Fridblandade upprorskänslor. Om jag spyr? Nej, men jag säger nog upp mig.
Senast igår hade jag så ont att jag trodde att det brann i min höft, och ändå får jag dåligt samvete av att inte kunna jobba.
Hela mitt liv är upp och ner. Jag trodde jag hade min vår, och kanske sommar, klar på Greenpeace med historiens bästa chef och ett jobb som faktiskt gör skillnad. Tji fick jag. Jag har fruktansvärt dåligt samvete, men jag är inte bitter. Ovanligt. Jag är så ofta bitter nu mera.
För fyra veckor sedan öppnade jag ett sparkonto till något som ännu är oklart. Jag bara kände att jag skulle göra det. Ändå sedan dess har jag varit desperat. Hela mitt liv har varit ett stort "Gud, vad vill du?!".
Jag kunde inte lägga mitt eget liv i Guds händer. Men det har skett en förändring. Igår fick jag förbön. Och det är inte mycket, det är inte ens ett hopp, för hopp brukar ge sprudlande känslor i magen, men det är en vändpunkt.
"I don´t know what the future holds, but I know who holds it" var det någon vettig som sa.
Hemligheten bakom varför jag var bra på att jobba på Greenpeace var denhär:
Jag förstod att min mänskliga förmåga aldrig skulle räcka till. Framför allt inte med prestationsångesten jag alltid brottats med. Så varje morgon gick jag upp en kvart tidigare och bad. Och när jag gick på stan bad jag ofta Gud om vägledning om vem jag skulle gå fram till. Varje person jag värvat tackade jag Gud för.
Men oavsett om min prestationsångest, bristande Greenpeacekunskap eller människor som misstar mig för luft hade satt stopp för min fortsatta karriär innom organisationen, har jag en brinnande höft. Jag undrar om det är ett resultat av att jag inte sköter min kropp eller av stress. Jag är rätt övertygad om att det beror på stress.
Vart ska jag ta vägen när jag inte räcker till? Jag vet inte. Det gör ont att lämna min helt fantastiska chef, framför allt när jag gör det för att falla tillbaka i avgrunden av arbetslöshet. Jag vill inte. Men jag måste.
Hur gör jag när jag säger upp mig från ett jobb som behöver mig?
Får man ha dåligt samvete för att man avslutar en destruktiv tillvaro? Och kan den tillvaron ändå vara full av solsken?
Borde jag klippa mig och skaffa ett jobb?
Jag längtar tills jag kan gå på promenader igen.
Inlägger jag skrev försvann! Så nu svarar jag inte på rätt inlägg.. Jadu, vem är jag? Bra fråga. En som känner Joel och Stefan sen jag var 15 sisådär. Förresten undrar jag sådär i efterhand när jag läser detta inlägg om inte jag såg dig i lördags i alingsås på elefantkonsert? (bor inte och är i princip aldrig i alingsås, var där med en polare från sollebrunn, fast där bor jag inte heller:P) Du har ont i höften och en tjej som hoppar på kryckor snackar med joel. Kan det vart du?
Jag saknar dig. När ska vi ses?
Malena: det är jugrymt att du känner Joel och Stefan! Känns väldigt troligt att du såg med på elefant. Jag var väl den enda med krockor tror jag... Vem känner du från sollebrunn?
Ida: Saknar dig med. Kom och fika i min lägenhet!
