imorgon, och skrivit brev. Heja mig, jag gör äntligen saker jag skjutit på i evigheter. Jag förvandlar min ångest till kreativitet. Det funkar inte.
På fredag skall jag spela på kakstormen i Alingsås. Gratis inträde! Det blir en hel del nya låtar som jag inte spelat på scen förut, och en upphottad version av Bottom of the ocean (för den lilla skara människor som var där när den spelades på scen). Vore kul om du kom. :)
247 dagar kvar till studenten. Imorgon skall jag träffa Henrike.
Håll om mig
bara en natt
och en till
sedan kastas vi in i gröna bergshissningar
Älskar, förlåt, tycker du om mig då?
Världens uppkomst
I vanlig ordning skrev jag, lite fult, av min nationella Svenskaskrivning i måndags, även om dethär var en inför-nationella-skrivning. Den är lite av skolarbeteskänsla. Men ni får läsa om ni vill. Den går nog inte i stil med så mycket annat på bloggen. Uppgiften var att skriva om världens uppkomst, detaljer orkar jag inte förklara, men vi skulle hämta inspiration från ett texthäfte. Skitsamma, hoppas ingen naturvetare tar illa upp. Håll till godo.
Först fanns ingenting.
Ingenting hade alltid funnits. I detta eviga ingenting uppkom plötsligt ingenting. Ingentin bestämde sig för att krocka med lite annat ingenting. Ur detta ingenting kom nu allt. Stjärnorna, snön, havet, djungeln, korallreven, bergen, och, framförallt, ett pyttelitet djur, för litet för att tänka självt. Ändå tänkte det att det nog var praktiskt att växa lite, och börja simma. Så det blev en mkrill. Makrillen tyckte inte att det var så värst roligt att vara makrill, så den tänkte att "ben kanske man skulle ha". Så den blev en ödla. Tyvärr var ödlan lagd åt det deppiga hållet, så den ville helst vara en elefant. När elefanen hade klampat runt en stund på jorden träffade den en elefantkille, som också hade varit makrill en gång. De blev kära. Efter ett tag födde elefanten en koalabjörn.
En dag, när koalabjörnen hade varit hos farfar makrill, träffade den en känguru. De fortplantade sig, och skaffade 9 små babianbarn. Några av dem intresserade sig för nationalekonomi, och så vips! Så hade människan kommit till.
Den naturvetenskapliga skapelsesagan är lika känd som tomten, men lika allmänt accepterad som jantelagen. Enligt nationalenciklopedin var det faktiskt såhär det gick till. Big Band var en stor smäll av ingenting som skapade allt. Före Big Bang fanns så lite, att "ingenting" inte är ett ord litet nog. Därför skall man inte prata om det, för det var så lite, att ställer man frågan så frågar man fel.*
Jag tror att människan gärna vill vara bäst. Vi tävlar om allting, vi krigar för att få mer makt, vi har egna små revir som ingen får inkräkta på. Därför har vi svårt för tanken att det finns Gudar som står över oss från början. Jag är ändå ganska säker på att om det finns en Gud som har skapat oss för att han eller hon älskar oss, så kan det inte finnas en möjlighet att vi bara kan lämna honom eller henne utan biverkningar. Vad jag försöker säga är att det finns en Gudslängan som var och en måste fylla. Vissa fyller den med vetenskap, andra med voodoo eller Jesus.
Enligt berättelsen om Huracan och Fjäderorm, från Guatemala, träffades två Gudar och bestämde sig för att skapa allt. Det fina i den här berättelsen, återberättad av Margaret Mayo, är att Gudarna misslyckas när de skall skapa människan. Det är först i tredje försöket de lyckas, och då blir de tvugna att göra oss lite mindre perfekta, genom att inte göra oss lite allvetare. Här behöver inget vara logiskt, eftersom det är en berättelse om Gudar. Gudar behöver inte vara logiska, det är halva poängen med dem. Ändå förklarar den här berättelsen mer om oss, än den s. k. vetenskapliga gör. Den berättar för oss att vi inte kan veta allt, eftersom vi då gör anspråk på att vara Gudar. För att inte vara allvetande måste jag påstå att jag är rätt nöjd med den förklaringen. För att vara till av en slump däremot, tycker jag att jag är på tok för smart.
Att Gud alltid har funnits är kanske inte så konstigt. Den enda saken naturvetenskapen och alla andra religioner har gemensamt, vad jag vet, är att vi vet att vi inte förstår allt. Om vi nu inte förstår allt, varför är det då så osannorlikt att Gud alltid har funnits?
Jag har också en längtan, ett tomrum som vill bli fyllt av den Gud som skapat mig. Den Guden måste verkligen vara Gud. Det finns inte en möjlighet att jag, som lite puckat människa, kan förstå hur allt hänger ihop. Men jag gör tappra försök. Jag skäller ut honom dagligen, jag tjurar och ber, om vartannat, att han skall förklara, trots att jag någonstans i bakhuvudet har förstått att jag inte kan förstå. Jag tror på den Guden som gick på vatten. En Gud som skapade världen, och såg att "det var gott". Gud som inte följer de ramar kyrkan satt upp för honom. Min Gud är störe än så. Han är den som inte ville att världen skulle bli ond, utan med fasa såg hur vår fria vilja, i kombination med djävulen började använda vapen. Jag kan inte tro på en god Gud utan att tro på en ond djävul. Lika lite som jag kan stå högt uppe på ett berg, med snowboarden under fötterna, och blicka ut över istappar, berg och kilometer av orörd snö, utan att tro på en kärleksfull Gud.
Jag kan helt enkelt inte begripa att människa tror sig kunna förstå hur alltihop en gång gick till. Om det var 14 miljarder, eller femtusen år sedan är för mig helt oväsentligt.
Jag tror inte på en pekpinneGud, som både kristna kyrkan och många andra religioner vill framställa honom som. Men jag tror på en Gud, där jag inte behöver göra något annat än att tro på hans himmel för att komma dit. Det är min Gud ensam om. Eller som en munk i Fransiscusordern i England sa:
"I believe in God, as I believe in the sun is rising. Not only beacause I see it, but beacause I see everything through it"
"jag tror på Gud, precis som jag tror att solen går upp. Inte bara för att jag ser den, utan för att jag ser allt igenom den."
Martina Green 2008
*Källa:
Fri tolkning av "Big Bang"
Hämtat från www.ne.se 2008
