Anorak

Ahhhh söndagsågren!

Jag känner plötsligt stor kärlek till min kyrka. Plötsligt känns det helt naturligt att vara här.

Jag flyr verkligheten genom att vara här. För jag klarar inte av att vara kristen ensam. det känns inte som att Gud är lika tydlig när jag är själv. Jag känner mig ensam med min tro. Jag vill vara här och skata hela sommaren, jobba som sommarteamare, grilla, åka på roadtrips, planera galna tävlingar med Johan, lära mig om Gud, be och leda. Leda.. Mmm...! Kan man inte bo på två ställen samtidigt? Jag vill aldrig mer bo i Alingsås, men jag kanske kan hänga här om dagarna...

Verkligheten är fantastisk,. jag älskar min kombo, jag älskar att ha ett eget kök och en blommande balkong, men inget av det där betyder egentligen någonting. Det som betyder nåt är det jag fått uppleva i den här kyrkan. Gud. Guds ledning kanske, jag vet inte.

Det är mycket som är skevt med kyrkan. Mina största "andliga förebilder" (heeeej flummig fras!) är män. När jag frågar dem om Gud känns det som att de tror att jag stöter på dem. Jag är bara en utsvulten tjej som längtar efter att få höra om Jesus. Men allt i kyrkan handlar om kön. Jag älskar att umgås i feministiska sammanhang, för där behöver man inte tänka hela tiden på hur man uppför sig mot killar. same same liksom, jag kan fråga om något som intresserar mig utan att ha en baktanke. Så är det inte i kyrkan och det gör mig arg och ledsen.

Christ air var kanske det konstigaste jag har varit med om. Jag pallar nog inte prata om det nu. Luktärten på vår balkong har blommat ut men inatt ska jag sova hos mina föräldrar. Otroligt konstigt. Jag vill inte hem till Göteborg. varför är det så?

Jag är sugen på skateDTS och bethel. Orka... varför kan jag inte längta efter normala saker? ;)

Över och ut

Kärlek