Anorak

Efter konserten med U2 på Ullevi i somras var jag helt lyrisk. Den var så fenomenal att jag, i ett försök att hitta någon kanal att få ut min energi, satte mig och skrev en recenssion/artikel om upplevelsen. Den publicerades i Alingsås Tidnings nätupplaga, och här har ni den! :




Historiskt, U2!

Det var en trött Bono som intog Ullevi på fredagskvällen. Det är klart, mycket har hänt sedan han, långhårig och utfattig, började vinna folkets förtroende för 29 år sedan. Men trots att han drar skinnjackan tätt intill sig, och trots hans kortklippta hår och mer och mer rynkiga panna, är det inte en gubbe med storhetsvansinne som äntrar scenen; det är en rocklegend.

Han rör sig i nästan utdöda rörelsemönster, går ner på knä, viftar med armarna och sträcker sig mot fansen. Men någonstans emellanåt lyser åldern igenom. Han börjar bli gammal. Han må röra sig över hela scenen, men han springer inte. Han plockar inte upp hängivna fans ur publiken och han har inte långa teatraliska mellansnack.

Men tillsammans ror Bono, The Edge, Adam Clayton och Larry Mullen Jr. inte bara hem konserten – de går för full motor. Adam och Edges noga inrepade vandringar utmed varsin av scenens stora bryggor gör succé. Få band kan göra den klassiska ”rygg-mot-rygg”-posen utan att verka smålöjliga.

Kvällens egentliga stjärna är The Edge. Som ingenting springer han över halva den cirkelformade scenen samtidigt som han spelar komplicerade gitarrpartier. The Edge tycks vara den enda man över 40 som kan bära mössa för att det är häftigt utan att bli fånig.

Adam Claytons robotinspirerade scenkläder i helgrått blir också snarare en effekt än någonting från ett annat decennium. Och mycket så är det med U2. De gör grejer som ingen annan kan göra, de skapar stämning oavsett vilka låtar de spelar, de förblir odödliga där andra bleknar.

Den gigantiska, klo-formade scenen känns helt berättigad, och få, kanske ingen, hade väl någonsin kunnat väga upp en sådan monsterscen. För visst gav den förväntningar! Ett kolossalt bläckfiskliknande grön/orange rymdskepp som kräver 180 lastbilar att frakta. Men ur miljösynpunkt tycks den där frakten vara helt förlåten när 55 000 åskådare helt är med på noterna i Bonos fredstal om mänskliga rättigheter.

Plötsligt känns Ullevi som ett pinsamt litet stadium. Ett sus går över folkhavet när man inser att U2 än en gång överträffat sig själva. Inte helt oväntat kommer det att vara U2 som avslutar rockepoken. Det kommer att vara U2 man minns bland de stora. Kanske är de stora rockbandens tid över, men U2 håller fanan högt. Den här turnén kommer att gå till historien.

Någonstans under gåshuden förstår jag inte riktigt vad det är som händer. För när U2 frälser ett fullsatt Ullevi känns allt, ifrån Bonos hängande mick från taket, till bandets kanske åtta bugningar på slutet helt overkligt. Det här var mästerlikt.

Och när jag sitter på hemmet om 60 år kommer jag berätta för mina barnbarn att jag såg dem. Jag såg U2 på Ullevi 2009.


MARTINA GREEN