Anorak

Jag är ensam och jag vill här ifrån.
Jag bakar bröd, dricker te och nålbinder, så jag antar att jag blivit det jag drömt om. Jag vet vad jag gör, men jag har ingen aning om vaför. Solen skiner och smälter långsamt fram våren utanför fönstret. Mina långa, vällagade frukostar är bara ännu ett tecken på att jag försöker fördriva tiden. Jag väntar.

Hela min tillvaro skakar av rastlöshet och tristess och min missbelåtenhet börjar sakta sjuda från ljumm till skållhet för att raskt frysa till is igen. Och så går det runt. Tills jag förändrat temperatur så många gånger att febertermometern inte orkar läsa av en siffra utan, likt hela mitt sinnelag, med klara bokstäver visar ERROR. Det är som att jag vill skrika. 
Istället för att göra nånting åt missbelåtenheten flyr jag till genusförvirrade (eller IQbefriade) vampyrböcker och drömmer om 1800-talet. Är det så fel? Eller är det bara så man gör? Jag har ingen aning om vad jag väntar på. Kanske att livet ska kickstarta, att jag ska hitta nånting att leva för. Jag är tillbaka i högstadiefrågorna om meningen med allt. Kanske inte meningen med livet, men med tillvaron, längtan och alla förvirrande ytliga relationer jag omger mig med.

I en bil på väg från Västerås konstaterade en bekant till mig att människor är onda. I veckan har jag funnit någon slags egendomlig tröst i det. Människor är onda, det är deras grej, ta det inte personligt. Det kanske hänger ihop med vampyrböckerna jag läser och min plötsliga hunger efter att på riktigt börja lajva. Verklighetsflykter. Men verklighetsflykter som kanske gör det lite lättare att leva nära drömmen och fylla mina lungor med friskare luft.

Jag är tillbaka i mina, förut hemliga, planer om att gå på luffen, sova på höstackar och rymma över gärdsgårdar. Gå långa ensamma vandringar, eller flytta ut i en tom stuga i skogen och förvandla den till levebröd. För jag tycks vara dömd att leva ensam.
Och mitt hjärta tycks vara dömt att leva i ljumm misär.
Jag är rädd för att bli vuxen men samtidigt är det det enda jag bryr mig om. Kanske är det därför jag drar mig för att bli brandman i höst, trots att det är det enda jag egentligen vill. För rastlös, för rädd att fastna, och ändå är jag fast här, i jordens håla, ensam och aldeles för upptagen för att hinna göra nånting åt det. Jag är hemma sjukskriven med inflamation i höften och totalt oförmögen att träna så att jag eventuellt i alla fall kan söka in till skydd mot olyckor.

Förr när jag var mitt i vårens förädiska hopplöshet brukade jag läsa Jane Austen och åka långa tågresor. Till och med det känns krystat och jobbigt idag.
Det är mycket som inte stämmer när människor visar sig vara mindre än man trott. Framför allt när de människorna är en själv. Jag bara önskar att jag hade någons fingrar att fläta samman med mina, och att någon ville ta med mig ut till ässjan igen.
Elden kan nog fortfarande ge mig frid.